Hjärnan har äntligen vaknat.

Idag var det en annorlunda dag. Inte som dom andra. Visst, lite ångest och oro som i vanlig ordning. Men det är på en nivå som är hanterbart, vilket jag tycker är underbart. Då det inte var alltför längesedan som det inte var hanterbart. Jag försöker varje dag att utmana själv, ibland går det lättare och ibland är det lite svårare. Något jag har kommit underfund med idag är att min hjärna tänker annorlunda. Jag känner saker på ett annat sätt. Vet inte hur man ska förklara det riktigt. Det är som om jag både ser klart och kan tänka klart för första gången i mitt liv. Jag ser hur människor behandlar mig, utnyttjar mig för min godhet osv. Jag ser det nu. Varför har jag tillåtit detta så länge? Helt ärligt så har jag inget bra svar till det. Men jag har alltid velat se det goda i människor, men tyvärr finns det inte så goda människor ute i våran värld. Varför vill man göra andra människor illa? Jag förstår det inte. Kan någon förklara för mig varför man vill göra andra illa? Varför utnyttjar man snälla människor? Varför är mänskligheten så jävla ego? Jag känner hur jag kokar inombords utav all denna egoism. Det värsta är att jag själv tillåtit det. Att både bli behandlad samt utnyttjad för min godhet. Ser jag ut som en sådan person? Som förtjänar detta? Jag blir så arg när andra människor beter sig egoistiskt mot mig, då jag är den sista människan som är ego.  Jag tänker aldrig på mig själv. Jag kör alltid slut på mig själv för att behaga andra människors lycka och välmående. Men vem tänker på mig? Att jag kanske behöver bli uppvaktad, bli sedd osv. Kan jag begära att någon ska se mina behov när jag inte ens själv lyssnar på mig? Men det blir alltid så konstigt när jag säger vad jag känner, tänker osv, Människor är inte vana vid att jag säger vad jag behöver. Men jag önskade så att saker var annorlunda. trött att bli tagen för given. Jag kommer inte att finnas här för alltid. Jag vill inte vara tagen för given. Tror inte att någon människa vill bli tagen för given. Jag försöker verkligen att se människorna som finns runtomkring mig. Ge alla det där lilla extra. Men helt ärligt så känner jag att jag behöver se mig själv och ge mig själv det där lilla extra. För jag har kört slut på mig själv ännu en gång för att jag väljer andra före mig själv, hela tiden...Det låter som jag kanske är bitter, men det är jag inte. Det är bara det att jag ser klart nu. Min hjärna har vaknat till liv efter så många år. ÄNTLIGEN!  Jag kan inte finna mig i att andra ska styra över mig och att det alltid handlar om alla andras behov osv. Men jag måste prioritera mig själv nu. Jag måste få hitta min väg. Min väg där jag kan andas. Inte den gamla vägen där jag bara känner mig kvävd.