En dag

När jag senast lämnade Sverige för att flyga ner till Kap Verde – ja, det är ju nu mer än ett år sedan! – flög jag inte som jag brukar direkt till ”min” ö, Sal, utan till grannön Boavista. Under letande efter billiga flygstolar ner hade jag tänkt lite utanför boxen och även sökt på Boavista och det visade sig finnas biljetter till mycket bra pris dit. Nu tarvade det förstås också ett flyg vidare till Sal inom rimlig tid och jag sökte även på det innan jag bokade. Jag hittade ett flyg från Boavista till Sal till överkomligt pris påföljande dag och bokade då i snabb följd de två flygningarna. Jag hade för avsikt att denna gång hoppa av hemresan för att stanna längre än de två veckor jag köpt resan för, men jag hade förstås flyget tillbaka om jag kände att jag ville hem. Då skulle jag förstås behöva ta mig tillbaka till Boavista igen, men det skulle väl lösa sig. Planen var dock att stanna i ett par månader den här gången så det kändes inte så aktuellt. Att det sedan kom en pandemi emellan och att jag fortfarande nu efter snart 13 månader är kvar på Kap Verde är en annan historia, men så var i alla fall läget då i slutet av januari 2020. Jag satt inte vid fönstret på högersidan av planet, men när vi börjat gå in för landning på Boavista kunde jag ändå se hur vi passerade Sal och Santa Maria. Jag kunde nästan se hem. Det var lite av en ny vy över Santa Maria eftersom man annars går lite närmare för inflygningen mot flygplatsen på den ön. Det skiljer bara ett fåtal mil mellan öarna och några minuter senare hade planet landat på Aeroporto Internacional Aristides Pereira. Efter köande för stämpel i passet och i övrigt vad som ska göras efter ankomst kom jag ut på andra sidan och om jag minns rätt var det en transport ordnad från det enkla B&B jag hade bokat in mig på i Sal Rei, huvudorten på ön. Jag ville bo till rimligt pris och centralt i Sal Rei för att dels ha nära från och till flygplatsen, dels ha nära till att gå ut på stan. Taxifärden från flygplatsen in till Sal Rei tog inte många minuter, men jag minns att jag längs vägen såg ett par saker jag inte ser (eller åtminstone inte längre ser) i Santa Maria/på Sal. Det var dels åsnor, dels fruktförsäljning i stånd på gatan. Det lite pittoreska inslaget med fruktförsäljning på gatorna i Santa Maria fanns de första åren jag åkte hit, men sedan har det rationaliserats bort. Man ville flytta in fruktförsäljningen i nya Mercado Municipal och det som förekommer av fruktförsäljning på gatorna nu är endast att kvinnor går runt med en balja fylld med frukt och grönt på huvudet. Det är lite synd kan jag tycka för det var en del av charmen att ha de där färggranna stånden på lite olika håll i Santa Maria. Men i Sal Rei finns det alltså fortfarande kvar i någon mån. Och så var det åsnorna. Det tror jag inte finns alls på Sal, men på Boavista förekommer det. Möjligen att jag kan ha sett någon på Sal under mina första besök i början av 2010-talet, men numera ser jag i alla fall inga. Och det är ju charmen med att resa till andra platser, att man kan få se något annat än det man brukar se. Även om det bara är till grannön tydligen. Det är bättre om man skriver det man tänkt kort efter att man varit någonstans, men nu har det runnit iväg nästan 13 månader sedan mitt korta besök på Boavista så det blir lite andefattigt. En hel del bilder följer nedanför texten och jag får låta dem tala istället. En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. En enda dag var det jag hade på mig att i någon mån utforska Sal Rei, vilket alltså är huvudorten på Boavista, och det kanske på sätt och vis var tillräckligt. Det är inte så sensationellt där. Det omedelbara intrycket var väl att det nog ligger lite grann efter Santa Maria som ligger helt på andra sidan vattnet. Om de ställena nu kan jämföras. Santa Maria vibrerar när allt är som det ska av närvaron av turister och det finns ett stort utbud av restauranger och barer att välja