SÄTT INTE HANDEN PÅ EN BOMB (LYCKA TILL IDAG ÄLSKLING)

Den här historien handlar om en ung kvinna,som ville göra världen till en liten bättre platsEn människa i taget, utan att hon förståttatt man behövde börja hos sig självFaktum är att jag hade kunnat sägaatt inget stort hände henne,eftersom det var så hon kände iblandEftersom hon numera gjorde allt på tu man handHon hade kunnat stanna, hos män som försökt att älska henneMen hon kände sig bara mer trasig ju mer de försökteSå hon tydde sig till vännernaoch kärleken de så givet gav henneDet var som att hon var världens finaste människanär hon var nära de som bevisat att hon trots allt gick att älskaDe som stannat ändå, de som inte ryggat tillbaka eller blivit skrämdaav hennes sätt att älska eller leva på, ack så innerligt, men alltid lite på gränsenDe hade plockat upp henne, på ställen som ingen människa skulle vara påmen som vi hamnade vid ändå, när allt vi gjorde, var att leta efter kärlekdär kärlek aldrig fannsHon var så upptagen med att söka efter en man som kunde förgylla henneatt hon glömde bort att hon redan var titaniumHennes vänner hade försökt förklarar för henne,sen den där första dagen på sommarlovet i 9:an,att kärlek från en man inte var det hon skulle leta efterÄndå sökte hon detHos främlingar, hos ex,hos människor hon visste var dåliga för enoch nekade alla som mot förmodan,hade kunnat stannaFolk brukade sägaatt hon hade en livlig själMen de visste intevilket mörker hon försonats medHon hade blivit ett med dödenPå så sätt kunde hon inte längre längta efter denEftersom den redan var härEftersom den hjälpte henneatt förstå varför hon var tvungen att stannaNi förstår,jag hade kunnat skrivaatt inga stora saker hände henneInga matchande underkläderIngen löptur innan jobbet varje morgon klockan sjuInga rosor på köksbordetIngen middag att komma hem tillIngen man att älskaeller hållaIngen som frågadehur hennes dag hade varitSå ni förstår säkertatt jag hade kunnat skrivaatt inga stora saker hände henneMen det hade också varitden största lögn jag skrivitTy hon ville älska, ack så innerligtInte längre bara på gränsen,utan hela vägen hemHon var häroch hon visste detDet fanns dagar då hon fortfarande kändeatt inget stort hände henneTy hon inte såg sin storheti allt hon överlevtHon var elden,ingen av oss kunde släckaStormen ingen kunde skydda sig frånHon var beslutet i allt velandeEtt svar utan att du hunnit ställa fråganHon var potentialen som var oändligHennes kärlek likasåHon älskade,så stort att de skrev texter om henneOch låt mig berättaatt hon är merän vad någon man kan fångaeftersom hon var en frihetvi alla önskade att få ta del avHon var filmen på en kvinnasom springer på en blomsterängen sensommarafton i augustiDär ingen manvågade springaHon var scenen i regnetpå perrongen där folk dansade med henneFör att hon ville, för att hon aldrig kunde sitta stillHon var den som ställde sig uppnär alla andra satte sig nerHon som sa ifrånoch aldrig gav sigHon var också densom aldrig tog föregivetvärdet i en äkta vänskapTy hon bugade för den kärlekde så tålmodigt försett henne medÅr efter år, hjärtekross efter hjärtekrossHon var solenHon var sin egenHenne kunde ingen fångaMarken skakadeav hennes stora beslutsamhetatt älska ack så innerligtOch det är klartatt vissa skulle bli skrämdaOch allt hon skulle göra dåvar att älska ännu störreHon var någotsom ingen av oss kunde stoppaEn anledning att gå upp om morgonenEtt hopp om att göra världen lite bättre,vart hon än befann sigEtt hjärta att hållaett hjärta att älskaOch alla som hade sett hennevissteatt hon var så lätt att älskaDet var hennes största bedriftoch akilleshälTy folk skulle dra nytta aven kärlek utan sluteftersom varje människavar omättliga på kärlekOch hon skulle räcka tilltills hon en dag inte längre gjorde detTills de hade förbrukat hennepå sätt som ingen människa borde bli förbrukad påOch när det inte fanns något mernär solen inte längre sken och kärlek knappt fanns kvar att ta på,så skulle vännerna plocka upp hennepå ställen där kärlek aldrig kunde växaSen skulle de hålla hennetills hon kunde älska sig själv igenOch varje gångskulle hon resa sigÄven när vi alla tvivlade påom hon ens skulle överleva nattenså gjorde hon det ändåTy hon var kraften i att säga"Jag älskar dig" för första gångenSkörheten i att tillåta sig att bli förälskad,om och om igen, trots att vi visste hur ont det gjordeHon var den som vågade, som döden inte längre kunde komma åtEftersom de numera hade förlikat sig med varandraIngen var herre över den andra,snarare tvärtomDöden, likt kärleken, hade lärt henneatt väntamen aldrig på att bli älskadutan på att stanna uppoch vågaälskaSå när hennes kärlekskulle skrämma iväg alla som aldrig vittnatnågot så mäktigt och stort,då skulle hon buga mot dödeneftersom hon vissteatt döden gjorde livet möjligtEftersom hon vissteatt kärlek gjorde hoppet möjligtOch det var historien omhur hon mot alla oddsfortsatte att älskaigenoch igenoch igen