När allt det här är över

Jag känner att jag börjar bli vad jag skulle vilja kalla pandemitrött. Jag är trött på den här farsoten som inte tycks vika ner sig utan bara återkommer i våg efter våg. Jag är trött på att höra att så många dör i sviterna av covid-19, trött på att höra att det är så många nya fall varje dag. Jag vill att det här ska blåsa över och att allt ska återgå till något slags normal tillvaro igen. Jag är trött på att se folk bära munskydd på stan, trött på att jag själv måste göra det om jag ska köpa något i butik, trött på att höra om restriktioner, trött på att se tomma läktare när det är idrottsevenemang, trött på att inte veta något om hur framtiden kommer att se ut när det kommer till konserter, festivaler och andra evenemang. Trött på att inte ha möjligheten att kunna resa fritt och trött på att inte kunna hälsa på folk på vanligt sätt, trött på att leva i någon slags rädsla över att vem som helst eller vad som helst kan smitta en med det förbaskade viruset. Livet har liksom blivit lite tråkigare såtillvida det senaste året. Det finns inte mycket att se fram emot inom överskådlig tid, inga säkra utfästelser om hur det blir med något. Hoppet kanske finns i vaccinet, men hur verkningsfullt är det? Kan det hantera alla nya mutationer av viruset som kommer? Kommer antikroppar klara att stöta bort viruset om man har sådana? Kommer pandemin någonsin att helt försvinna eller måste vi leva i den här förändrade verkligheten för alltid? Det gör mig trött att sväva i denna ovisshet och ha denna oro för att bli smittad. Kalla det pandemitrötthet eller något annat, men jag vill att det här bara ska vara över och förbi. Kan det inte bara vara så enkelt som i TV-serien Dallas när Bobby Ewing plötsligt kliver ut ur duschen och så har allt det senaste som visats under ett helt år, inklusive Bobbys dödsfall, bara varit en dröm? Tänk om det vore så lätt. Värst är det förstås för de som själva blivit sjuka och kanske drabbats av långvariga och möjligen kroniska följder av sjukdomstillståndet. Och de som förlorat någon när och kär och kanske inte ens fått möjlighet att ta ett riktigt farväl. Med närmare 12 500 coronarelaterade dödsfall och drygt 600 000 registrerade sjukdomsfall i Sverige börjar det bli skrämmande många. Eller ÄR förstås redan skrämmande många! Land efter land dras efter hand in i nya vågor av pandemin och globalt är det nu mer än 106 miljoner bekräftade fall av covid-19, och mer än 2,3 miljoner dödsfall i sjukdomen. Eländes elände. Verkligen. Kan det hela bara inte dö ut, klinga av, sluta så att världen kan återgå till hur det var tidigare? Ja, igen undrar jag det. Ett önsketänkande förstås. Jag ser inte någon riktig ände på det här. Det får nog helt enkelt bli någon slags anpassning, åtminstone tills vidare. Jag skattar mig på sätt och vis – ja, ganska mycket – lycklig över att jag för egen del fastnat i ett varmt land och på en plats jag tycker bra om och inte behöver vara hemma i den bitande vinter som tycks råda i Sverige just nu. Och med relativt få coronafall, åtminstone här på ön där jag är. Här är det behaglig temperatur och här flyter det på någorlunda normalt, bortsett från att det på de flesta ställen är tämligen tomt på folk. Det finns ändå ställen att gå till för mat och dryck och det känns på så sätt som vanligt. Förutom då att det inte är så många andra där samtidigt. Det kan emellanåt kännas lite trist att vara på samma plats så länge som jag varit, men jag hade definitivt varit mer uttråkad hemma eftersom det inte finns mycket av nöjen att ägna sig åt och man förväntas att inte gå till någon affär om det inte är absolut av nöden tvunget. Så tycker jag det verkar vara i alla fall. Och så tokvinter på det. Det hade blivit väldigt mycket stugsittande för undertecknad. Visserligen har jag mycket att ta tag i och göra hemma, men det skulle kännas tråkigt att bara hänga i hemmet. Här kan jag gå ut som jag vill och det i flipflops och shorts och allt finns tillgängligt. Så… jag känner mig på det viset lyckligt lottad. Men… jag saknar friheten. Friheten att resa vart jag vill och göra vad jag vill i övrigt. Det känns närmast oöverstigligt komplicerat just nu att resa någonstans, inte bara hem utan jag menar framför allt i övrigt. Jag har genom åren vant mig vid att det är enkelt att flyga iväg någonstans, att skaffa biljetter till evenemang, att kunna röra mig fritt mellan olika länder. Nu ändras allt från en dag till nästa. Nya restriktioner, lockdowns, avrådan från att resa, stängda gränser, karantänsregler etc etc. Och någon samordning verkar inte finnas. Vart och ett land för sig, olika lagar och regler, allt mer för att skydda sitt eget land och dess befolkning. Det har blivit svårt till omöjligt att resa fritt. Och jag saknar det där, friheten och möjligheterna. Må detta blåsa över snarast möjligt! Kanske blir det till slut samordnat ändå och någon slags vaccinationskort är möjligen lösningen om man vill röra sig mellan länder. Det ska väl inte vara så svårt att ordna. Många länder kräver att man vaccinerat sig mot gula febern och det är väl rimligt att det i framtiden krävs även när det handlar om covid-19. Om nu vaccinet biter vill säga, och varar. Allt är ju ännu relativt nytt så man kanske inte med absolut säkerhet kan säga något. Men hur ska det annars kunna återgå till något slags normalt? Jag är nog inte ensam om att vara ”pandemitrött”. Vi är nog många som vill återfå friheten och möjligheten att kunna besöka konserter, festivaler och idrottsevenemang och röra oss fritt. Det är onekligen en del tankar som dyker upp i huvudet om vad man vill göra när/om det här går över. Jag skulle vilja kunna sätta mig i min bil och helt fritt kunna köra vart jag vill, gärna ut i Europa någonstans. Kanske ner till Spanien och Portugal, länder jag sett för lite av. Och Italien. ”Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land” heter det ju. Jo, dit skulle jag vilja köra. Bila runt i Toscana och neråt. Sicilien kanske. Det är mycket som ännu är osett. Och Grekland. Jag har alltid någon slags längtan till Grekland som det känns. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men längtan finns. Olivträden, maten, iskall retsina, det klara vattnet. Kroatien också förstås. Mycket osett där också. Och så världen utanför Europa förstås. Jag skulle vilja köra den där klassiska Highway 1 i USA och kanske fortsätta upp i Kanada och – vem vet – kanske hela vägen upp till Alaska. På sommaren då. Jag vill inte ha vinter och kyla. Och det finns en del länder i Afrika jag ännu inte sett, men gärna skulle vilja åka till någon gång. I Asien också. Och Västindien. Och så konserter förstås. Man hoppas ju att det ska komma igång igen på sikt. En ny turné med Bruce Springsteen & the E Street Band är efterlängtad. Och det finns en del artister som jag ännu inte sett, men gärna skulle vilja. Ja, det är tveklöst mycket man skulle VILJA göra. Om något – eller hur mycket av det – sedan blir av är en annan femma. Det handlar ju inte bara om pandemin utan även om att man ska ha råd och att man ska orka och verkligen känna för det. Men som det är nu saknar jag som sagt den där friheten och möjligheterna.