High hopes

Är det någon enskild idrott jag är mer imponerad av än någon annan så är det stavhopp. Det är oerhört imponerande hur man kan kombinera styrka, spänst, fart, teknik och jag vet inte vad mer för att svinga sig högt, högt upp i luften och över den ribba som ligger där. För en som har svårigheter att kliva över ett vanligt staket och understundom snubblar på trösklar är det obegripligt att man kan få upp kroppen så högt i luften som sker. Det ser mycket kraftfullt och samtidigt graciöst ut. Och helt otänkbart att ens prova på för en som undertecknad. Ja, det är verkligen mycket imponerande prestationer från alla de som hoppar stavhopp och är det någon vi – bokstavligen – har höga förhoppningar på i det pågående OS:et är det Armand Duplantis, Mondo även kallad. Där har vi lagt ribban högt skulle man kunna säga. Inget annat än guld är att vänta, om inte en fullständig genomklappning kommer när det är dags. Och ska han till och med kunna slipa sitt världsrekord med någon centimeter? I natt kvalade han i alla fall med viss självklarhet in till finalen. Jag orkade inte hålla mig uppe eller stiga upp för att se sändningen, men så var det ju ur svensk synvinkel knappast spännande heller. Mondo har ju som sagt världsrekordet i stavhopp och det är klart att han skulle bli klar för final. Och vad/vem kan stoppa honom? Knappast någon. Vår svensk-amerikanske Mondo är inte direkt först med stavhopp i Sverige, tvärtom är det väl snarare så att man skulle kunna säga att det har lite av svensk tradition. Kjell Isaksson dominerade det svenska stavhoppandet från slutet på 60-talet och hela 70-talet och utöver tio SM-guld har han två EM-silver på sitt CV, liksom inte minst att han under våren 1972 slog världsrekord tre gånger! Första gången sprängde han 5,5-metersvallen (om nu sådan fanns) genom att hoppa 5,51 m och sedan följde han upp med 5,54 m och 5,55 m. Några år senare imponerade han stort bland andra idrottare genom att vinna Superstarstävlingen på TV och han har ju också varit med i Mästarnas mästare på senare år. Miro Zalar tog över i stavhoppet efter Kjell Isaksson och han vann efter vad det verkar SM-guld åtta gånger under 80-talet. I samband med SM i friidrott i Karlskrona 1986 samlade jag på mig några autografer och bland dem just en från Miro Zalar. Under sin namnteckning skrev han 5.70, men om det var så högt han hoppat eller om det var hans ambition att nå upp till vet jag inte. Så dags hade Sergej Bubka hur som helst hoppat över 6 m och han hade världsrekordet i ett sträck på olika höjder från 31 augusti 1984 fram till att Duplantis den 17 september 2020 slog Bubkas senaste rekord på 6,14 m med en centimeter. Angelica Bengtsson är det som på damsidan försvarar de svenska färgerna i stavhopp i OS. Hon lär väl knappast ha något med medaljstriden att göra, men förhoppningsvis går det bra för henne trots tränarbyte och annat. Hon är lite av vårt lokala hopp också för hon kommer från en by som jag passerar ungefär halvvägs mellan det hus där jag bor och mitt föräldrahem. Där på småvägarna ligger Boaryd och där tränade Angelica på en egen hoppställning förr i tiden. Min pappa kände Angelicas farfar och väl även Angelicas pappa Glenn. Själv har jag bara träffat Angelicas mamma en gång och det var när jag var med min pappa på någon utflykt någonstans. Jag har sett Angelica på Börjes kafeteria ”hyllan” i Tingsryd någon gång och hon utsågs tillsammans med hockeyspelaren Oliver Ekman-Larsson 2011 till att vara ambassadörer för Tingsryd. Det gäller att spinna på de som är framgångsrika inom någon genre. Numera bor hon väl i Växjö, tror jag, men ambassadörskapet hänger nog med så det hålls säkert en del lokala tummar i den gamla hemkommunen. Jag håller mina i alla fall när det är dags. Knappast någon medaljchans för henne som sagt, men desto större för Duplantis. Även i det fallet hålls förstås tummarna även om han borde ta hem guldet lätt och ledigt. Det har varit fullständigt medaljlöst i OS så långt och till och med Fiji, Elfenbenskusten och lilla San Marino ligger före Sverige! Men nu ska det väl ändå rätta till sig. Det känns som att Mondo är en garant för det. Och så har vi ju redan idag han Ståhlmannen i diskus också. Och damlandslaget i fotboll förstås lite längre fram. Och kanske en del annat. Jo, nu ska vi väl snart få lite medaljer. Go for it!