The drugs don't work

Nu har det gått två veckor sedan jag var hos sjukgymnast för mitt onda knä och det har inte blivit bättre. Gången – fick jag veta när jag ringde till Vårdcentralen – var att man först måste besöka en sjukgymnast och först efter det att man möjligen kan få audiens hos någon läkare eller sköterska. Jag tänker mig att jag vid nästa kontakt ska försöka utverka att jag istället får just en sjuksköterska och/eller läkare att titta på knäet och kanske att jag också kan få till att få det röntgat. Hur som helst… jag kan inte säga att jag fick det ”ordinerat” av sjukgymnasten för det var väl mer att se som ett tips och en möjlighet, men jag testade i alla fall – efter att ha pratat med apotekspersonal – att köra med värktabletter som en ”kur” under fem dagar. Det blev ganska mycket av pillertrillande under de dagarna: två Paracetamol Apofri och en Ipren vid tre tillfällen per dag under fem dagar. Totalt alltså 30 st Paracetamol Apofri och 15 st Ipren. Denna ”kur” (ett uttryck som sjukgymnasten använde) gav jag alltså en chans, men jag vill nog påstå att den inte hjälpte alls. Det var väl lite av smärtlindring, men det var inget som fick bort inflammationen eller vad det kan vara. Man skulle inte ta det här längre än fem dagar utan kontakt med läkare så jag stoppade efter de där fem dagarna trots att jag hade en del tabletter kvar. Flera hörde efter mitt senaste blogginlägg i ämnet av sig på olika sätt och det föreslogs bland annat att jag nog borde ta tabletter under längre period (kanske tio dagar eftersom fem lät lite kort) och jag kunde väl åtminstone ha fortsatt med bara Ipren, men jag kände att jag ville se vad den där ”kuren” eventuellt gav för utslag och först låta det giftet gå ur kroppen för att se hur det var med smärtan utan medikamenter, så jag gjorde inte det. Nu har det gått drygt en vecka sedan jag slutade med ”kuren” och jag kan väl alltså konstatera att den nog inte hjälpte alls. Möjligen kan man säga att smärtcentrum flyttats lite, från en punkt på insidan av knäet till att mer vara i hela knäet, men det kan väl knappast ses som någon förbättring. Så… det där med tabletterna verkar ju inte fungera. Inte som man kanske kunde ha hoppats – att det helt skulle gå över – i alla fall. Och här vill jag ju då pålysa att rubriken till det här inlägget alltså handlar om högst lagliga mediciner – så ingen tror att jag hemfallit åt någon slags illegal form av droganvändande. På engelska kan ju ordet drug syfta på mediciner och man köper kanske sina mediciner i en drugstore. Så var det med det. Och de här drugsen verkar ju inte fungera. Nej, jag får väl ge upp det för stunden och istället underkasta mig det träningsprogram jag fick i min hand av sjukgymnasten. Jag gjorde inte någon alls av övningarna under de där dagarna när jag tog den så kallade kuren och dagarna efter tyckte jag att jag hade så ont att jag inte kände för att utsätta mig för träning. Nu har jag ändå testat på en del av de övningar som fanns på ett A4-blad och jag ska väl ge det en chans. Jag tror nog att högerknäet behöver tränas upp lite eftersom jag under en period nu inte använt det som vanligt, men jag tror inte riktigt på att det här är något som går att träna bort. Det skulle förvåna mig storligen om det, så att säga, ginge. Ont gör det i alla fall med en del av de där knäböjningarna, om det sedan är bra eller inte är oklart. Jag fick ett 13 sidor långt dokument som hette artrosskola också, men det har jag inte tittat på ännu. Jag vet ju inte om det är artros eller om det är något annat och då känns det onödigt att ödsla tid på att läsa om det. Jag kanske ändå tittar på det lite i veckan för att sätta mig in lite i vad det handlar om. Det hängde väl liksom ihop med de där övningarna. Jag ger väl som sagt övningarna en chans i alla fall, men nästa gång vill jag få en analys av någon annan än sjukgymnast också. Om det låter sig göras. Tills vidare får jag väl halta på lite grann och kämpa på i trapporna. Det är mest där det är problem, men jag försöker nu i alla fall att gå framåt även när jag går neråt. Med höger fot före och sedan det vänstra ner på samma trappsteg går det bra. Och tvärtom uppåt; vänster först och sedan höger (med det onda knäet) efter. Det går. Men helst hade jag velat kunna gå helt normalt i trapporna. Att jag nu försöker gå framåt och inte backa när jag ska neråt är väl möjligen – det låter ju i alla fall så – ett steg framåt. Ett steg i taget.