Inauguration Day

I eftermiddag svärs Joe Biden in som USA:s 46:e president och många drar nog en lättnadens suck. Det har varit fyra omtumlande år med Donald Trump på presidentposten. Samtidigt har Trump ändå stora delar av den amerikanska befolkningen bakom sig så det är inte helt enkelt. Landet är delat. Oavsett vad nu Trump anser om valresultatet blev Biden vald till president och samtidigt också Kamala Harris som USA:s första kvinnliga vicepresident. Trump verkar inte ha för avsikt att närvara vid ceremonin i Washington DC och han får väl då tillbringa dagen med att avsluta flytten från Vita huset, spela golf eller vad han hellre sysselsätter sig med än att i någon slags fin gest ändå vara med när den nye presidenten svär presidenteden. Ingen Trump där alltså och inte många andra heller. Både – förmodar jag – med tanke på rådande coronapandemi och den nyligen genomförda stormningen av Kapitolium har man valt att istället för publik fylla hela ytan framför Kapitolium med flaggor. 25 000 soldater sägs också närvara i huvudstaden, för att se till att allting är under kontroll. Något lugnare säkerhetsmässigt var det för 28 år sedan. Då, i början av januari 1993 fyllde jag 28 (om man bortser från det faktum att jag egentligen hävdar att jag bollar mellan 20 och 25 hela tiden) och följaktligen var jag då hälften så gammal som nu. You do the math. Hur som helst var jag i USA då sedan strax före nyår och det var mycket prat om den nyligen valde presidenten Bill Clinton. Jag umgicks en del med en Kevin, som jag träffat på en resa i Söderhavet ett par år tidigare, i New York och på Princetonuniversitet (där han då 1993 studerade) och åtminstone han och de han umgicks med hade stora förhoppningar på den tillträdande presidenten. Han jämfördes med John F Kennedy och det vill väl inte säga lite. Min plan var att efter New York (och lite annat) snart röra mig söderut mot Mexiko och sedan resten av Centralamerika, men det kändes som att presidentinstallationen den 20 januari det året var lite historisk så jag bestämde mig för att ändra på mina planer och skjuta lite på att ta mig ner till Centralamerika.    Så blev det och jag tog en Greyhoundbuss till Washington DC så att jag kom dit på morgonen den dag då Clinton skulle installeras. Jag minns så här ett (så långt) halvt liv efteråt inte så jättemycket av dagen och mina eventuella bilder – några tog jag väl – finns hemma i Sverige medan jag i nuläget är på Kap Verde, så jag har inget stöd till minnet av dem. Jag minns i alla fall att det inte var den bästa av dagar att så att säga vara turist i Washington. Mycket var avspärrat, avstängt och avdelat med kravallstaket för att hålla den väntade publiken på plats vid sidan av kortegevägen och på behörigt avstånd från Kapitolium där själva installationen hölls. Jag var i alla fall och tittade på Lincoln Memorial, minns jag, och jag såg Vita huset och Kapitolium på håll. Och kanske var jag framme vid Washington Monument och tittade. Jag tror det. Men jag minns att det var tämligen begränsade möjligheter att röra sig runt eftersom det alltså var avspärrningar med staket. Jag har ända sedan dess tänkt att jag måste åka tillbaka och ”göra” Washington lite bättre, men det har ännu inte blivit av. Det är nästan att ta i att säga att jag var med vid presidentinstallationen för det var långt från Kapitoliums trappa jag positionerade mig i god tid inför ceremonin. Jag får titta på kartan här och jag ser att det måste ha varit vid Constitution Avenue jag ställde mig. Där förbi där jag stod skulle i alla fall presidenten och vicepresidenten färdas i kortege efter själva installationen. Själva ceremonin hände långt där borta och kunde om möjligt något lite följas på stora bildskärmar som var uppsatta. Enligt uppgift var vi runt 800 000 personer närvarande där vid installationen. Det kan ge ett hum om hur det var. Jag minns alltså inte särskilt mycket från dagen så här långt efteråt, men jag minns att det var en kylslagen dag där i den amerikanska huvudstaden och jag minns att det till slut kom någon slags kortege förbi där jag stod. Så hade jag ändå i någon mån närvarat vid den där presidentinstallationen och det kändes på något sätt lite historiskt. Som ett minne från dagen köpte jag en t-shirt med bild på Bill Clinton spelandes saxofon och med texten ”The cure for the blues”. Den hänger väl hemma i garderoben någonstans och jag får istället för bild på den hitta bild på nätet för att åskådliggöra. Om det var exakt samma utseende på min t-shirt som den på bilden minns jag inte. Det var ett tag sedan jag såg min. Jag är ganska säker på att den nämnde Kevin var på plats där i Washington under installationsdagen, men vi träffades inte där. Numera är Washington för övrigt hans hemstad när han väl är i USA, men just nu är han sedan ett tag stationerad i Rom. Vi har sporadisk kontakt. En annan som var i Washington den där dagen var i alla fall Yvi, Yvonne, som jag kände från Tyskland. Hon jobbade om jag minns rätt som au-pair i Maryland, i närheten av Washington DC, då och vi hade haft någon slags telefonkontakt om att eventuellt träffas där under min enda dag i staden. Nu föll det nog på sin egen orimlighet eftersom det skulle vara svårt att träffas där bland allt folk utspridda längs den långa avenyn. Var vi nu 800 000 där är det begripligt. Döm då om min förvåning när jag, efter att kortegen passerat och folk rörde sig i olika riktningar, plötsligt hörde en bekant röst prata tyska med någon alldeles intill mig! Det var Yvi! Snacka om slump att träffa på varann bland så mycket folk! Det var ett oväntat och kul möte, om än kort. Idag såg jag att Yvi lade ut en bild från den där dagen 1993 på Facebook och jag tar mig – efter att ha frågat – friheten att lyfta med den här i bloggen också. Här i Santa Maria på Kap Verde blir det idag, dagen till ära, skifte i menyn på Kyle’s American Diner, det mest amerikanska man kan hitta här. Kyles gigantiska Trump Burger ersätts av en ny bjässe till burgare som jag trodde skulle heta Biden Burger, med snygg allitteration. Jag såg själva burgaren i fryst skick igår och när skapelsen sedan i färdigt skick hamnade på bild verkar det som att den istället för Biden Burger kommer att heta The Sloppy Joe Burger. Jag får väl testa den vid tillfälle, kanske redan idag. Den ser dock liksom Trumpburgaren ut att kräva ett visst mått av hunger.   Nu får man hoppas att allt kommer att gå lugnt till väga vid installationen idag och att Joe Biden kommer att bli en bra president och att han på något sätt kan ena sin nation. Och allt vad i övrigt som kan förväntas av honom. Idag tillträder han i alla fall, den 78-årige Biden.