bland. Sal Rei har inte den känslan riktigt. Det är mer ett ställe där lokalbefolkningen bor och turisthotellen på Boavista är som jag förstått det mer av stora hotellkomplex som ligger lite avsides sett till var Sal Rei ligger. Det är förstås havet och stränderna och bra boende de flesta söker på sin semesterresa och det är därmed inte feltänkt, men i Santa Maria har man även tillgång till det där med att man också är i en liten stad. Eller nära, beroende på hur man bor. Jag skulle nog därför alla dagar i veckan rekommendera Sal och Santa Maria i första hand, framför Boavista, men andra kan säkert tycka annat och ser man till hela ön finns det en del som Boavista har som inte finns på Sal så det är förstås inget fel med att åka dit heller. En enda dag var alltså vad jag nu hade på mig för att ta mig en titt på Sal Rei. En dag var också vad jag tidigare haft på ön. Det var någon gång tidigt 10-tal som jag åkte på en dagstur med båt från Santa Maria till Boavista och då var det en guidad tur som bland annat tog mig och de övriga som var med till den fantastiska, långa Santa Monica-stranden, till byn varifrån fotbollsspelaren Henke Larssons pappa kom och till ett stort närmast ökenområde med fina sanddyner. Jag hade gärna tagit lite mer av utforskande på ön, men nu hade jag så kort tid på mig att det fick bli att jag bara höll mig i Sal Rei. Det fick räcka med det. Det var väl en vaken natt på Arlanda med tidig avfärd därifrån jag hade bakom mig så jag befarade att jag skulle bli trött, men jag kände mig uppiggad av att ha kommit till en delvis ny plats. På den där dagsturen för kanske 8-9 år sedan passerade vi mest Sal Rei på väg till och från hamnen. Nu skulle jag väl kunna få åtminstone lite grepp om staden. Det var vid 12 ungefär som planet landat och jag hade ganska snart kommit därifrån och till där jag skulle bo så jag hade dagen på mig. Varken åsnor eller fruktstånd på gatan kom med på bilderna jag tog, men en hel del annat gjorde det så det är bara att scrolla igenom dem när texten är passerad. Det är som sagt bättre att bilderna får berätta, bättre än att jag svamlar på alltför mycket här. Det blev i alla fall – för att skriva något mer – tonfisk till lunch på ett ställe som hette Casa do Pescador och det var nog helt intill fiskmarknaden, men den missade jag. Jag kunde dock när jag åt se att en grupp turister lotsades in på den medan souvenirförsäljande kvinnor väntade utanför. Det blev lite fika också på ett ställe och senare testade jag muräna på restaurangen O Ninho dos Piratas långt bort på en strand medan dagen gick över till kväll. Det var väl vad det blev av ätande på ställen. I övrigt lufsade jag runt och såg mig omkring. Intrycket var att det var lite mer laidback än i Santa Maria. Man var inte lika van vid att turister/besökare var runt, åtminstone inte på egen hand. Jag kan tänka mig att de flesta tillbringar sin tid på hotellområdena och är det något av sightseeing i Sal Rei sker det i grupper. Jag tyckte nästan att jag kunde skönja lite av nyfikenhet hos en del av lokalbefolkningen. Det var fint på sina ställen, men såg också mycket enkelt och lite dåligt efterhållet ut på andra. Och mitt i stan bodde folk i mycket enkla skjul trots att det byggts stora områden med enklare lägenheter där mindre bemedlade ändå förväntas kunna ha råd att bo. Sådana områden såg helt öde ut. Jag tror att det får räcka med skrivande om mitt korta besök i Sal Rei på Boavista. En bit upp på förmiddagen nästa dag lyfte det plan jag skulle med för den korta färden till Sal. Det är ju som sagt inte så långt. Vid god sikt ser man Boavista från Santa Maria. En dag fick räcka den här gången, men jag kan mycket väl tänka mig att göra samma typ av resa ner en annan gång och då kanske lägga några fler dagar på ön och åka runt en del på den. Det finns säkert mer att se än det jag såg på min dagstur för nu ganska många år sedan och nu har jag nog sett det mesta av Sal Rei. Nu bilder!