Hello Afrika

Det har gått ofattbara 25 år sedan jag gjorde min första resa med Rosa Bussarna, en resa jag betraktar som den bästa jag gjort. Jag har gjort flera andra resor med Rosa Bussarna senare och förstås rest även på egen hand både före och efter, men den där resan 1996 håller jag som den bästa. Och det finns nog flera anledningar till det. Det här var bara andra resan som Rosa Bussarna gjorde på det som väl numera benämns som ”Långa Afrika” i rosabusskretsar. Jag var egentligen anmäld till att vara med redan på den första, vilken avgick någon gång sen höst 1995, men av någon anledning bokade jag om till att åka på den andra resan. Jag minns inte riktigt, men jag kände mig kanske inte riktigt redo då 1995. Eller om det handlade om pengarna. Det var ändå en liten slant som skulle skakas fram för den långa resan. Hur som helst bokade jag om och det blev jättebra. Jag har i efterhand träffat flera av de som var med på den första resan och det hade säkert blivit bra att åka på den också, men jag ångrar inte att ögonblick att jag väntade med att åka till resa nummer 2. När jag först alltså bokade resan som skulle gå över årsskiftet 1995-1996 handlade det om att åka med buss från Kairo till Kapstaden och resan som jag sedan ändrade till var så dags med samma sträcka, i omvänd riktning. Från Kapstaden till Kairo alltså, från söder till norr. Bara det var i sig en härlig tanke, att ta sig landvägen över hela kontinenten. Nu stötte man väl på enstaka problem längs vägen på den första resan så någon månad innan min avresa i slutet av februari 1996 fick vi som bokat veta att det skulle bli en delvis ändrad resrutt. Den nordliga delen hade tagits bort och vår resa skulle nu gå från Kapstaden till Nairobi i Kenya. Därifrån skulle det sedan bli flyg upp till Kairo för att vi ändå skulle få med oss pyramider och annat i Egypten. Den biten var väl en för stor del av den annonserade resan för att ta bort den. Resans längd i tid skulle vara likadan så den tid som liksom blev över skulle vi till skillnad från den första gruppen få tillbringa med att åka till Uganda (med kanske möjlighet att se bergsgorillor) och även några dagar på Zanzibar. Jag har för mig att den resplanen var klar redan när vi fick vetskap om den delvis ändrade resrutten. Vi missade känslan av att ta sig hela vägen landvägen från söder till norr genom Afrika, men det lät bra med Uganda och Zanzibar som tillägg. När vi, alltså i slutet av februari 1996, i Kapstaden tog över bussarna efter den första gruppen – de som åkt på den hade just flugit hem – hade de lämnat en lista med bästa vyerna, bästa restaurangerna etc på deras resa och de visste förstås att vi inte skulle dit så allt handlade om Etiopien och Eritrea och kanske Sudan, länder vi nu inte skulle passera genom. Det var förstås bara för att retas. Tre månader långa var de här resorna och det som idag alltså benämns ”Långa Afrika” är kortare. Numera kan det också vara uppdelat så att en del grupper åker en del av resan, andra nästa och bara en del åker hela. Då 1996 när jag åkte var det inte så. Vi var ett och samma gäng hela vägen och det i alltså tre månader, från slutet av februari till slutet av maj. Vi flög från Kastrup, Landvetter och Arlanda (jag från Kastrup) och strålade sedan samman på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Där var det första gången vi alla sågs, men redan på respektive avreseflygplats hade man ju träffat några av de andra. Sammanstrålning i Paris alltså och därifrån den långa flygningen ner till Kapstaden. Vid framkomst till Kapstaden möttes vi på flygplatsen av chaufförerna och fyra rosamålade och ombyggda gamla militärbussar. Det var de som skulle ta oss genom Afrika under några veckor och för de flesta av oss var det nog första gången vi såg någon av de här målade bussarna i verkligheten. Företaget hade redan funnits i många år, men hade man inte gjort någon resa tidigare hade man nog inte heller sett någon buss. Några enstaka av passagerarna hade rest tidigare, men för det absolut stora flertalet var det första gången och lite undrade vi nog hur det skulle bli. Skulle det funka att åka så under så lång tid, ibland sittande på madrasser under färd och med sovande