It hasn’t been my best year, it hasn’t been my worst year

Vid 6-tiden på morgonen den 29 januari 2020 lyfte ett flygplan med charterresenärer från Arlanda med destination Kap Verde och jag fanns med ombord. Jag hade landat på samma flygplats bara två dygn och kanske fyra-fem timmar tidigare och jag kom då från samma Kap Verde. Det hann inte bli mer än lite mer än ett dygn hemma i Småland då, innan jag åter satt på tåg för att ta mig till Stockholm och ut till flygplatsen igen. Målet var väl att behöva uthärda så lite vinter som möjligt. Det är enklast och billigast att åka så, två veckor (eller möjligen en) i taget och då med charterbolagen. Det blir visserligen hattigt att åka fram och tillbaka och det här var nu redan femte gången den vintern jag flög ner. Jag ville tillbringa så mycket tid som möjligt där i värmen. Skillnaden den här gången var att jag tänkte hoppa av hemresan. Jag hoppades hitta någon billig enkel flygbiljett hem när det väl var dags att åka hem, men jag hade inget bokat. Ja, jag hade ju min återresa två veckor senare om jag ville ha den, men det kändes inte aktuellt. Jag ville vara kvar längre, den här gången i kanske lite knappt två månader. Det var planen. En annan skillnad med just den flygresan var att jag inte flög till ”min” ö, Sal, utan istället till grannön Boavista. Jag hade tänkt lite utanför boxen och hittat en billig flygstol dit (två veckor för 899 kr!) och så blev det att jag flög så. Jag hade även hittat ett flyg med rimligt pris till Sal nästa dag så det skulle bara bli en övernattning på Boavista och jag såg det mest som en bonus. Jag skulle hinna se åtminstone lite av huvudorten Sal Rei där. Gott så. Och på det viset var det alltså. Jag flög till Boavista som idag för ett år sedan och sedan nästa dag till Sal. Som tänkt meddelade jag, när det närmade sig, Ving att jag inte hade för avsikt att åka med på flyget hem och jag blev alltså kvar på Sal, i Santa Maria. Det blev en veckas tur till São Tomé och Príncipe över månadsskiftet februari-mars, dels för att jag ville dit och dels för att få till 30 nya visumfria dagar på Kap Verde, men i övrigt var det på Sal och nästan uteslutande i Santa Maria jag uppehöll mig. Och så bokade jag flyg hemåt den 26 mars, till London och med vidare flyg därifrån till Kastrup nästa morgon. Efter det fick det väl vara nog med flykt från vintern. Om inte någon riktigt billig flygstol dök upp igen för då hade jag kunnat tänka mig ytterligare ett par veckor ner till Sal. Så blev det inte och det blev inget med hemresan heller. Det kom en pandemi emellan och kullkastade planerna. När jag lämnade Sverige för alltså nu prick ett år sedan hade ännu inget fall av corona konstaterats där, än mindre på Kap Verde, men det utvecklades snabbt och i mitten på mars hände det mycket på en gång under några dagar. Gränser stängdes och flygningar ställdes in och det här har jag redan skrivit om, men det blev i alla fall så att jag blev kvar på Sal. Jag fastnade där. Eller HÄR snarare för det är här jag är fortfarande. Och nu är det ju vinter igen hemma så jag längtar knappast härifrån just nu. Jag gillar läget och njuter av värmen och ser och hör rapporter om snö och kyla hemifrån. Det här är inte det sämsta stället att befinna sig på om man mer eller mindre är strandsatt, sannolikt snarare ett av de bästa. På flera sätt. Men ett konstigt år blev det ju det här när jag nu blickar tillbaka och konstaterar att ett helt sådant har gått sedan jag lämnade svensk mark. Skottår var det ju till på köpet 2020 så det är på det viset 366 dagar så långt. Leap year heter skottår på engelska och det känns ju lämpligt. Det blev liksom ett överhoppat år på en del sätt. Den långa