MEDUSA OCH SORGEN

Jag tänkte att det skulle kännas bättreOm än kanske inte bra,men bättreSå jag ville skrivaom hur lättare allting kändes nuOm hur jag plötsligt, likt magi, bara kunde släppa detHur jag inte längre tänkte på dethur jag inte längre bar detMen känslan försvinner intebara för att jag säger att den finns härDet enda som händer är att någon annanser denSå istället står du där nakenutan skydd och utan murLägger alla kort på bordenoch jag gråter när jag sägeratt det finns mersom jag inte kan prata ommen som jag bär påDet finns merBakom allt det härfanns någon som ville älskaoch som älskade ack så innerligtNågon som väntade, på att han skulle vilja ha enFörsta kyssen som kändesAlla år av tystnadJag trodde det skulle kännas mäktigtatt få stå rak i ryggen och sägaatt jag vet nu, att jag inte är ensamMen jag kände mig bara sorgsenDet skulle aldrig komma något vackert efter dettaeftersom det han gjort mot mig, aldrig var något fintÄven om det kändes såTar min sorgsenhetoch sätter mig i kyrkanBara jag, tystnaden och GudJag spottade svordomar längst fram vid altaretJag hatade honomVad var det för meningmed att vissa tvingades gå igenomtrauma efter traumaMedan andra aldrig kände ångestGud, vad var det bra för?Jag var bara ett barnNågon borde sagt någotNågon borde gjort någotEn dag växte jag uppoch blev den jag väntat påMormor jag är den jag väntat påJag vet det, jag ser och förstår det nuJag bara önskaratt jag inte behövt vänta så längeHär är jagMed all min sorg i famnenKanske kan man vara ledsenoch mäktig samtidigtJag bär mig nuTitta mormor!Jag bär mig själv nu!