Telegram

Ikväll är det exakt 40 år sedan jag såg min första konsert med Ulf Lundell, min första riktiga konsert överhuvudtaget. Jag var 15 och hade just blivit totalt knockad av albumet Längre inåt landet. Det är så långt tillbaka så jag kommer inte ihåg hur jag köpte den skivan, men jag skickade efter en del på postorder så jag skulle tro att det var så även med den. Jag hade tur att komma in i bilden med Lundell så pass relativt tidigt. Det var ett fåtal plattor som kommit med honom och det var därför enkelt att köpa ikapp. Eller önska sig i julklapp. Jag har för mig att jag fick Dådens år så. Från den där hösten 1980 då Längre inåt landet kom var jag verkligen helt såld och kommande skivor skulle jag nog vilja påstå att jag närmast hängde på låset för att köpa. Jag ville kasta mig över det nya som kom och lyssna på det så fort jag bara kunde. Stor förväntan och alltid upprymdhet över hur bra allt var. Allt VAR verkligen bra, tyckte jag. Jag var väl något lite avvaktande till de allra första albumen, särskilt Törst, men det som kom från Dådens år och framåt svalde jag med hull och hår. Jag kommer inte ihåg alla skivköp eller första gången jag lyssnade, men en del minns jag. Som när jag 1993 efter en fyra månader lång utlandsresa kom till Malmö innan jag skulle vidare hemåt med tåg och jag fick veta att ett nytt album, Måne över Haväng, skulle släppas den dagen. Centralstationen i Malmö såg annorlunda ut då och jag minns att jag i princip bara dumpade mitt bagage i en för stunden obevakad garderob till en restaurang där och störtade iväg upp förbi kanalen och Stortorget till Åhléns eller vad det kan ha varit och där höll man just på att packa upp skivorna som kommit. Jag praktiskt taget ryckte alltså skivan från kartongen, betalade och snabbade mig tillbaka till Malmö C för att hinna med mitt tåg. Långt senare vet jag att jag pratat med en som hade skivaffär i Växjö och han sade något i stil med att ”Ja, ni Lundellfans är speciella. Andra kommer in och de ska lyssna och fundera och vrida och vända på skivan. De som köper Lundell köper direkt. De ska bara ha.” Ja, något i den vägen var det han sade. Och jag kände igen mig. Med annat kanske man ville lyssna och kolla lite först, men Lundell skulle man – förstås – bara ha. Måne över Haväng minns jag alltså speciellt eftersom jag gjorde den där ruschen för att hinna köpa innan tåget och att det var hemkomst till Sverige med så perfekt timing. Det goda livet var det sämre timing med. Den kom en månad efter att jag åkt iväg på annan långresa. När jag på den resan kommit fram till Coolangatta i Australien träffade jag en Magnus som även han var på långresa och gillade Lundell. Han hade i princip på väg till flygplatsen lyckats köpa den just utgivna Det goda livet på kassett och den fick jag låna. Jag minns hur jag gick med den i lurarna till min freestyle/Walkman och sträcklyssnade igenom den tre gånger på vad jag vill minnas var juldagens morgon. Den är därför för evigt förknippad med Coolangatta och stranden där. Det var 1987 och resan gjorde jag med dåvarande flickvännen Carolin. Ett fint minne är sedan när jag nästkommande höst kom hem efter en tågluff på egen hand och på köksbordet i lägenheten när jag kom hem låg en nyutgiven Evangeline-LP som hon köpt till mig. Och den LP:n när jag hörde den första gången… ”Jag hörde en historia / Om en man som var på driv / Han visste inte längre / Vad han ville med sitt liv…” Fantastiska textrader! Omaha långt senare fick jag en bränd upplaga av, vilket någon oprovocerat skickat till mig, och på det viset kunde jag ta med den och lyssna på när jag kom till Thailand på någon lite kortare resa. Då var skivsläppet just efter att jag åkte. Även den förknippar jag med stranden/stränderna där även om det inte är lika intensivt som minnena med Det goda livet. Jo, en del album med Lundell minns jag utifrån var jag var i världen eller i livet när jag först hörde dem. Kär och galen är 80-talet, ungdomsåren, exempelvis. Annat är annat. Senare år. För att även referera till en låttitel med Lundell. Och en del album kan jag dra mig till minnes när jag köpte, Lundells och andra artisters, men oftast har jag nog beställt på postorder och i mer modern tid på nätet. Då får man det hemskickat på förhoppningsvis utgivningsdagen och man kan kasta sig över det nya på en gång. Smidigt om man har långt till närmaste skivaffär. Och på senare år – där kom den igen – har förstås Spotify gjort det