Im done

Livet är nu. Det är mitt motto. Men för mig är inte livet nu. Det är på paus. Jag vill så gärna leva livet. Vara ute, uppleva naturen igen, uppleva lyckan, den vardagliga stressen.  Men allt jag upplever nu är, vilken serie ska jag se idag? Vad är jag på humör för?Vad gör jag om den är bra och sedan tar slut?  Min energi är låg. Jag vågar inte gå ut. Vågar inte träffa människor, är rädd för att bli lurad och sårad igen. Så jag isolerar mig med katten. Ibland tar vi en tur och det är ok.  Jag vill komma hem till min familj, somna bredvid min man. Jag vill ha kärlek, värme, glädje och närhet. Jag längtar tillbaka, men ingenting är sig likt längre. Tro mig när jag säger att jag saknar det livet! Jag hatar livet just nu, hatar att vara ”tjock”, hatar att visa mig ute, jag skäms och ännu mer skäms jag när min man går vid min sida. Skäms för hans skull. För jag är inte smal längre som en gång var. Svullen utav tung medicinering. Rädd att folk ska tänka att han förtjänar en snyggare sambo.  Hela jag är ett vrak, men jag försöker hålla ihopa. Jag försöker verkligen. Men det går snart inte längre. Jag gråter varje dag, flera ggr om dagen. När ingen är hos mig är speglarna för hängda. Jag kan inte se mig själv i spegeln. Klarar inte av att se vad det har blivit av mig.  All terapi och all medicinering, visst det hjälper på sitt sätt. Men allt annat som händer runtomkring mig. Det slutar ju aldrig. Jag kämpar hela tiden, varje dag.Jag vet att många gör detta. Vill inte ha någons sympati. Men jag vill bara säga att jag förstår alla er där ute som inte orkar, inte vill längre. För jag vill inte i heller längre…   I’m done, it’s over…