Pojkarna längst fram

Jag vaknade vid 3-tiden natten mot nyårsafton för snart nu ett år sedan och efter snabbt toalettbesök återvände jag till sängen för att somna om. Jag tittade då till på mobilen som låg där intill. Uppenbarligen klickade jag upp Facebook för där såg jag direkt att Lars, som jag känner sedan en hel del år tillbaka, skrivit ”Nu har min vän somnat in” och så hade han skrivit fint om vår gemensamme vän Jörgen Johansson som just avlidit i alldeles för ung ålder. Jag hade varit i kontakt med Lars lite innan jul, på väg med tåg upp till Stockholm för att se Ulf Lundells konserter på Berns då, och det sedan jag sett att Lars lagt ut en del bilder och klipp på Jörgen. Jag förstod utifrån det han skrev till det han lagt ut att det nog inte var så bra med honom. Jag fick det bekräftat av Lars och det verkade inte finnas något hopp alls. Cancern Jörgen kämpat mot hade fått nytt grepp och det var riktigt illa. Och just innan nyår var det alltså slut. Världen stannade upp lite grann där när jag läste det Lars skrivit. Han kände Jörgen mycket bättre än jag gjorde, men jag kände honom också och det var ett ledsamt besked. I samma säng, även det på natten, hade jag lite ksex år tidigare fått telefonsamtal om att min pappa gått bort. Och nu alltså en, som jag skulle vilja säga, god vän även om vi inte träffades så ofta. Ja, världen stannade upp en smula där och då, när jag läste det Lars skrivit om honom. Enstaka människor kan man på pricken veta när man träffade första gången och Jörgen är en sådan. Med lite hjälp till minnet kan jag hitta att det var söndagen den 14 juli 1991 vi första gången pratade med varann och platsen var Tistad slott en bit utanför Nyköping. Ulf Lundell var ute på sommarturné, första turnén på flera år, och jag var helt inställd på att se honom en hel del den sommaren – och så blev det. Premiären var vid Vadstena slott fredagen den 12 juli och sedan var det också konsert i Borgholms slottsruin dagen efter det. Jag hade sett båda de spelningarna och hade nu tagit mig upp till den geografiskt för mig mest avlägsna av de tre inledande på turnén. Om jag inte totalt missminner mig hade även Jörgen sett de två första spelningarna den helgen och troligen hade vi skymtat varann i konsertvimlet och kanske såtillvida kände igen varann, men det var där vid Tistad slott vi träffades för första gången. Jörgen jobbade väl på Posten på den tiden för han stod där med en knallgul regnjacka med Postens symbol på, lite framför mig. Vem som började prata med vem minns jag inte, men vi kom fram till att vi båda hade för avsikt att se även kommande helgs tre konserter och eftersom det visade sig att vi kom från platser inte alltför långt ifrån varann i södra Sverige bestämdes då eller vid kontakt senare att vi trots att vi då alltså inte alls kände varann skulle göra gemensam sak och åka på dem tillsammans istället för att köra i varsin bil. Jag bodde efter några år i lägenhet under en period åter med mina föräldrar och jag minns hur Jörgen nästkommande fredag kom och parkerade utanför och gick in. Han fick där syn på en gitarr som stod någonstans i huset – båda mina föräldrar hade gitarrer och jag vill minnas att den här var min mammas – och jag kommer ihåg att Jörgen lite lyriskt kommenterade att den var stålsträngad och jag minns hur han fick den att låta på ett sätt som den garanterat aldrig någonsin tidigare gjort. Jag minns inte vad han spelade, men det lät mycket. Och det lät bra. Jörgen kunde helt uppenbart spela gitarr! Vi packade in oss i min bil och rullade med mig vid ratten norrut mot helgens första stopp Eskilstuna, Ulf Lundells nästa turnéstopp. Lundell hade just släppt den förnämliga singeln med Hon gör mej galen och Pojkarna längst fram och bilstereon