mesta så enkelt och tillgängligt. Nu kan man om man vill lyssna i samma sekund som det släpps där, ofta vid midnatt den dag det släpps fysiskt. Det var lite mer hantverk över det förr när man ändå fick se till att skaffa hem varan och lägga den på skivspelare eller i CD-spelare. Det görs nu också, men jag har kanske redan hunnit lyssna några varv på Spotify så dags. Jo, nog såg jag till att lyssna på nyutkommet med Lundell så fort jag bara kunde och gör väl fortfarande, men någonstans längs vägen har den riktiga geisten tappats. Fram till åtminstone Måne över Haväng 1993 tyckte jag verkligen att ALLT Lundell kom med var bra. Jag var kanske något mer tveksam till en del av det på Xavante och Män utan kvinnor, men På andra sidan drömmarna håller jag å andra sidan som det kanske allra bästa albumet av alla och det är från 1996. Så kom Slugger och Fanzine 1998-1999 och jag gillade mycket, men kanske inte allt. Samma med I ett vinterland medan Club Zebra också måste hållas som ett mästerverk. Efter det har jag nog åter varit mer avvaktande. Bland de allra bästa låtarna överhuvudtaget finns förstås på I ett vinterland och Omaha och jag tänker då på Jag saknar dej och Innan 20 på 19 och sådana låtar kommer ingen annan i närheten av att göra, men det har inte varit så att jag helt och hållet omfamnat albumen som helhet när de kommit. Det har funnits guldkorn som är bättre än någon annan kan prestera, men jag kunde inte längre tycka att ALLT var bra. Intresset för nya skivsläpp har väl på så sätt avtagit något med åren och det har med ett eskalerande konsertåkande snarare varit konserterna med Lundell jag konsumerat. Där har energin funnits och en del av de bästa låtarna kommit och det med alltid bra band som backat Lundell – i de fall han inte valt att köra lite mer solo. Det var ju åtminstone lite av sådant på någon turné. Intresset har hela tiden hållits vid liv, men just det där med det nya som kommit har jag känt att det kanske inte alltid varit så fantastiskt som jag tyckte att allt var tidigare. Vissa av låtarna som jag kanske inte tagit så stor notis om på skiva kunde dock göra sig mycket bra live. Det var hur som helst lite oroväckande när Lundell för några år sedan emellanåt deklarerade att det kunde vara sista turnén och att han ställt undan gitarrerna och han tyckte att han skrivit alla rim och vad det var. Det var också ett uppehåll på några år innan det kom något nytt. Alltså hade han fått tillbaka lusten att skriva igen och det var hoppingivande. Jag var på Copacabana i Rio när nyheten nådde mig om att han skulle släppa nytt. Det handlade då om Skisser och det släpptes väl först en del på nätet och först lite senare fysiskt om jag minns rätt. Jag tog väl emot det nya på Skisser lite ljummet när det kom. Det var glädjande att han skrev nya låtar, men jag tyckte att det blev lite enahanda med bara Lundell själv på sång och gitarr och kanske munspel. Det var ett tag sedan jag lyssnade på Skisser. Det var 2018. Så kom då Tranorna kommer 2019 och det var lovande. Även om jag inte gillade det lika helgjutet som jag gjorde förr när nya skivor kom var det ändå bra låtar det blivit av de sju, alla hämtade från Skisser, som tidigare varit just något av skisser. Ett nytt sätt att jobba på tydligen. Först en prototyp och sedan i valda delar i ny utgåva med fler instrument och producerat. Och låtarna funkade ju också live. Och så nu 2020, coronaåret då allt stannade av med konserter och turnéplaner. In i det sista hoppades Lundell på att kunna genomföra den planerade sommarturnén, men vi vet ju alla hur det gått med allt. Det skulle dock visa sig att Lundell hade ny musik på gång. Eller åtminstone låtar i ny tappning. ”Det pågår mystiska saker i källarstudios. Jag återkommer.” skrev han i ett plötsligt infall att skriva något på sin blogg igen. Det var i mars och hoppet levde fortfarande om sommarturnén och det antyddes alltså nu även ny musik. Det skulle dröja ett tag, men så kom då resultatet i form av först två låtar, släppta var och en för sig, och så nyligen då albumet Telegram. I väntan på det kunde man läsa hur Andreas Dahlbäck, albumets producent och tillika Lundells trummis sedan många år, fått i princip fria händer. Lundell spelade in sången och sedan var resten upp till Andreas. Ett tungt ansvar även för en van och framgångsrik producent. Även det var väl ett nytt sätt för Lundell. Tidigare har han efter vad jag förstår varit med en hel del vad gäller att