To the sea

En bra sak med att jag blev kvar så länge som jag blev på Kap Verde var att jag till slut fick se sköldpaddor. Det är säsong för dem sommartid, för deras äggläggande, och chansen att se något av sköldpaddor om man är där nere under turistsäsongen (oktober till april åtminstone för de svenska charterbolagen) är nog liten. Men nu fick jag se. Jag hade sett åtminstone något av de äggkläckningshägn, hatcheries, som satts upp för att skydda sköldpaddsäggen och en bit in i augusti 2020 blev jag tillfrågad (eller om man så vill erbjuden) att ställa upp som volontär. Det saknades folk till en natt och det skulle innebära en hel natt där man tog hand om nykläckta sköldpaddsungar och släppte ut dem i havet. Jag har visserligen jobbat nätter och har väl inte haft några större problem att hålla mig uppe till sent även i övrigt om det varit aktuellt, men när jag tillfrågades tyckte jag att jag överlag var tämligen kvällstrött så jag bävade lite grann inför det där eventuella nattpasset. Jag tvekade därför lite, men sade ändå ja. Det kunde nog vara en upplevelse. Jag fick veta var jag skulle möta upp för upphämtning och jag begav mig dit i tid, i skymningen någon gång. Jag hade köpt med mig lite dricka och snacks och kanske något i matväg. Det gällde att ha något att ta till om man blev törstig eller småhungrig. Med det i en rygga tog jag mig alltså till där jag skulle plockas upp och jag höll lite utkik efter den eller de andra som skulle vara med. Att det var åtminstone någon annan visste jag och det var förstås självklart eftersom det var första gången jag skulle göra det här. Jag fick syn på en person som jag kände igen, men aldrig pratat med. Han liksom jag brukade se på F1-loppen på Sal Beach Club de söndagar det var och han verkade också vänta på något. Jag frågade och jo, han skulle också köra det här nattpasset med sköldpaddorna. Chris hette han och han var engelsman (även om han sade att han var halvt engelsman och halvt fransk). De som bedriver verksamheten med att hjälpa sköldpaddorna på traven heter Projeto Biodiversidade (eller Project Biodiversity på engelska) och Chris och jag blev upphämtade och skjutsade ut till en plats där det fanns ett stort hägn. Vi försågs med ficklampor, anteckningsblad + penna och varsitt tält som visserligen var som ett tält, men var bara myggnät. Vi skulle tydligen kunna få vila lite mellan varven och det lät ju bra. Till en början var en så att säga ordinarie från Projeto Biodiversidade med och visade vad vi skulle göra. Det kändes bra för jag var ju rookie i sammanhanget och det visade sig att det även var första natten för Chris med sådant här. Han hade visserligen varit volontär dagtid en del i projektet så han var mer insatt än jag, men nu var det nattjänst som gällde. Det som sker när vuxna sköldpaddor lämnar havet för att lägga sina ägg är att de söker upp en plats de tycker är bra för det, lägger sina ägg där och efter det återvänder de till havet och återkommer aldrig. Det kan ju tyckas som ett lite oansvarigt föräldraskap, men på det viset är det. Äggen lämnas alltså vind för våg nere i sanden och när sköldspaddungarna sedan kläckts förväntas de på något sätt leta sig ner till strandkanten och ut i havet. Det finns dock en del faror som lurar och det kan då vara att lösa hundar – det finns det en del – hittar de här gömmorna och så kan det vara kört för sköldpaddsungarna kanske redan innan de tagit sig ur sina skal. När de väl gjort det, om de klarat sig så långt och letat sig upp till ovanpå sanden, finns det också det som kallas light pollution. Det handlar om att sköldpaddsungarna luras av ljuset från hotellkomplexen och annat i Santa Maria och istället för att ta sig ner till havet rör sig längre inåt land. Skulle det vara så att de gör det och det blir dagtid och sol klarar de sig inte i många minuter innan de helt enkelt dör. De behöver ner till vattnet snarast möjligt efter att de lämnat sina skal. Det sägs av projektet att så lite som en av tusen sköldpaddsungar överlever till vuxen ålder så oddsen är inte riktigt på deras sida. Utöver faror på land väntar förstås även andra ute i havet, men har de väl kommit dit är det åtminstone ett steg i rätt riktning. Därför är det då folk från det här projektet som letar upp de ställen där