gick på absolut högsta tillrådliga volym när vi åkte fram på E4:an med Vättern på vänster sida. Vägen låg öppen och fin och vi var båda relativt unga och förväntansfulla inför de kommande konserterna. Jag tänkte på det här när jag sommaren 2019 gjorde en roadtrip med norske Roger och vi under den såg en hel serie konserter med Lundell. Jag tänkte väl på det för det är inte ofta att jag åker tillsammans med någon annan. Oftast sitter jag i bilen själv eller om jag åker tåg eller möjligen buss till konserterna. Det då sommaren 2019 med Roger och det 1991 med Jörgen är såtillvida lite unikt, åtminstone att göra det genom att åka på flera konserter i ett svep. Då i juli 1991 var det alltså fullt ställ på stereon och vi sjöng med i framför allt Pojkarna längst fram som vi körde på repeat och vi var ju också pojkarna längst fram där i bilen. Det var naturligtvis helt kontraproduktivt av Lundell att skriva en låt som hette som den gjorde om han (som det senare har visat sig) inte vill ha samma folk i främre leden hela tiden för nu ville förstås vi två och många andra med oss verkligen vara en av dem, en av pojkarna längst fram vid kravallen på konserterna. Och så var det åtminstone längre fram på turnén. Jag tror att vi till en början höll oss några steg bak, men jag hittade en bild från Malmö i augusti där vi satt vid staketet innan spelning och till och med hade en liten banderoll med ”pojkarna längst fram” textat med versaler. Annars hade jag i början av turnén en med låttiteln Dagar utan slut eftersom det var favoritlåten och jag gärna ville få den framförd och i Örebro, kvällen efter Eskilstuna, kommenterade Lundell ungefär med ”det har stått ett par killar här med Dagar utan slut nu några kvällar” och han sade att de inte skulle spela den. Men ”kanske i höst”. Det skulle dock dröja väldigt många år innan den spelades live för första gången. Vi genomförde vår gemensamma trippel där den där helgen, Örebro-Eskilstuna-Göteborg, Jörgen och jag, och vi bodde hos släktingar till mig längs vägen. Nästa konsert var sedan vid Christinehofs slott och då var vi på plats igen, men åkte från olika håll. Jag minns att vi båda nästa dag läste ett reportage om konserten i lokaltidningen i Norra Skåne och att den artikeln var så full av riktiga faktafel (låttitlar helt gripna ur luften och annat) att Jörgen tydligen stegade in på tidningsredaktionen i hemstaden Hässleholm och klagade på det som skrivits. Jag har tänkt på det i efterhand för kanske var det ett första steg till hans framtida karriär. Snart skrev han själv för Norra Skåne och sedan övergick han till att jobba som fotograf på den tidningen och Skånska Dagbladet. Och efter hand mycket erkänd sådan. Fotograf alltså. Det var 1991 vi båda åkte mycket och såg Lundell och kanske att Jörgen fortsatte med det även 1993 och något eller några år till, men hans intresse för Lundell mattades medan mitt bestod så vi träffades inte så mycket på de turnéerna längre. Det måste väl ha varit medan Jörgen fortfarande mer skrev än fotade som han en gång ändå hade en idé om att få göra en intervju med Lundell och han undrade om jag kunde tänka mig att i så fall hänga med och ta några bilder eftersom det skulle vara svårt för honom att göra bådadera. Jag ställde mig tveksam till det och jag tror inte heller att det blev någon intervju, men jag minns att han hade tanken. Om vi inte träffades på Lundell längre var det på andra håll jag träffade på Jörgen och vi åkte några gånger också tillsammans på konserter. Han och jag och några till bilade tillsammans för att se Southside Johnny på gamla KB i Malmö 1992 och sedan för att se Bruce Springsteen på hans soloturné i Hamburg 1996. Vi köade också på våren 1992 för biljettköp till Bruce Springsteen, i