rubriken till det här inlägget hämtar jag från en fin låt som My Marianne (mer känd som Molly Sandén) och Jonathan Johansson kom med som en duett mot slutet av 2020. Jag tycker att My Marianne (eller Molly Sandén då) beskriver det bra i de där inledande textraderna i den, ”It hasn’t been my best year, it hasn’t been my worst year”. Come whatever, come what may heter låten – om någon vill lyssna på den. De där textraderna kommer för mig när jag tänker på mitt år utanför Sveriges gränser. Det har kanske inte varit mitt bästa år, men det har definitivt inte varit mitt sämsta heller. Jag har ju det bra här i Santa Maria och slipper som det är nu den kalla vintern även denna gång. Jag har det varmt och gott och jag kan äta och dricka till rimliga priser. Och jag missar inget hemma direkt. Med gällande restriktioner är det inte mycket man kan göra där. En irländare här, Ned, frågar ibland om jag är uttråkad (när jag nu varit här så länge), men det kan jag inte säga. Jag hade definitivt varit mer uttråkad hemma som läget är. Och dessutom frusen och i coronarädsla. Här rullar livet på som vanligt ungefär – minus turister – och enligt senaste statistiken finns inga aktiva coronafall på ön. Peppar, peppar. Det känns som en vinstlott att vara här jämfört med läget i Europa och på många andra håll.   Visst kan jag sakna en del saker i Sverige, som en del mat och en del annat gott. Det kan vara enkla saker som korv med bröd, Estrella Grillchips, Skotte, Marabouchoklad, wienerbröd, räkmackor på Börjes hylla i Tingsryd och sådant. Å andra sidan kan jag äta och dricka mycket annat gott här. Det blir en hel del grillat och någon gång fisk och lite av varje i övrigt. Och lite vin eller annat. Det finns gott om restauranger. Det var en jobbig tid när det under lite knappt en månad var nedstängt och bara ett par-tre matställen höll öppet för takeway-mat, men nu är det mesta öppet och man kan välja och vraka mellan ställen att gå på. Jag har räknat ut att jag ätit på 76 olika ställen sedan den där nedstängningen under undantagstillståndet i våras. Så… det går ingen nöd på mig. Det finns inte mycket av flygmöjligheter härifrån, men efter nio månader utan internationella flyg till och från Sal finns det väl nu ändå vissa chanser att lämna när jag känner mig redo. Det är dock krångligt och PCR-tester hit och dit, länder som stänger ner och flygningar som ställs in så det är lugnast att vänta ut det lite. Testerna lär bestå, men kanske att det kan bli lite enklare att ta sig hela vägen om/när det väl släpper lite med restriktioner och antal coronafall i Europa. Jag lär inte lämna ön här under februari i alla fall. I mars kanske, eller april. Om det ens går. Allt ändras från dag till dag verkligen. Det är inte så lätt att resa längre. Ett år idag alltså sedan jag senast stod på svensk mark. Det känns förstås konstigt. Men så har det ju varit – och är – en konstig tid också. Jag har (om någon undrar) inte dragit på mig något Dolph Lundgren-syndrom ännu. Jag har inte tappat det svenska språket. Det blir förstås mest engelska jag pratar här, och ibland någon slags blandning av spanska och portugisiska. Och med någon tysk lite tyska. Men något av svenska blir det ändå. Enstaka svenska medborgare finns det här i Santa Maria och så blir det också svenska med danske Claus när jag träffar på honom. Så jag håller svenskan vid liv, ingen fara med det. Jag skriver ju lite också. Nog om detta nu. Ett år… Det har gått fort trots att inte så mycket hänt i livet. Man kan ju sörja att ett år liksom kanske gått förlorat, men jag väljer att fira. Att jag varit utanför Sveriges gräns så länge och att jag slipper vintern hemma just nu. Tids nog kommer jag väl hem.