The end

”And now the end is here”, som Frank Sinatra (och många andra) sjunger i My way. Slutet på 2020 är här. Och det är väl bäst så. Det är ett år som säkert för alltid kommer att förknippas med coronaviruset och den pandemi som det medförde. Många tycker förstås att det varit ett eländigt år och på många sätt har det varit det. Flera av de där bitarna som kan ge lite krydda till livet har ryckts undan. Inga konserter, inga teaterföreställningar, inga möjligheter att se fotboll och ishockey och annan sport live på plats. Och avrådan från att gå på restauranger, avrådan från resor etc etc. Allt har blivit lite tråkigare såtillvida. Och krångligare. Restriktionerna har avlöpt varandra och varit av olika slag och omfattning. En del branscher krisar – exempelvis restaurangnäringen, flygbolagen och de som har med turism att göra – och flera har blivit av med sina jobb. Ja, inte har det varit något vanligt år precis. Inte för att det blir bättre bara för att nollan byts ut mot en etta sist i årtalet, men det kan ändå kännas som en start på något nytt. Så… good riddance, 2020! Ett annorlunda år har det säkert blivit för alla, så även för undertecknad. Jag firade in det nya året på piren i Santa Maria på Kap Verde och här är jag kvar ännu. Ja, nästan så. Jag var hemma ett par korta vändor i januari, men som det artade sig har jag varit här nästan hela året. Jag räknade ut att jag (om jag går på flygtiderna) endast tillbringade sammanlagt fyra dygn och tio timmar på svensk mark det här året! (Ungefär så. Det kan ju diffa lite mellan tänkta start- och landningstider och vad det verkligen blir.) 106 timmar av svensk vinter alltså i början av det här året och sedan hela resten av den vintern, våren, sommaren, hösten och början av den här vintern på afrikansk mark. Ja, lite märkligt känns det. Men det känns bra. Det känns inte som att jag missat mycket hemma (nästan allt har ju blivit inställt) och som det ser ut med coronautvecklingen i Sverige och övriga Europa just nu känns det som att jag befinner mig på rätt plats. Här på ön är det fortsatt ett fåtal aktiva fall av covid-19 (ett var senaste siffran jag såg) medan det på hemmaplan i Sverige eskalerar fullständigt. Och så är det ju behaglig temperaturer här också. Och inte lika grått och trist som hemma i Sverige. För min del har det på så sätt varit en relativt lindrig effekt av pandemin, om än omvälvande med den här långa vistelsen där jag är. När jag skrev här på bloggen runt förra nyåret skrev jag något om att det kändes skönt att kunna lägga 2010-talet bakom sig, detta mycket för att under det båda mina föräldrar gick ur tiden. Det kändes därför bra att kunna träda in i ett nytt årtionde. Det här första året på 2020-talet blev förstås inte riktigt som förväntat, men det är lik förbaskat ett nytt årtionde. Ett år av tio på det nu avklarat. Om man får vara med. Och nu är det alltså redan slut på 2020. Det har gått fort ändå, tycker jag. Den gör ju det tiden, går fort. Pandemi eller inte. Ja, nog ska det bli skönt att vid midnatt denna nyårsafton kunna "vända blad och gå vidare"(som en viss monark en gång uttryckte det) och kliva in i ett nytt år. Nu lämnar vi 2020 bakom oss och kan väl förhoppningsvis blicka fram emot ett 2021 med lite större möjligheter att roa sig och att resa. Eller vad man nu vill göra som har haft begränsade möjligheter under det gångna året. Hur det blir får visa sig, men nog vore det skönt att få det här året överstökat och arkiverat. Några timmar kvar nu bara. Jag önskar härmed er bloggläsare ett gott slut på 2020 och ett riktigt gott nytt år 2021. May the force be with you!