sköldpaddor lagt ägg och när den vuxna sköldpaddan tagit sig ut i havet igen tas äggen upp och forslas till en av projektet grävd grop innanför ett hägn. Dit ska förhoppningsvis inte hundar och eventuellt andra hot ta sig och äggen får alltså gotta till sig i lugn och ro. Runt de här hålen innanför hägnen – det fanns flera på ön – sätts det när det närmar sig kläckning upp nät så att sköldpaddsungarna förhoppningsvis inte ska kunna smita och det blir innan dess numrerat och skrivet vilket antal ägg det handlar om i varje sandövertäckt grop. Det kunde vara så många som runt hundra i en enda kull, något i den vägen. Direkt sedan vi nu kommit till hägnet gick Chris och jag tillsammans med erfaren personal och tittade hur det såg ut. Det är på kvälls- och nattetid när det är svalare som sköldpaddsungarna kommer upp – förhoppningsvis i alla fall inte alltför många innan dess eftersom de då blir ”grillade” – och det fanns redan nu en del. De samlades i hink eller hinkar och det noterades hur många det var. Efter det blev det så en promenad på kanske ett par hundra meter ner till strandkanten och där skulle då ungarna placeras ut på stranden, en liten bit upp från vattnet, så att de själva sedan skulle kunna ta sig ner den sista biten till havet. Man kan ju tycka att det kunde vara enklare att bara hälla ut alla i havet så att de säkert kom dit, men tydligen skulle de alltså släppas på land så att de själva skulle ta sig den sista sträckan ner. Ficklamporna vi hade skulle helst användas med rött sken, men de kunde också hjälpa till att leda sköldpaddsungarna åt rätt håll. För en del sköldpaddsungar kunde det bli flera försök innan de kom ut i vattnet. Vågorna rullade ju in hela tiden och så fick det bli nytt försök att närma sig. Och kanske nytt och nytt igen. När väl alla från hinken eller hinkarna tagit sig ut i vattnet och det såg bra ut var man klar med den rundan. Jag tror att vi gjorde det här ett par gånger tillsammans med den från projektet som var erfaren och tillsammans med henne var vi också försiktigt framme vid en vuxen sköldpadda som tagit sig upp på land för att lägga sina ägg. Det var ju fascinerande att se en så pass stor sköldpadda på land liksom det var så att säga gulligt att se de små sköldpaddorna och ta i dem. Efter alltså troligen två rundor tillsammans med erfaren person från projektet lämnades vi kvar själva, jag och Chris, och instruktionen var att kolla i hägnet med jämna mellanrum. Jag tror att det sades ungefär en timme eller kanske något mer mellan varven i början, efter hand något längre. Mellan de omgångarna kunde det finnas lite tid till att vila inne i myggtälten och/eller prata lite och kanske äta eller dricka något. Och titta upp mot stjärnhimlen. Chris hade liksom jag lägenhet i Santa Maria och även han hade fastnat där när pandemin slog till. Lite för att fördriva tiden med något hade han väl då engagerat sig lite grann som volontär med sköldpaddorna, men det här var alltså första nattpasset även för honom. När vi lade oss för lite vila satte vi alarm och efter lite mikrovila och eventuellt någon kort stund av sömn var det dags att göra en ny koll i hägnet. På den stund som gått sedan vi var klara med senaste vändan hade en hel del sköldpaddor kläckts och letat sig upp till sanden innanför de där näten. Det gällde att scanna av lite i övrigt också för enstaka kunde ha tagit sig ut utanför näten och de kunde då ha tagit sig iväg en bra bit inne i det stora hägnet trots att sköldpaddor av naturen inte är jättesnabba. Ner i hink eller hinkar med de sköldpaddsungar som tagit sig upp och vi noterade antal och tog ner dem till strandkanten. Ut med dem där och så blev det att med ledljus och/eller handkraft styra dem så att de tog sig åt rätt håll, ner mot havet och inte in mot land. Det här gjordes alltså återkommande under hela natten och det var förstås lite slitsamt för man är ju hur det än är van vid att sova på natten. Någon gång vid, tror jag, halv 3-tiden kom en bil med en person från projektet och grävde nya gropar inne i hägnet och han lade väl då också ner ägg som var hämtade från de ställen där vuxna sköldpaddor lagt sådana under natten. Det här var det ju ett evigt fixande med i projektet och det under månader. Säsongen verkade vara tämligen lång. Tydligen