inne i bussen och uppe på taket? Jodå, det fungerade ypperligt, men kanske att man kände ett uns av tveksamhet vid första anblicken. Rosa Bussarna startades av Anders Eriksson (och någon till, men nu är det bara Anders) och det är väl hans idé att döpa bussarna efter katterna i historierna om Pelle Svanslös. De fyra bussar som nu skulle bli en del av våra liv ett tag var döpta till Pelle, Måns, Bill och Bull. Med på resan fanns också två mindre lastbilar, Trisse och Maja. På dem fanns köksutrustning och kanske annat. Den ena av lastbilarna avyttrades längs vägen och jag tror att det var Trisse av de två som var med hela vägen till Nairobi. Vi hade några dagar i Kapstaden först och bodde då på ett vandrarhem med en stor trädgård som innergård. Sedan vi bekantat oss lite med varann skulle vi skriva upp oss på listor över vilken buss vi ville åka med. Bussarna var lika stora så det blev så jämnt fördelat som det kunde bli. Jag har för mig att vi totalt var 96 personer med på den här resan. Då är chaufförerna och den matansvariga inräknade. Nästan 100 pers alltså! Det blev lite slumpmässigt hur valet av buss skedde, men utifrån de man umgåtts med och lärt känna lite valdes det och jag kunde nog lika gärna ha valt Bill som buss, men det blev Måns. Vi var ett bra gäng på den och efter hand blev vi som åkte på de olika bussarna månsare, billare, bullare och pellare, men även om det eftersom man färdades tillsammans på bussen blev mest att man var med dem som åkte där var det ändå sedan att man umgicks med även de övriga när man väl stannade någonstans för paus eller övernattning. Det var väl lite olika, men jag försökte i alla fall mingla med i stort sett alla och hade snart lärt mig alla namnen. Långt ifrån alla sitter idag, 25 år senare, men många gör det. Det går inte att beskriva en resa fullt ut i ett så här litet format och jag har inga bilder att tillgå, inte mer än en på mig själv i en djungel någonstans (jag tror i Uganda) som någon annan tagit. Jag tror att det var värmlänningen Teij, men jag är inte säker. Tack för lånet i alla fall om du läser detta du som tog bilden. Nej, det går inte att beskriva i en ändå relativt kort text vad man upplever under tre månader tillsammans så det får bli den korta versionen. Och det alltså föranlett av att det nu är 25 år sedan resan. Det var den första och största delen av resan, den med bussarna, som var den bästa. Sedan vi flugit till Egypten blev det i inhyrda bussar och med boende på hotell och lite mer utspritt och därmed mindre av sammanhållning, men så länge vi var med bussarna – och det var i ungefär två och en halv månad – var det verkligen så att man växte in i det här att vara pinkare. För den oinsatte ska då sägas att ”pinkare” är man för att man åker med Pink Caravan Adventures, på svenska Rosa Bussarna, och inte för att man tvingas pinka längs vägen när det var sådana stopp. Om någon nu trodde det. Nej, pinkare som i Pink är det. För de särklassigt flesta av oss var det alltså första resan med Rosa Bussarna och jag tror att det här med att det var nyhetens behag – bara det med de häftigt rosafärgade bussarna gjorde att man i början ville ha sådan med på var och varannan bild – bidrar starkt till känslan jag har av att det här var den bästa resan jag gjort. Nyhetens behag med bussarna och den typen av resande alltså, men även det att vi var så många och att man alltså hade så många att surra med bidrog starkt. Och att det för de flesta av oss var en helt ny kontinent att besöka. För egen del hade jag bara varit i Marocko på den afrikanska kontinenten tidigare, och på Kanarieöarna som geografiskt räknas till Afrika, men det här var annat. Nu fick vi se stora delar av framför allt då den södra delen av den stora kontinenten. Och längs vägen hade vi väldigt roligt. Det var många skratt, små uppblommande fester ombord eller vid stoppen, organiserade fester från Rosa Bussarnas håll, ett par stycken som fyllde 50 och andra födelsedagsfiranden, diverse upptåg och upplevelser. Vi tog oss en bit österut i Sydafrika och skaffade i kanske Jeffrey’s Bay olika sorters lådor att ha som våra egna på hyllorna i bussarna. I dem kunde man förvara sina småprylar som man kunde behöva och