FEBRUARI

Och jag lovaralla jag kännerinklusive mig självatt ge det tidGe mig tidLovaratt älska långsamtoch kanske inte så mycketoch inte så fortMen sen kommer man hemoch man inser att han tagit tåget tillbakaHär hängde ingen jacka i hallenEller skor precis innanför dörrenSängen var lika stökig som vi lämnade denDen enda skillanden nuvar att han inte låg däroch väntadeDet fanns något fint i att väntaJag förstod det ocksåMen det tog inte bort det faktumatt hans kärlek totalt överrumplade miglikt någon avväpnar ett vapenOm jag hade murarså var hälften redan nereJag hade ingen chansHade jag haft detså hade det inte varit kärlekOch jag vetatt jag sagtaldrig igenOch mormor vetatt åh vad jag menade detVarje ordlikt ett ilsket mantraEtt löftesom lät alla vetaatt jag aldrigskulle ge mitt hjärtarakt ut igenSmsar honom ändåoch sägeratt det hade varit fintmed Paris till vårentrots allt