producera och tycka och tänka. Nu lämnades det hela med varm hand över till Andreas. Jag satt inte och inväntade ögonblicket när albumet släpptes på Spotify på natten, men jag lyssnade nästa morgon och har sedan dess gjort (tror jag) nio hela genomlyssningar och lite extra på enstaka låtar. Jag tänker inte direkt recensera det här, möjligen tycka till något. Och först måste jag då säga att Andreas Dahlbäck gjort ett mycket bra arbete med det här egentligen gamla materialet när han nu gett det en helt ny skrud. Samtliga tolv låtar är tidigare utgivna, nio av dem på Skisser och tre av dem på En öppen vinter, en skiva som följde med boken med samma namn när den kom 2010. Ingen helt nyskriven låt alltså, vilket jag kan tycka är synd och förvånar en del, men Lundell är produktiv och vem vet vad han sitter och knåpar med nere på gården utanför Kivik. Det målas och skrivs ju böcker big time så det skulle inte förvåna om han även komponerar nya låtar. Men inget helt nytt på Telegram alltså även om det i viss mån känns så. Det är låtar som gemene man inte lyssnat särskilt mycket på och även om de är två respektive tio år gamla och jag inte tog någon större notis om dem tidigare har de fått nytt liv nu genom pålägg med musik och ett alltså gediget producentarbete. Jag har hittills medvetet försökt att inte läsa alltför mycket av recensioner eftersom jag först själv velat bilda mig en uppfattning om det jag hör. Det har dock inte gått att undgå att de flesta hyllar albumet rejält, inte minst då recensenter. Är man med i Lundellgrupper på Facebook går det inte att värja sig mot alla länkar och omdömen som läggs ut, men jag har ändå tänkt att jag själv vill lyssna in mig en del innan jag läser alltför mycket av det. Jag har ändå snappat upp att det dras paralleller till Bob Dylans och Leonard Cohens album av senare årgång och det är något även jag känt. Emellanåt lunkar det på Telegram fram lite som det gör i Love sick och annat på Dylans Time out of mind och det finns likheter med det som finns på Cohens sista plattor. Det är män som blickar tillbaka och vet att döden oundvikligt närmar sig. ”It’s not dark yet but it’s getting there” sjunger Dylan och Lundell reflekterar också över hur det går åt det hållet. Och det är kanske i de tankarna det är som allra bäst i texterna på Telegram, när det blickas tillbaka till en svunnen tid och det med kunskap om att det inte är obegränsat med tid som finns kvar. Lite så. Jag har ibland tänkt att Lundell tappat det lite grann med att göra bra låtar, skriva bra texter, och inte tar jag till mig detta nya heller på samma sätt som jag gjorde med albumen när jag tyckte att ALLT som kom var bra, men att han inte kan skriva bra texter är förstås helt fel. Det är bara att konstatera att det är en annan Lundell som skrivit det här än den som gjorde alla de där låtarna man så gärna vill höra om och om igen live. Det här är en äldre man, runt 60 respektive närmare 70 när låtarna gjordes. Jag gillar det, men på ett annat sätt än jag gjorde med det som jag svalde så fullständigt förr. Även jag har blivit äldre. Telegram är ett album som passar bra in i den här tiden, i detta speciella år 2020 och hur länge det kommer att pågå med det vi nu alla upplever. Det är stillsamt och lite vemodigt, betraktande, reflekterande och lite dystert. Och även om låtarna inte fångat min uppmärksamhet i någon större omfattning i de tidigare akustiska versionerna med enbart Lundell gör de det nu, de flesta eller flera i alla fall. Det tillför så oerhört mycket med Karin Hellqvists vackra och ofta lite vemodiga fiolspelande, nu på Telegram liksom det gjorde på turnén i somras. Det var genialt att lyfta in henne i bandet då och det är genialt att hon är med nu. Det bidrar så mycket till den positiva helhetsupplevelsen. Hela ljudbilden överhuvudtaget på skivan tilltalar mig och jag gillar inte minst det stilla vackra introt i Varmt land och hur den låten avslutas med fågelkvitter. Jag kan uppskatta sådana detaljer, som när Fram mellan stenarna avslutas med – åtminstone som jag uppfattar det – vågsvall. Det är vackert. Den låten, Kallt té halv tio, Djup svart sjö, Ingen hör det, Hög blå himmel och Hela dagen lång är nog de jag fastnat för mest så långt, men det är ett album som kräver ett antal genomlyssningar och kanske är det andra jag upptäcker och tycker mer om på sikt. Utöver den snygga produktionen med den intressanta och tilltalande ljudbilden uppskattar jag att