den där lådan blev ju lite av ens bas i bussen. Där kunde man förvara bestick, mugg, kanske glas, någon dricka, snacks, kex, kanske någon bok och annat. Lådan försedd med det nummer man fått, i mitt fall nummer 10. Det där med numren är för övrigt ett finurligt system för att få koll på att alla kommit ombord innan avfärd efter paus eller övernattning. Chauffören ropar ”1!” med hög röst och sedan rullar det på upp till 23 eller hur många vi nu var. Så är det fortfarande. Om ingen nu jäklas och skriver någon frånvarandes siffra – vilket förstås inte är tillåtet – är det ett vattentätt system för att veta att alla är med. Ingen behöver gå runt och räkna. Vi vek snart norrut och sedan västerut i det stora Sydafrika och nästa land längs vår väg var Namibia. Där upplevde vi fantastiska vyer i Namiböknen, vid Sössusvlei/Sesriem, och vi åkte på safari med bussarna i nationalparken Etosha. Jag tror att det måste ha varit där den där lyckokänslan infann sig när vi alla till slut även siktat noshörningar. Vi var alla upprymda och kramade om varann när vi kom tillbaka till campingen där vi hade nattläger. Det blev en kort sväng genom Botswana med endast en övernattning och sedan vidare uppigenom. Det måste ha varit Zimbabwe sedan och där besökte vi Great Zimbabwe sedan de lite äldre medresenärerna Tore och Maj påpekat att vi borde ta oss dit. Det fanns annars inte med i resplanen. Det var förstås sevärt. Vi var också i bland annat Harare och i Victoria Falls eller, som man ofta kortare säger, Vic Falls. Victoriafallen var förstås en av många highlights på resan och det stora flertalet av resenärerna valde att hoppa bungyjump från den bro som förbinder Zimbabwe med Zambia. Jag minns våndan inför att hoppa eller inte hoppa som Åsa på min buss hade. Och glädjen sedan hon gjort det. Personligen kände jag inte för att kasta mig ut från den 111 meter höga bron och nöjde mig istället med att hyra cykel tillsammans med Janne på min buss och att på egen hand åka med en pilot i ett litet ultralightflygplan över vattenfallen. För det åkte jag över till Zambia eftersom den aktuella flygplatsen fanns på den sidan. Färden gick vidare till just Zambia sedan och efter det Malawi. Nu var det verkligen ”riktiga” Afrika. Vi såg väl ut som ett cirkussällskap med fyra bjärt rosamålade bussar först och en eller två lika rosa lastbilar efter (jag minns inte var den ena lastbilen såldes). På det sättet for vi fram genom byar med hyddor och skjul och var vi än stannade till för att göra lunch eller kanske bara för att kissa kom det barn och vuxna från alla håll. Det kunde se ut som att det var helt öde runt om när vi stannade, men nog dök det upp en massa folk från olika håll. Det fanns väl byar helt nära trots att vi inte såg dem. Jag tror att det var i Tanzania på ett ställe som det var hundratals och då inte minst barn och de alla stämde upp i någon slags körsång innan vi skulle åka vidare. Ett vackert och starkt minne även om jag inte minns exakt var vi var. Tanzania var också det land där vi kunde köpa till en safaritur och åka till Ngorongorokratern. Vi passerade genom nationalparker med bussarna också, men till Ngorongoro åkte vi i mindre fordon på alltså tillköpt resa. Det var verkligen fantastiskt hur det från kanten på den stora kratern såg helt tomt ut, men väl där nere var det fullt av vilda djur. Det var lejon till höger och zebror till vänster, giraffer en bit bort och kanske elefanter och noshörningar runt nästa krök. Och så vidare. Att det var en sådan upplevelse att se vilda djur i verkligheten kunde jag inte tro – man hade ju sett fina naturprogram på TV – men det var verkligen något speciellt. Det var väl den där vändan över till fina Zanzibar sedan och med 34° i vattnet i Dar es Salaam innan dess och kanske lika varmt där på ön var det högst badbart. Och några fina dagar med roliga minnen från stenstaden där i staden Zanzibar blev det. Kenya sedan och nya upplevelser och minnen. Och så Uganda. Det blev djungelpromenad och passerande av ekvatorn ett par gånger och det var boskap med fantastiskt stora horn. Några dagar i Kampala blev det också och därifrån valde en del att på eget bevåg bege sig iväg för att om möjligt kunna se bergsgorillorna. Det