It's oh so quiet

Jag bor på landet hemma i Sverige så jag är van vid att det är lugnt och tyst. Ibland, särskilt på vinterhalvåret när det inte är några sommargäster runtomkring kan det ibland vara att det man på en dag hör och ser passera är postbilen en god bit in på eftermiddagen, sopbilen (varannan vecka) och någon enstaka annan bil, någon som är på väg till eller från jobbet eller som varit och handlat. Och tidningsbilen om man är uppe mitt i natten. Det är inte högtrafikerat om man så säger. Det är lugnt och stilla. På sommaren lite mer ändå. Folk som kör en runda eller tar en promenad. Men överlag mycket lugnt. Så van vid det är jag. Det är det normala på landsbygden i Sverige.  Men... det är ändå något annat när man som här i Santa Maria på Kap Verde bor i ett hus med elva lägenheter och det är tyst. Det är som en annan tystnad. Som när man exempelvis är på en kanske fullsatt fotbollsstadion och det hålls en tyst minut för någon bortgången spelare, ledare eller någon annan eller något annat som man valt att hedra med a moment of silence. Tystnaden i en folkmassa är speciell. Sorlet försvinner för en kort stund och det är så tyst det kan bli med x antal tusen på plats. Lite så känns det nu. I Casa Bahia där jag residerar när jag är i Santa Maria är det just nu väldigt tyst och stilla. Det är lite som när jag bodde de första nätterna där 2010-2011. En Muhammed - har jag för mig - av okänt afrikanskt ursprung höll till i någon av de ännu oinredda lägenheterna för att vara lite av nattvakt, men i övrigt var det nog bara jag i huset. Nu är det ändå så att han som äger de flesta av lägenheterna i huset, italienaren Marco, bor i huset (i andra änden, längst ner och med egen ingång) och en lokal familj bor intill honom, men från dem hörs inget om inte Marco spelar bas med musikvänner eller för att träna och det var nu länge sedan. I trapphuset finns åtta av lägenheterna och utöver att Marcos fru för närvarande huserar i lägenheten snett över på mitt våningsplan när det ändå är outhyrt i Marcos lägenheter är det ingen alls utöver mig. Inte för att det normalt sett är något larm och stoj, men tidigare har det alltid varit någon som hyrt eller varit i de övriga lägenheterna och då blir det ju ändå lite spring in och ut åtminstone. Men nu är det tyst. Inga skrapande stolar på klinkergolv eller dörrar som stängs, inga röster från folk i trapphuset som är på väg upp eller ner. Det blir på så vis påtagligt och lite speciellt. Det är fortsatt få flighter hit och hyresmarknaden är inte så stor om man vill hyra ut sin lägenhet. Schweizaren Marco (samma förnamn som italienaren alltså) som äger de två lägenheterna längst upp var här i tio dagar nyligen och innan dess och en bit in på att han var här hyrde holländare hans andra lägenhet där uppe, men nu sedan de alla lämnat huset är det som det blivit påfallande tyst. Det är skönt förstås, men det känns lite ovant. Genom åren har det ändå alltid varit några som i omgångar bebott de andra lägenheterna. Det märks att det dels är lågsäsong, dels - och framför allt! - är en rådande pandemi med få som flyger hit. Hundar utanför skäller och stör storligen ibland och visst är det lite folk och trafik runtom, men stillheten inne i huset är så att man reagerar över den. Det blir så sett kanske lätt att återanpassa sig till livet på landet efter hemkomst. När det nu blir.