Lundells röst framträder så tydligt. Man hör vartenda ord och även om jag gillar när det larmar på som på en del tidigare album och låtar därifrån tycker jag om att man nu kan höra texterna så tydligt. ”Man hör ju inte vad han sjunger” brukar en del inte så Lundell-frälsta säga och det är ju synd för det är ju nästan alltid texter som är värda att lyssna på och ta till sig. Nu hörs de tydligt och Lundell sjunger bra. Det är också gemensamt med herrar Cohen och Dylan. När Cohen sjunger på You want it darker är det magiskt och Dylan på en del av exempelvis Time out of mind hörs också mycket bra. Lite sämre med det live kanske i fallet Bob, men han kan ju när han vill. Ska man dra andra paralleller är det väl berättandet. Lundell har mycket att få ur sig. Det är mycket text. Jag har skam till sägandes bara kommit igenom en del (det mesta) av den första av Vardagarböckerna, men nog påminner hans skrivande där och det i låttexterna från senare år en del om varann. Jag uppskattar också att det är nedtonat med den politiska sidan på det här albumet. Det har aldrig riktigt tilltalat mig att Lundell blivit så politisk i sina texter och därför känns det bra att det i valet av låtar nu inte är mycket av den varan. ”Det är inte lätt att göra covers på sig själv” sade Sven-Erik Magnusson i Sven Ingvars på oefterhärmlig värmländska en gång och det kanske är så. Men Lundell lyckas, mycket då förstås med hjälp från Andreas Dahlbäck i producentstolen. Jag är ingen musiker så jag är dålig på att härleda vad som är vad i helheten, men nog är det så att det bidrar en del till den totala ljudbilden med Pelle Ossler på gitarr också. Han har ju länge spelat med Thåström och där tillför han verkligen. Lundell omger sig alltid med bra musiker och det kan vara intressant att även nya sådana tillkommer, som här då med Ossler. Åtminstone på albumet. Man kan fundera något lite över albumtiteln kanske. Telegram. Hur kom Lundell att tänka på det som en titel? Det kan nog inte bara vara gripet ur luften och antalet telegrafstationer lär inte var så stort på Österlen heller så att han ständigt påminns om dem. Kanske ska man titta lite på ordet och den tid och verklighet vi just nu lever i. Och hur albumet tillkommit. Det har som jag förstått det varit en del som skickats hit och dit och inte samma samling i inspelningsstudio som det är vanligtvis. Tittar man på ordet telegram kommer det av orden fjärran och skrift. Jag vet inte, men kanske att den gode Lundell fått någon association till det när det nu är som det är. Alla kommunicerar vi lite mer fjärran just nu än tidigare. Det blev långt det här och är ingen recension utan mer i så fall reflektion (eller snarare i plural, reflektioner). En sådan jag gör är kanske mer en reflektion om mig själv, just det att jag alltså inte på samma sätt kastar mig över ny musik med Lundell som jag gjort förr och tycker att allt är bra, men att detta nya material från honom är tilltalande och att det passar bra i tiden som är. Och att det är en äldre Lundell än när han gav ut Kär och galen, (Oh la la) jag vill ha dej och Hon gör mej galen. Med mera. När Bob Dylan gav ut Time out of mind 1997 var han 56, när Lundell skrev en del av de här låtarna på Telegram var han som sagt runt 60. Från då kommer exempelvis Djup svart sjö. Cohen förstås mycket äldre när han gav ut sina sista album innan hans fantastiska röst slocknade, men det är svårt att undgå att dra paralleller mellan de här tre herrarna. Med detta nu skrivet ska jag kanske lyssna igenom Telegram en gång till och läsa lite av vad de tunga recensenterna skrivit. Kanske kan man hitta nya ingångar till låtarna. Efter det ska jag nog pausa albumet lite och lyssna på annat. Och se fram emot den dokumentär om Lundell som ska visas i SVT om några veckor. Och den på Cirkus i höstas inspelade konsert som också ska visas lite längre fram. I brist på nya aviserade turnéer får det duga. Då kommer väl också åtminstone en del av det på Telegram i liveversioner. Det kan bli intressant. Och så får jag väl ikväll kanske lyssna på Längre inåt landet, albumet som var nytt och aktuellt vid tiden när jag såg min första konsert med Lundell, för alltså idag på dagen 40 år sedan. För den som ännu inte lyssnat på Ulf Lundells Telegram kommer här en länk till Spotify. Och så finns det förstås att köpa. Till sig själv i julklapp kanske. God lyssning! https://open.spotify.com/album/4gFTVpK6uyn7xU9KyigCuc?si=ooOP72tLTQKfuTkz9OmbCg