drygt ett dygn utanför Konserthuset i Stockholm. Och just Springsteen är säkert den som Jörgen såg mest av alla artister. Det blev väldigt många gånger. Som nämnts kunde Jörgen alltså spela gitarr med bravur och jag har genom åren sett honom en hel del gånger med sitt gamla band Loserville och sedan med The Dimestore Junkies och under eget namn. Jörgen var uttrycksfull som både sångare och musiker på scen och i samband med Springsteens konserter på Ullevi 2012 spelade Jörgen med sitt The Dimestore Junkies som både sig själva och tillsammans med Willie Nile på Pustervik en bit in på natten, båda gångerna efter Springsteens Ulleviframträdanden. Och även tidigare på eftermiddagen i någon form i litet format på Heden. Jag passerade där på väg till Ullevi och fick syn på Willie Nile. Jag hade träffat honom med Jörgen i Hässleholm hösten innan och när jag nu såg Willie där på Heden frågade jag efter Jörgen. ”Look for the hair!”, sade Willie med sitt eget yviga hår och pekade åt något håll där Jörgen var innan deras kortare eftermiddagsgig. Ett kul minne. Fem år senare träffade jag Willie Nile i London och jag framförde efter det hälsning från honom till Jörgen. Nästa vår (alltså 2013) hade The Dimestore Junkies sedan albumreleasespelning på Café Opera i Stockholm och han och bandet tog lokalen med storm. Det känns så konstigt att det inte är så väldigt många år tillbaka i tiden och att Jörgen nu inte längre finns. Det var så mycket liv och aktivitet i honom hela tiden. Och så plötsligt borta. Ja, sjunga kunde han – och som sagt spela gitarr – och han ordnade Light of Day-konserter i Hässleholm och kom i kontakt med en del av de stora och halvstora artisterna som har med det att göra – och hade det redan innan dess. Jag träffade Jörgen med Joe D’Urso i Karlshamn på festival i Karlshamn innan den flyttade till Norje/Sölvesborg och blev Sweden Rock Festival. Och för Jörgen som sett så många konserter med Bruce Springsteen måste det ha varit ett av de största ögonblicken när han vid Light of Day-konsert i New Jersey 2012 tillsammans med sin fru Jessika och flera andra i Willie Niles framförande av One guitar då stod på samma scen som även Bruce Springsteen. (Jag bifogar länk till klipp från det nedanför texten). Jag såg att Nile och Bruce igen gjorde One guitar tillsammans på Light of day även nu i början av 2020 och jag är säker på att flera av de artister som framträdde där då mindes Jörgen med värme. I den där vevan när Jörgen och Jessika delade scen med bland annat Willie Nile och Bruce Springsteen blev de också tillfrågade om att vara med som statister i Springsteens video till låten We take care of our own. Det är i en återkommande scen där folk går framåt på en gata och båda syns i bild, Jörgen mest helt i slutet. Det måste också ha varit en kul grej att vara med där. En del blogginlägg tar längre tid än andra att skriva och detta är ett sådant. Jag kände att jag ville skriva något om Jörgen och det där om hur vi åkte på en del konserter tillsammans back in the day och jag började också skriva på detta redan i januari i år. Jag har dock i olika grad genom åren lärt känna även Jörgens närstående och jag kände att jag inte ville klampa in i någons sorgearbete med ett simpelt blogginlägg så jag lät det vara tills vidare. Jag var ju inte så nära även om jag och Jörgen kände varann sedan många år tillbaka. Så jag väntade med att skriva och så har tiden rullat på. Jag läste då den första tiden efter Jörgens bortgång hur det skrevs om honom av vänner och i de tidningar där han verkat och det var förstås bara goda ord. Han är ihågkommen av många. Och nu tänker jag att tiden verkat för att även jag vill skriva något. Eller skriva klart det jag en gång påbörjade. Och det får då