Thank you for the music

Tidigare i veckan gick Jim Steinman ur tiden och det är väl kanske en person som inte alla känner till, men han var den som låg bakom musikaliska mästerverk som Meat Loafs ikoniska album Bat out of hell och Bonnie Tylers superhit Total eclipse of the heart. Stora sound, pompöst, mäktigt. Steinman höll också på med en uppföljare till Bat out of hell, men när Meat Loaf drabbades av röstproblem och andra bekymmer spelade Steinman helt enkelt in albumet under eget namn så musiken inte skulle gå förlorad. Bad for good blev resultatet och det är ett album som självklart, liksom Bat out of hell, finns i undertecknads vinylsamling från den tiden. Mäktigt och stort sound där också och musikvärlden hade definitivt varit lite fattigare utan Jim Steinmans verk. Ytterligare ett frånfälle inom musiken kom i veckan. Nästa dag dog nämligen Les McKeown. Mindre känd än Jim Steinman säkert – less known kanske man skulle kunna säga – men för inte minst britter som var unga på 70-talet är han ett välkänt namn, detta som frontman i Bay City Rollers. Med hits som I only wanna be with you, Shang-a-lang, Saturday night och Bye bye baby är de en självklar del av den brittiska pophistorien. Jag såg det som då hette Les McKeown’s Legendary Bay City Rollers på en nostalgigala i Liverpool 2014 och publiken var onekligen med på noterna. När jag häromdagen sett att Les McKeown gått bort nämnde jag det till engelska vänner som jag satt med på baren Tam Tam här i Santa Maria på Kap Verde och detta förmedlades sedan till andra engelska vänner som också strax kom och vips blev det lite av en tributkväll med Bay City Rollers-musik i högtalarna en stund. ”Well we sang shang-a-lang as we ran with the gang…”. Jim Steinmans musik har nog gjort större avtryck i världen än vad Bay City Rollers dito gjort, men all denna musik – alla dessa låtar – som man får med sig genom livet blir sammantaget en del av ens liv. Till en del av låtarna kanske man har speciella minnen och har man sett artisten eller bandet i fråga live kan det ge en extra dimension. Jag kan känna tacksamhet för att ha blivit begåvad med att kunna lyssna på låtar som Total eclipse of the heart, Bat out of hell och I only wanna be with you. En tacksamhet gentemot låtskrivare, artister, musiker och producenter. Det finns så mycket bra musik att lyssna på och den tillför så mycket oavsett om man hör den live, på vinyl, CD, Spotify eller YouTube. Därför blir det förstås alltid en tråkig nyhet när man hör talas om att någon av alla dessa artister och andra har lämnat jordelivet och uppgått i den växande skara som lämnat storverk bakom sig och som nu ingår i någon slags himmelsk kör istället. Kan man tänka sig. Det har ju varit några stycken under de senaste åren och innan dess som lämnat oss. David Bowie har jag fortfarande inte riktigt kommer över att han är borta. Och Tom Petty som jag såg live i London bara några månader innan han gick bort. Och Leonard Cohen med den fantastiska rösten och texterna. Prince. Fem år sedan han gick bort nu i veckan. Kurt Cobain. Han hade haft så mycket mer att ge. Amy Winehouse, liksom Kurt död alldeles för tidigt. Lemmy i Motörhead. Michael Jackson. Ingen favorit, men ändå. Phil Spector, som dog tidigare i år, med sitt ”wall of sound”. Och i Sverige för inte alltför länge sedan Magnus Lindberg och innan dess Olle Ljungström. Marie Fredriksson. Detta bara för att nämna några. Himlakören växer onekligen och som helhet har de alla bidragit till soundtracket till våra liv. I olika grad. Och det kan jag känna tacksamhet för.