var det också lite av rekordsäsong det aktuella året, kanske eftersom det var lugnare på ön när det inte fanns några turister som störde. Eller om det bara råkade vara så. Lite mindre av light pollution var det ju också eftersom hotellen i avsaknad av gäster var stängda. Det blev alltså några gånger Chris och jag genomgick den här proceduren med sköldpaddsungarna under kvällen och natten, lite tätare i början och sedan med ungefär två timmar mellan kollarna. Varje omgång tog sin lilla tid för det kunde vara en del att plocka upp och det kunde ta tid innan de alla kommit ner i vattnet. Det är inga direkt kalla nätter det handlar om där på ön så det var inte så att man frös trots att det bara var myggnätstält som ”skyddade” när man vilade något. Lite slitsamt var det, men en speciell natt. Det var fint med stjärnorna och de enstaka flygplan eller kanske satelliter som kunde ses passera där uppe. Några flyg gick in för landning och det var väl då fraktplan eller om inrikestrafiken så dags i augusti var i gång. Det var den nog ändå. Internationella flyg fanns det ännu inga på ett tag eftersom den trafiken i pandemins spår under lång tid var nedlagd. Några mygg eller annat i insektsväg hade vi inte att tampas med och det var ju skönt. Det är sällan det är några myggor i Santa Maria, tycker jag, men på den sidan där vi var kan det tydligen finnas en del ibland. Det var dock alltså inga som vi märkte av i alla fall. När det ljusnat lite grann kom någon från projektet och hämtade oss och vårt pass var över. Vi skulle få skjuts hem. Det blev dock inte raka spåret för någon tipsade om en vuxen sköldpadda som efter äggläggning förirrat sig långt upp på land och var på väg åt helt fel håll. Den letades nu upp och det konstaterades att den attackerats av lösdrivande hundar, men den var inte värre skadad än att den skulle klara sig. Möjligen hade hundarnas attack bidragit till att sköldpaddan tappade orienteringen och så var den då på väg åt helt galet håll och långt borta från havet, sitt rätta element. Mannen från projektet som skjutsade Chris och mig bar nu tillsammans med en ytterligare person den tunga sköldpaddan hela den långa biten ut till strandkanten och släppte den där. Vi kunde se den ta sig ut och försvinna bland vågorna och så var den väl då förhoppningsvis räddad. Det är inte bara små sköldpaddor som ibland kan behöva hjälpa att ta sig till havet. Efter den räddningsinsatsen fick vi sedan alltså skjuts till våra respektive lägenheter och det var skönt att kunna få sig lite ordentlig vila på förmiddagen den dagen. För min del tyckte jag att det kändes som att det räckte med denna enda natt med att vara volontär – det var ändå ganska slitsamt – men jag är glad att jag varit med om det. Chris gjorde väl ytterligare några nattliga pass, tror jag. Jag träffade honom i samband med F1-loppen och på stan ibland. Jag kollade med någon på Project Biodiversity i efterhand och tydligen var det så många som 144 000 sköldpaddsungar som tagits ut till havet från de sex äggkläckningshägnen på ön, i och i närheten av Santa Maria, den säsongen. I ett Facebookinlägg från projektet har jag sett att det var över 145 000 och vilken av siffrorna som är mest korrekt vet jag inte, men många var det i alla fall. Med de där oddsen att bara en av kanske tusen ungar klarar sig till vuxen ålder blir det kanske då ändå 140-150 vuxna sköldpaddor av det här. Även om vår lilla insats, min och Chris, den där natten var liten i sammanhanget bidrog den ändå något till totalen och det känns ju förstås bra. Och så hade jag ju då fått se sköldpaddor i verkligheten. De djuren syns en hel del som symboler i Santa Maria, på souvenirer och i olika former på inte minst Hotel Morabeza. Det hotellets bar en trappa upp heter till och med La Tortue, Sköldpaddan, och där finns det många bilder på sköldpaddor om man vill se. Men trevligt var det att nu en gång få se sådana i verkligheten också.Här nedan – utöver en del bilder – finns en länk till ett kort eget filmklipp och ett som Projeto Biodiversidade lagt ut på Facebook.Kort egen film: https://www.facebook.com/kjell.olsson.568/videos/258110876359565 Något längre film från Projeto Biodiversidade/Project Biodiversity: https://www.facebook.com/projectbiodiversitycv/videos/384166222649102