var inte görbart att vi alla skulle göra en sådan utflykt eftersom man bara tar mindre grupper på vandringarna, men de som gav sig av fick alla se gorillorna och jag minns glädjen när de sedan anslöt resten av oss vid en gemensam middag med en massa exotiskt viltkött i Nairobi några dagar senare. Från Nairobi flög vi alltså sedan till Kairo och vi besökte Hurghada och ett mycket varmt Luxor – det var 43° dagtid och ännu 38° vid tio på kvällen, minns jag – innan resan var över och det var förstås upplevelserikt och kul det också, men bäst var ändå den del då vi fortfarande färdades tillsammans på bussarna. Det blir en väldig sammanhållning när man reser så länge tillsammans och det blir lite som dagliga rutiner. Jag var oftast uppe först på morgnarna och sedan kom Teij och sedan kom den och den. Och ombord på Måns hade Hannele och jag och vilka det nu var mer elvakaffe med pulverkaffe och hett vatten som kunde sparas på termos efter att man kokat upp mycket till frukost. Det var en del bra musik ombord (och en del sämre) och vi hade något som hette Måns skvallerblaska, i vilken vem som helst ombord kunde skriva vad helst man ville. I den skrev jag ett försvarstal sedan jag på skoj och rent jäkelskap anklagades för att ha tagit alla burkarna av från Sverige fraktad Norrlandspölsa från bussarna. Det var till slut så att alla på bussen utom jag visste vilka som gjort det, men det var ändå jag som anklagades. Det var förstås bara ett spektakel och på skoj och till slut kom alla de burkarna tillbaka, omsorgsfullt inslagna i tidningspapper och överlämnade till den matansvariga Johanna på avslutningsmiddagen i Nairobi, alla var och en försedda med de nummer vi hade. Alla utom nummer 10 förstås... Valborgsmässoafton är det ju idag och det var just när det var sådan då för 25 år sedan som den där pölsakuppen inträffade. Vi hade bestämt oss för bussfest i Måns den kvällen när vi stod parkerade i Kampala och de där burkarna med pölsa förpassades ut till skogen i närheten. Nästa morgon hade vakterna på campingen hittat dem. Ny pölsakupp senare i Kenya någonstans. Samma förövare, men med undertecknad på de anklagades bänk. Det var mycket skoj kring det där med chauffören CG på min buss och Hasse som egentligen körde en av lastbilarna, men som så dags uppgått som ytterligare en på Måns. Ja, roliga minnen är det. För att få slutet på den där pölsahistorien norpade jag till slut ändå en burk av Norrlandspölsan och jag sjösatte den i Nilen sedan vi kommit till Kairo. Både den lilla stölden och de tidigare pölsakupperna torde vid det här laget vara preskriberade. Påsken tillbringade vi förresten i Malawis huvudstad Lilongwe och jag minns att jag benämnde långfredagen som Lilongwefredagen. Det var väl där det var ett hiskligt regnande – en skur tillräcklig för att Niklas och kanske någon till – kunde schamponera sig och duscha ute. Annat häftigt regn i Uganda sedan och där kom plötsligt alla som sov på taket ner inne i bussen, där jag oftast sov. Det blev för blött på taket och det blev en trång natt inne. Men i övrigt var det väl mestadels soligt och fint. Det är så jag minns det i alla fall. Det var ibland torra, dammiga sandvägar och jag tror att det var efter att alla tvättat i Kampala och inte fått tvätten torr som det hängde sådan kors och tvärs längst bak i bussen för att torka. Allt naturligtvis nerdammat när det var alldeles tjockt av damm som for in genom de öppna fönstren och dörren eller dörrarna. Och mitt i det där dammet låg Ingela och sov, med ett rejält skikt över sig. Ja, det är minnesbilder som dyker upp hela tiden när jag tänker på resan. Sammanhållningen, de nya bekantskaperna och nya vänskapen med många, påhitten längs vägen, upplevelserna, nyhetens behag med de rosafärgade bussarna och den för oss nya kontinenten och det nya sättet att resa, skratten, pranksen, festerna och annat gör sammantaget den här resan till något speciellt. Två och en halv månad ungefär på bussarna och sedan ytterligare ett par veckor eller hur det var i Egypten gav oss tre månader tillsammans. Samma ansikten varje dag, samtliga utan att jag träffat någon av de andra resenärerna före resan, dagliga rutiner, umbäranden med att sätta upp