I’ll be home for Christmas (if only in my dreams)

Julen är ju en lite speciell tid och visst går tankarna en del hemåt. Jag har det dock gott där jag är så någon direkt längtan hem kan jag inte känna. Det räcker med att titta på väderprognosen i Rapport på SVT Play så försvinner eventuell önskan om att lämna ön. Och för all del påverkar även coronaläget som det är nu. Här i Santa Maria på Kap Verde går det ändå att leva tämligen normalt. Så nej, jag kommer inte hem till jul i år. Jag får klara mig utan en del av sådant där man annars i någon mån torde ha konsumerat vid jul. Julskinka, prinskorv, rödbetssallad, julmust, Falcon Julbrygd, knäck, ischoklad och sådant. Jag får ta igen det ett annat år. Och inga traditionella tacos med "gänget" på Lille Jul heller, men den där traditionen med att träffas dagen innan julafton lär väl ändå gå i stöpet detta pandemifärgade år. Det där är väl annars det enda av tradition som finns kvar, det och Kalle Anka på julafton. Så länge mina föräldrar var i livet var det annars mycket av tradition med viss mat. Lutfisk mitt på dagen, kaffe och kakor efter Kalle Anka (eller till det), kvällsmat med småvarmt på kvällen. Ris à la Malta när vi nu hade det. Minnet sviker lite. Mamma var den som styrde om maten och bakandet och hon gjorde det fantastiskt bra. Det är nu dock ett minne blott, ett fint sådant. Så länge föräldrarna var i livet ville jag gärna tillbringa åtminstone julaftonen med dem, men när nu båda är borta har liksom julen tappat i betydelse. Utan egen familj blir det så. Därför har jag inga problem med att vara i utriket nu. Visst jobbade jag en hel del jular (det blir så när man jobbar med människor) och då fick en del av det traditionella med föräldrarna kanske flyttas i tid någon dag, men det kändes viktigt att vara med dem. Enda gången jag var bortrest vid jul var 1987 då jag och flickvännen var i Australien. Efter det var det också en del långresor vintertid, men jag väntade med att åka tills mellandagarna. Mamma gick bort 2010, Pappa 2014, och första julen helt utan någon av dem i livet kändes det bara bra att vara bortrest. Den julen var jag i Etiopien på resa med Rosa Bussarna. Nyår och 50-årsdag på samma resa på Seychellerna sedan. Tre år senare iväg igen över jul, även det med Rosa Bussarna, och då i Peru. Machu Picchu på juldagen. Och nu ytterligare tre år senare iväg igen, denna gång på Kap Verde sedan länge. Men så länge föräldrarna var med försökte jag i möjligaste mån tillbringa en del tid med dem vid jul. Allt har sin tid och barndomens jular är sedan länge svunna. Men visst tänker jag på dem. Och på mer sentida jular i föräldrahemmet. Nu kan man bara just minnas och drömma sig dit och tillbaka till den tiden. Efter nu snart ett år här på ön, Sal, känner jag mig nästan bofast här trots att jag inte är det. Andra ÄR förstås bofasta här sedan många år tillbaka och jag tänker då bland annat på engelsmannen Steve. Jag led med honom när han efter mycket strul med väntan på möjlighet att flyga hem till England för att träffa sin mamma innan hon gick bort till slut kom iväg och han då, när han väl var inne på den långa resan via flera flygplatser, fick veta att mamman just gått bort. Medan han alltså var på väg. Och nu när han efter begravning och allt annat skulle ta sig tillbaka hit, till vad som sedan länge är hans hem, blev flyget till Lissabon från Luton Airport inställt och han missade därmed nästa bokade flyg. Nytt bokades till flera timmar senare från Luton, men den nya utvecklingen av viruset i Storbritannien gjorde att han inte kunde åka till Lissabon och vänta där i två dygn på nästa tillgängliga flyg. Dessutom gick tiden för hans PCR-test ut innan dess. Det är inte lätt att resa i dessa coronatider och Steve kan nog tyvärr bara drömma om att komma hem hit till ön till jul som det är nu. Ledsamt. För egen del har jag det bara bra här. Det är bortsett från några få minimala molntussar helt blå himmel idag och det är lagom varmt. Ölen är även denna dag kall på Sal Beach Club, det är inte mycket till stress och på Brazilian Kiosk finns en fulsnygg julgran om man vill se sådan. Känn ingen sorg för mig, Göteborg. Liksom. Men tankarna går ändå hem till Sverige lite grann så här vid jul. Det är nog ofrånkomligt.