The keeper

Sannolikt innan Håkan Hellström tagit sin första ton i sångväg hade jag om man så vill en Hellström i skivsamlingen, en Ronnie Hellström. Nej, han sjöng inte, målvakten Hellström, men en skiva var det. Det var något så märkligt som en tränings- eller instruktionsskiva. Den legendariske målvakten hade gjort gemensam sak med Ralf Edström och en fotbollstränare och på skivan lärde de ut hur man skulle göra för att bli en bra fotbollsspelare. Och i Ronnies fall då framför allt hur man skulle bli en bra målvakt. Igår dog ledsamt nog Ronnie, endast 72 år gammal, av cancer. Ronnies efternamnsnamne Håkan – han med publikrekordet på Ullevi – föddes i april 1974 och samma år kom den här skivan. Jag gick så dags på lågstadiet och på sommarlovet mellan 2:an och 3:an följde jag med stort intresse fotbolls-VM i Västtyskland på TV. På dörren till mitt rum satt spelschemat för VM uppsatt och jag undrar om det inte var så att jag fyllde i matchresultaten där efter hand. I det svenska landslaget ingick de nämnda Ronnie Hellström och Ralf Edström och även bland annat Roland Sandberg. Det var väl de stora profilerna, och förbundskapten var Georg ”Åby” Ericson. Sverige slutade på femte plats i det världsmästerskapet, den största framgången sedan hemma-VM 1958, och Ronnie Hellström valdes ut till det så kallade världslaget – i gott sällskap med spelare som Franz Beckenbauer, Gerd Müller och Johan Cruyff. Han ansågs alltså vara den bäste målvakten under VM 1974. Nog hade jag då som 9-åring drömmar om att vara som Ronnie, att stå i mål i landslaget, och det var nog oftast just målvakt jag var i de där matcherna på rasterna på den leriga gräsmattan på skolgården. Det skulle förstås aldrig bli något av de där drömmarna – jag tror att en stor stötesten var att jag var rädd för att ”slänga mig” – men det var för de där drömmarnas skull som skivan köptes. Jag kan tänka mig att den fanns med på någon önskelista till jul eller födelsedag eller kanske namnsdag. Om nu önskelistor förekom till annat än jul. Hur många gånger jag lyssnade på den där skivan minns jag inte, men några gånger rullade den väl ändå på skivtallriken. Och med till skivan följde också bilder och skrivna instruktioner. Det tog några år innan jag var med och tränade och spelade lite fotboll i den lokala fotbollsklubben och det var definitivt föga framgångsrikt och inte heller som målvakt. I handboll däremot – parallellt – stod jag i mål. Det var väl även där föga framgångsrikt och så här i efterhand känns det väl nästan som att man ibland liksom inte hann undan från bollen som kom emot en – och då räddade man. Det var hårda skott som kom från Henry Schieber, Johan Agdén, ”Ljus” och ”Sillen” och vilka det nu var på handbollsträningarna. Men det var handboll det. Nej, någon fotbollsmålvakt blev jag aldrig, men om någon var mest idol i det där VM-laget 1974 så var det nog helt säkert Ronnie Hellström. Och han hade ju några framgångsrika år onekligen. Hammarby och Kaiserslautern var klubbarna och 77 landskamper blev det. Och två gånger vann han Guldbollen. Igår gick alltså Ronnie ur tiden och på sätt och vis dog även en del av barndomen med honom. Rest in peace, Ronnie.