myggnät första natten i Namibia, matfixande tillsammans i hög värme eller kanske regn, skumpande och åkande huller om buller… Allt sådant där binder samman. Chaufförerna var en stor del i att det blev bra också, det måste sägas. Någon enbart reseledare fanns inte med på resan, men chaufförerna hade lite av den uppgiften på sig. Kjell kanske allra mest, och CG, men även Tobias och Per på de andra två bussarna var ju en del av det där. Och Hasse då, och Marcus som var med som extrachaufför men som väl också måste ha kört den ena lastbilen i början. Man glömmer en del. Har jag glömt någon chaufför till och med? Nej, det hoppas jag inte. Kjells bror Jocke hoppade in och körde under en kort period, men han var bara med på just den lilla delen av resan. Johanna ska ju också nämnas förstås (igen). Hon hade matansvaret och fixade med inköp och planering och styrde upp oss som ingick i matlaget när det skulle fixas med mat. Det var ett rullande schema och återkommande var man delaktig i det, i matlaget. Var det då en lång resdag med både frukost, lunch och middag/kvällsmat att ordna var man ju lite uppknuten de dagarna, men det var också roligt att göra något tillsammans. De som inte var med i matlaget var med i taklaget på respektive buss och de hade fullt sjå med att ”resa tak” inför övernattningar och sedan plocka ihop det nästa morgon om vi skulle vidare. De reste ställning, drog på presenning och bredde ut madrasser till de som sov på taket. Jag sov som sagt oftast inne i bussen – eftersom det var enklast och det också var mest populärt att sova på taket och jag oftast lade mig sist och det därför var fullt – men några nätter på taket blev det i alla fall och jag minns åtminstone någon natt när det var stjärnklart och utan presenning på taket. Då ville jag ligga där och titta upp mot den afrikanska stjärnhimlen tills jag somnade. Ja, det är många minnen som poppar upp. De särklassigt flesta åkte utan att ha någon som de kände från tidigare och det gjorde ju också att det inte redan från början var några grupperingar. Efter hand blev det förstås sedan att en del hängde mer med en del andra än med de övriga och så var det väl för mig också, men jag försökte som sagt mingla med de flesta. Jag gäståkte också på de andra tre bussarna någon dag. Det bildades en del par på resan och åtminstone två av paren håller än idag, alltså 25 år senare. Alla fyra i de två paren har jag som vänner på Facebook, liksom flera andra från resan. Under det första året eller kanske första åren efteråt träffade jag också många av de andra pinkarna. Det där har tunnat ut efter hand, men vi hade två återträffar med Måns ganska tätt inpå resan och andra har jag träffat på andra sätt. Hade det inte varit för den här resan hade jag för övrigt sannolikt inte heller befunnit mig på Kap Verde nu, detta eftersom Janne (också månsare och den som jag hyrde cykel tillsammans med vid Vic Falls) åtta år senare och på en annan resa berättade för mig om Kap Verde. Det är ibland slumpens skördar som gör hur det utvecklar sig. Anders Eriksson himself kom ner till Egypten och mötte oss sedan vi kommit dit och jag har en vag aning om att han även var med på ett hörn i Sydafrika, men där kan jag ha fel. I övrigt var det alltså nämnd personal som företrädde Rosa Bussarna och tillsammans med oss resenärer gjorde de resan till en mycket bra sådan. En del blev magsjuka på Zanzibar och kanske andra ställen och åtta eller nio åkte på malaria längs vägen, men det är väl sådant som händer i en större grupp. Ett tag var det rena sjuklägret, men alla repade sig. Jag minns dock hur en då av malaria mycket svag Emma möttes av sin familj på Kastrup efter flygresan hem. Och jag minns hur tomt det kändes att komma hem till det egna hemmet då i slutet av maj för 25 år sedan. Efter tre månader med att tätt leva tillsammans med kanske 95 andra och att varje dag se samma ansikten var det plötsligt bara tomt och tyst. Men minnena fanns kvar. Och nu har jag avhandlat åtminstone en del av dem i den här utläggningen. Bilder uteblir alltså, det får räcka med den här långa texten. Bilderna är analoga och hemma i Sverige. Minnesbilderna finns dock i huvudet. 25 år sedan… det är svårt att fatta det!