In the air tonight(?)

Frågan om huruvida jag kommer med på flyget eller inte ikväll eller snarare i natt hänger – om uttrycket tillåts – fortfarande i luften. Jag är i väntans tider gällande resultatet på PCR-testet jag gjorde igår morse och det ska i skrivande stund komma senast om ungefär två och en halv timme. Jag har ägnat morgonen och delar av förmiddagen åt göromål som hänger ihop med den tänkta hemresan och jag är hyfsat ihopplockad och redo. Förhoppningsvis har jag inte glömt något alltför väsenligt. Jag är dock inte riktigt klar ännu så det finns fortfarande goda förutsättningar för att glömma kvar något som är viktigt. Jag hoppas inte. Nu ställer jag mitt hopp till att det här förbaskade PCR-testet kommer att visa negativt och i så fall borde väl det största av hindren att åka vara undanröjt, men som jag tror jag skrev i tidigare inlägg kan jag inte känna mig riktigt säker förrän jag sitter ombord och planet lyfter. Det är en ovan känsla. Den här pandemin har ändrat på väldigt mycket och inte minst det annars oftast enkla med att resa. Jag har ju hört rapporter om folk som blir stoppade på flygplatsen här på ön och inte får åka med sitt flyg och det är fortsatt ett stort orosmoment. Sedan jag nu bestämt mig och köpt flygbiljett vill jag ju hem. Den senaste tiden, framför allt sedan jag bokade flyget, har jag känt efter mer eller mindre hela tiden. Har jag feber? Känner jag smak? Känner jag dofter? De där symptomen man hört vid covid-19. Jag tycker konstant att jag känner mig varm i pannan, men det kan förstås bero på att det är ganska så varmt här där jag är. Det kan kanske vara som jag bara får för mig och jag tänker att det kan vara vad jag väl skulle kalla psykosomatiskt. Själva det att jag oroar mig för att testa positivt, bli covidsjuk och inte kunna åka kanske gör att jag känner efter för mycket. Det blir nästan självuppfyllande; jag oroar mig för att få feber – ett symptom – och så tycker jag att jag har det, att jag är överdrivet varm. Hosta har jag ibland – ett covidsymptom det också – men det har jag haft ända sedan innan WHO deklarerade att covid-19 är en pandemi så det är troligen ingen fara med det. Men har det inte tilltagit på sistone? Hm… Förhoppningsvis är det väl bara att jag inbillar mig och inte på riktigt, men idag känner jag mig definitivt inte riktigt alert. Det kanske kan vara en slänga av det man kallar resfeber, tänker jag. Det är en ovan situation att göra sig redo för en hemresa, men att man inte säkert kan veta om den blir av. Och så gör den där ovissheten och oron att man känner sig lite småsjuk. Jag får väl se någon uppsättning av Molières Den inbillade sjuke när jag väl kommer hem och teatrarna öppnat upp. Men ändå… idag känner jag mig verkligen inte alls tiptop. Det är som en hangover utan att jag har det. Jag är lite lätt illamående, magen är inte helt OK, jag tycker att jag känner mig varm, jag är trött. Ja, jag vet inte… jag hoppas att det bara är naturligt och att det i alla fall inte är något som indikerar det där förbaskade viruset och att jag inte kommer att kunna åka. Att jag är trött och känner mig hängig kan bero på att jag inte sov så många timmar i natt – jag kom inte i säng förrän sent och jag vaknade tidigt – och kanske är det inte minst det som gör att det känns lite sådär idag. Hur som helst hänger det väl ändå i första hand på det där testresultatet. Nog ska jag kunna ta mig till flygplatsen och vidare om det är bara är lite av illamående, trötthet och sådant. Om inget annat stoppar mig. Antalet aktiva covidfall här på ön har gått ner drastiskt de senaste veckorna så det borde väl rimligtvis vara en relativt liten risk att jag drabbats av eländet, men ska det jäklas så ska det. Ja, jag får se. Nu hoppas jag på att det här testsvaret kommer inom loppet av nu kanske ett par timmar och så får jag ta det utifrån det. Jag får väl kanske återkomma med ny rapport i morgon och då får det visa sig om jag skriver från Lissabon, Stockholm eller om jag är kvar/tillbaka i Santa Maria. Jag hoppas verkligen inte det sistnämnda. Stay tuned.