London

London stod verkligen i världens blickfång förra söndagen, åtminstone om man är minsta sportintresserad. Först var det på eftermiddagen final i den anrika tennisturneringen Wimbledon, en av de fyra stora, och några timmar senare var det dags för finalen i det geografiskt utspridda europamästerskapet i fotboll. Jag bänkade mig vid TV:n på eftermiddagen för att se serben Novak Djokovic mot den uppenbarligen stigande stjärnan Matteo Berrettini från Italien. 2020 blev det ingen Winbledonturnering p.g.a. coronapandemin, men både 2018 och 2019 vann Djokovic så han var alltså så sett regerande mästare och favorit till segern. Det blev en match där man mer än en gång trodde att det var raka vägen till seger för Djokovic, men där Berrettini hämtade upp och så var det match igen. Tennis är enligt mitt förmenande den mest fascinerande sporten som finns eftersom det verkligen aldrig är riktigt över förrän sista bollen är spelad. Så var det nu, men efter hand blev det att Djokovic kom närmare och närmare seger och han vann till slut. Med det åkte han upp på 20 segrar i Grand Slam-turneringar (alltså Australian Open, Franska Öppna, Wimbledon och US Open) och det är exakt lika många som Roger Federer och Rafael Nadal har. Fascinerande. Och inget kan nog stoppa Djokovic att dra ifrån de övriga. Det känns så. Ända sedan Björn Borgs era med segrar i Wimbledon fem gånger på raken 1976-1980 har det varit en dröm att se något av turneringen på plats, men ännu har det inte blivit. Nu finns det inga svenskar att hoppas på, men det hade ändå varit fint att någon gång få komma dit och se några matcher. Inte heller Franska Öppna eller US Open har jag varit på, men däremot Australian Open som ju är den mest avlägsna av de tre Grand Slam-turneringarna. Den har jag varit på under tre olika år. Så kan det bli. Men Wimbledon finns högt på listan över vad jag vill göra. Jag har kollat biljetter för några år sedan och det verkar vara ett knepigt förfarande, men jag får nog sätta mig in i det hela igen. Först finalen i Wimbledon alltså förra söndagen och där med italiensk förlust. På kvällen sedan final i fotbolls-EM och ny chans till italiensk seger. Italien mot England var det ju som skulle göra upp om segern och det på Wembley Stadium, ett landmärke i London. Jag har bara varit där inne en gång och då var det inte fotboll utan konsert med Billy Joel. En mäktig stadion onekligen. Med massvis av engelska fans på läktarna sedan coronarestriktionerna lättats hade Italien en liten uppförsbacke till att börja med. Och inte blev det bättre av att det tog mindre än två minuter innan England gjorde 1-0. Nu blev det ju dock kvitterat i tid och det gick till förlängning och även straffar innan det stod klart att det faktiskt var Italien och inte England med sin hemmaplan som stod som europamästare 2021 (eller om man ska säga 2020). London är en stad jag varit alldeles för lite i, men ändå en hel del de senaste åren. Utöver ett stressat men lyckat försök att efter färja hinna med ett tåg till Nottingham på en resa 1985 var det egentligen inga besök i London förrän någon gång på 2010-talet om jag inte har fel för mig. Jo, det var väl en bussparkering på camping i utkanten av London vid en resa med Rosa Bussarna 1998, men jag har inte mycket minne av det. Jag minns vagt att jag var runt lite på egen hand för att se en del sevärdheter inne i centrala London, men det var inte mycket som hanns med på de timmarna. Det kan knappt räknas. Nej, det tog till att jag upptäckte lågprisflygen och möjligheten att gå på konserter i England innan jag tog mig dit igen. Då snackar vid nog oktober 2013 och två konserter med Peter Gabriel som de första. Efter det har det blivit flertalet återkommande besök i Storbritannien och inte minst då England och London. Precis som det är med stora delar av Sverige är det dock högst konsertrelaterat med de här besöken i London. Jag har i Sverige åkt någonstans för att se Ulf Lundell eller annan artist och det har oftast inte blivit mycket annat som hunnits med. Och samma alltså med London. Det är ju onekligen en världsstad och det finns egentligen hur mycket som helst att se så jag får ta tag i det framåt, när det lugnat sig med det pandemiska. Något lite har jag betat av under mina besök, men oerhört mycket återstår. Fokuset har definitivt legat på konserter och då har det inte varit mycket tid över till att göra annat. Det lockar att se mer så jag får definitivt ta mig dit igen och lite mer aktivt inta rollen av turist snarare än bara konsertbesökare. När nu fotbolls-EM och Wimbledon avverkats var det dags för formel 1-vecka i England den här veckan, allt förstås inriktat på själva loppet idag. Loppet var på klassiska Silverstone, fågelvägen ungefär nio mil nordväst om London. Inte inne i själva London alltså, men inte särskilt långt därifrån. ”Summer’s here and the time is right for racing in the street” Springsteenciterade den engelske kommentatorn när det var dags för loppet i Azerbadjan den 6/6, det sista loppet jag såg på Sal Beach Club i Santa Maria innan jag flög hem, och där stämde det verkligen för det loppet var ett stadslopp i Baku, alltså liksom det i Monaco. Det ser onekligen fräckt ut när bilarna snabbt swishar förbi byggnader i en stad så och nog hade det varit häftigt att ha det inne i London också – förbi Trafalgar Square, Buckingham Palace o.s.v. – men det skulle kanske bli för roddigt. Nej, Silverstone inte alltför långt iväg från huvudstaden funkar. Där har jag aldrig varit, men jag har sett Kings of Leon i Milton Keynes några kilometer därifrån. Ja, ni ser. Det har blivit mest konserter genom åren. Nu var det i alla fall dags för British Grand Prix på Silverstone och jag tyckte att jag såg någon flash om att det varit totalt 356 000 besökare där under den här F1-helgen! England öppnar upp. Onekligen. Och när det nu inte blev något engelskt jubel på Wembley förra söndagen fanns det istället anledning att jubla idag. Regerande världsmästaren och hemmaföraren Lewis Hamilton vann nämligen för första gången på tio veckor efter att han under tredje varvet från slutet seglat förbi Charles Leclercs Ferrari. Engelskt/brittiskt jubel på Silverstone alltså. Win some, lose some. Men London var det ju det skulle handla om… Ja, när väl pandemin lagt sig och det blivit lite enklare att resa får det nog bli inplanerat någon tripp dit. Det finns verkligen ohyggligt mycket kvar att se och det vore förstås fint att få till någon konsert där, men också med lite tid runt om eller mellan för att som sagt agera lite av turist. Det ska man väl faktiskt ha rätt att kalla sig i en sådan stad. Och jag vill fortfarande se något av Wimbledon en gång! Både det och övriga är London något att hoppas på och se fram emot. One day.