bli det här. Det är en del minnen som kommer till en och det var flera gånger jag såg Jörgen och hejade på honom när han var i fotodiket de tre första låtarna vid någon konsert och jag stod längst fram, ute på flanken. Jag har sett en del av Jörgens fotoutställningar och en gång minns jag att min pappa och jag besökte en sådan. Min mamma var inte pigg och ville inte åka någonstans och jag tyckte att det var synd att min pappa inte kom iväg på något så jag tog med honom till Hässleholm för den där utställningen. Vi träffade Jörgen där och min pappa hade ju också träffat Jörgen 1991, innan vi skulle på turné tillsammans. Andra minnen är förstås från när vi köade så där länge för Brucebiljetter i Stockholm (enda gången jag köat så, i sovsäck) och när vi en annan gång var i Köpenhamn. Vi hoppades där träffa på Bruce och bandet utanför Hotel D’Angleterre, men det visade sig att istället Metallica bodde där och det blev autografer från dem istället. En annan gång hängde vi utanför Grand Hotel i Stockholm när U2 bodde där och ett tag efteråt skickade Jörgen en bild på mig och Bono där han var på väg in i en bil och jag misslyckades med att få hans autograf. Den bilden är ett kul minne så här i efterhand och hade inte Jörgen skickat bilden hade jag inte vetat att han tog den. Det var, skulle jag vilja säga, omtänksamt. Och det kunde också kännas så där att han bjöd till lite extra om man skrev ett enkelt grattis på födelsedagen. Det kunde då komma ”tack min vän” och inte bara ett tack. Små saker, men ändå så att man tänker på dem. För några veckor sedan, i november, skulle Jörgen ha fyllt 51, men han blev bara 50. Ett halvt liv om man så vill. Han borde ha fått vara med så mycket längre. Jörgen var mycket öppen med att han drabbats av cancer och som den fotograf han var dokumenterade han även behandlingen. Han intervjuades om det i TV4:s Nyhetsmorgon och då var han på bättringsvägen. Jag hörde på hösten 2019 av en gemensam vän också att han träffat Jörgen någonstans det året och det lät hoppfullt. Det lät som att han var på väg tillbaka efter sjukdom och behandling. Men tydligen slog det alltså över åt det sämre igen. Och till slut var hoppet ute. Mycket tråkigt förstås. Jag vet att jag såg att Jörgen på någon ytterligare spelning senare, men en av de som jag räknar sista gångerna jag träffade honom – och definitivt den sista då vi var på väg till att se samma konsert tillsammans – var i juni 2016. Jag skulle med en buss från utanför Hovedbanegården i Köpenhamn för att se Bruce Springsteen i Parken. Med på samma buss skulle som det visade sig även Jörgen och han kom tillsammans med sin fru Jessika och sin syster Anneli. Vi intog platserna allra längst bak i bussen och Jörgen trugade på mig Gammeldansk att drickas ur den knappstora lilla korken till flaskan han hade med sig. Jag har förstått att Jörgen verkligen gillade Gammeldansk medan jag inte riktigt delar den förtjusningen. Hur som helst var det en kul liten resa tillsammans ut mot konsertstället. Jörgen måste vara en av de i Sverige som sett flest konserter med Springsteen medan jag visserligen sett en hel del, men ändå ligger klart i lä. Nu var vi i alla fall på väg till en konsert tillsammans igen, jag och hans sällskap. Jag borde förstås ha tagit en bild med honom där, men jag har för mig att det var trångt och knepigt så det blev nog ingen på oss, enbart på Jörgen, Jessika och Annelie. Ett fint minne. Och där och då, längst bak i den köpenhamnska stadsbussen var vi inte pojkarna längst fram längre utan alltså pojkarna längst bak. Men en gång i tiden var vi längst fram. Vila i frid, Jörgen.Jörgen och Jessika tillsammans med bl.a. Willie Nile och Bruce Springsteen på scen 2012: https://www.youtube.com/watch?v=45lgN76_IYo