Strange times

Det är konstiga tider. Onekligen. Det kändes närmast surrealistiskt när jag i nyheterna såg statsminister Löfven ännu en gång stå och förmana och säga att man inte får göra det och inte det, att man bara får träffas i grupper om maximalt åtta personer, att man bara ska träffas om det är nödvändigt o.s.v. Det blir för de flesta ett julfirande som inte liknar det vanliga. Och inget är som det brukar. Det känns nästan som att det är hetsjakt på folk om de går i affärer eller ut på någon lokal eller åker någonstans. ”Är det här en nödvändig tågresa?” och liknande från reportrar i TV. Det är naturligtvis bra att Löfven som ytterst ansvarig går ut och deklarerar hur det ska vara för att ingjuta allvaret i situationen, men nog är det en märklig tillvaro som det blivit. Att jobba är tillåtet, men helst hemifrån om det bara går, men något av roligheter finns inte att tillgå. Inga konserter, inga teaterföreställningar, inga sportevenemang som tillåter publik. Et cetera. Jag såg en bild (ja, den ovan) där man drog paralleller till George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. Och citatet är väl då därifrån: ”Everything other than working was forbidden: walking in the streets, having fun, singing, dancing, getting together, everything was forbidden…”. Är det där vi hamnat nu 2020? Ja, inte är det helt olikt. Det är förstås för allas bästa det är som det är med alla påbud om att man knappt ska umgås och att det inte finns några evenemang att gå på, men visst blir det en väldigt tråkig tillvaro. Det är ju i olika grad så lite varstans runt om i världen också, inte bara i Sverige, och man kan bara hoppas att det blir bättre för det här måste ju kännas mycket tråkigt. Det är en lite annan situation här där jag befinner mig, men även här känns det lite lätt surrealistiskt. Det borde vara högsäsong i strandparadiset Santa Maria, men ännu har inga turister kommit hit. Det fyller på något med folk som kommit för att stanna länge och enstaka ryssar lyckas ta sig hit för några dagar emellanåt, men några horder av turister är det inte. Restauranger, barer och kaféer borde så här års vara fyllda med semestrande skandinaver, britter och andra, men ofta gapar ställena tomma. Många ställen lockar med specialerbjudanden på mat och dryck och det är hård konkurrens om de få som finns här och som går ut för att äta eller dricka. Jag tog igår en lov neråt ställena längs den för inte så länge sedan omgjorda strandpromenaden längs raden av hotell och det var nog mer personal än gäster på Brazilian Kiosk till att börja med. Hotel Morabeza har öppnat sin Beach Club med happy hour från 16.00 och tanken var att gå dit, men jag fortsatte förbi eftersom jag ville ta lite bilder. Det såg dessutom helt tomt ut där inne på Beach Club. Inte en gäst i sikte. Så var det senast jag var där. Blir inte mycket till happy hour då, även om priserna är halverade. Jag passerade ett sedan i mars stängt The Dubliner och kom också förbi restaurangen Funaná. Där träffade jag ägaren, Milú, och hon snackade upp nyårsfirandet där och även söndagar då de har en special med musik och annat. Det har varit 60 euro för den där nyårstillställningen tidigare, men i år skulle de ta 35 euro och till och med så lite som 23 euro om man bokade tidigt. En anpassning till de dåliga tiderna och avsaknaden av turister förstås. Det blev att jag fortsatte till Atlantis för deras happy hour istället och på det stora stället satt vid ett bord tre äldre personer jag ofta ser där, men sedan de gått var det bara jag kvar för något att dricka och något lätt att äta till det. Det är en märklig känsla att vara så solo på ställen som man inte alls sällan är här nu. Jag fortsatte till Hiltons strandrestaurang The Bounty sedan. Jag har tänkt att jag ska äta något där någon gång och övervägde det, men köket hade stängt. Dessutom har man där övergått till att bara ha menyn på internet – genom att läsa av en QR-kod – och eftersom jag då behövde wifi och de inte lyckades reda ut att jag behövde både användarnamn och lösenord gav jag upp. Då kunde jag ju inte ens se menyn över vad de hade att dricka. Även The Bounty var tomt. Det kom en just före mig, men i övrigt… ingen. Även det ett stort ställe. Och kan man då inte ens se en dryckesmeny fick det åtminstone för mig vara för den här gången. Man är coronasäkrad och redo med feberkoll vid ankomst och menyer enkom på nätet, men ändå inte.   Längs gågatan, pulsådern i stan, lite senare. Så här en tisdagskväll som det var nästan öde. Det fyller upp lite mer på helgerna, men det är långt ifrån hur det såg ut för ett år sedan vid den här tiden då gågatan var ny och affärerna blomstrade för alla längs den. Jag vek av till Cam’s på parallellgatan för ett sista stopp innan jag gick hem. En stor bit av deras förnämliga cheesecake och lite vitt vin till det. Man kan ha det sämre. Men även där… helt tomt. Bara jag. Inte en endaste annan gäst. Ja, det är en märklig tid. Utöver att det alltså inte är mycket folk rullar det annars på nästan som normalt här. De flesta ställena (bortsett från hotellen) håller ändå öppet och det finns inga direkta direktiv om att man inte ska umgås i grupp. Här kan livet fortgå nästan som vanligt och det har nu ett tag pendlat mellan ett och noll aktiva coronafall på ön så det känns ju relativt tryggt med det. Man försöker ändå hålla avstånd – och det är inte svårt – och man hälsar med knytnäve eller armbåge. Och en del har ansiktsmask, men trots att det är regel på att man ska ha sådan överallt är det inte många som har det och polisen verkar heller inte bry sig om det. All personal på restauranger och liknande måste ha munskydd, men ute på stan är det inte så väldigt många även om det förekommer. Det rullar alltså på någorlunda som vanligt här, men det är en konstig känsla att det är så tomt på många ställen där man annars alltid ser folk. En märklig tid är det, här lite grann på annat sätt än i Europa men ändå på samma. Och av samma grundorsak, coronapandemin. Det känns ändå skönt att man här kan gå hur man vill och att ställena nu är öppna. Jag skulle känna att det vore väldigt konstigt att komma hem just nu, till kylan och mörkret och ovanpå det då alla restriktioner och att man knappt får gå till en affär eller något uteställe eller bör träffa någon. Det är i alla fall känslan jag får, att det är så. ”Strange days indeed” som John Lennon sjöng.Stay safe.