"HAR DU ALLT DU BEHÖVER?"

"Har du allt du behöver?"frågar jag henne innan jag avrundar för dagenStänger dörren bakom mig och säger godnattGår genom korridorerna där gränsen mellan att vara vid liv och ligga död på en brits, inte alltid var solklaraKanske därför jag trivdes härI ett diffust mellanlanddär man aldrig skulle ta något föregivetSäger hejdå till kollegornaSätter på telefonen igenTar trapporna upp till sjuanByter omPackar ihop sakernatills jag i hissen inseratt jag står fullt påkläddfast med birkenstock på fötternaVänder igenGår hem självSom alltidInser i hallenatt ingen väntade på migoch att jag hade glömt att ta av sjukhuskläderna upp tillSkriver till Carl och Idaatt jag inte kommer ur detMen att det fortfarande inte gått tillräckligt lång tidför att kunna kalla det för depressionBror säger att det handlar om inställningOch kanske har han rätt i detMen säg då hur kan man i 14 års tidaldrig riktigt blivit depressionsfriAldrig riktigt slutat längtaefter att få vilaSå vi skämtar om självmordsom om ingen av oss någonsin faktiskt övervägt detOch jag vet att folk säger att det är egoistiskt att tänka såÄndå klandrar ingen en cancersjuk, någon med hjärnblödning eller något annatSom syntes utanpåHade allt mitt hår kvarSatt inte i rullstolMin hud var inte gråVar inte sjukligt tunnMan ger inte palliativ vårdtill en tillsynes frisk, ung kvinnaNågonstans förstår jag detMen om behandlingen ändå misslyckasså borde det ändå klassas som vård i livets slutskedeFör att lindra den sista tidenmed benzo och terapi2017pappa kör mig till psykakutenKunde inte vara kvaren sekund längreVisste att jag inteskulle stå utom ingen sövde ner migDet minnet skulle för alltidprägla alla julaftnar därefterSom en påminnelseom att man var 11 årsenaste gångenjag hade ett helt årdär jag inte ville döeller planerade för detKronisk depressionDär antidepp inte bitereftersom det alltid blir värreinnan det blir bättreEftersom marginalen för sämreinte fannsRäknar dagarnaför att det inte bara ska vara ångestUtan kliniskt klassas som svår depressioneftersom den lätta alltid fanns därDet kunde man hanteraDet värstamed depressionenvar att den tog allt vackertDet fanns alltidett innanoch ett efterBåda var mörkaSå svart var tillvaronatt ingen mat smakade någotIngen sol var tillräckligt starkIngen sömn hjälpteoch inget hopp fick platsJag hade varit här förutOch det slår migatt jag varit mer deprimeradän vad jag varit friskgenom livet hittillsHeja migsom fortfarande var härHeja osssom fortsatteOch alla som saatt det blir bättremed tidenDe ljögLivet är mer skitän vad det är fint"Har du allt du behöver?"frågar jag alla mina patienterStirrar ner på mina Birkenstocki hissen på plan 7 i hus 18Fullt påklädd,redo för hemgångVill hoppas påatt livet blev som i Grey'säven de gångerman nästan dogMen ingen hånglar upp mig härIngen stannar hissen åt migMc Dreamy är bängoch vill inte va exklusivaKvar fanns jagsom visste hur man simmadeMen sjönk ändå"Har jag allt jag behöver?"frågar jag mig självtrött till spegelbildenOm dagen kommerdå jag inte längre orkarSå ska Gud vetaatt han hållit mig levandekanske allt för länge redanSmärtan var interealistiskt att bäraInte om man till och medpå sin bästa dagönskar att man fick vilaJag är inte sjukTar ändå tempenIngen feberFanOrkar interöra mina armarHuvudet funkade inteVille bara sovaDet fanns färger ocksåJag visste detMen mörkretskymde och slukade alltsom brukade kännas braTog hoppet med sigHar du allt du behöver?har jag allt jag behöver