Easy livin'

Det är nu mer än femton månader sedan jag kom till Santa Maria på Kap Verde och som det skulle visa sig fastnade jag här. Det var en vecka iväg till annat afrikanskt land efter en knapp månad 2020, men utöver det har jag varit här hela tiden. Det har känts lite upp och ner, men mest upp. Emellanåt lite enahanda med att gå på samma gator och samma ställen varje dag, men fördelarna har övervägt. Inte minst då som det rann iväg och blev höst och vinter hemma igen innan det ens var teoretiskt möjligt att flyga från den här ön till Europa. Det var skönt att slippa en hel vinter hemma. Dessutom var det så dags lugnt med pandemin här medan den grasserade hemma i Sverige och övriga Europa och stora delar av världen i övrigt. Det är först nu från mitten/slutet av mars och framåt som det eskalerat rejält i antal fall här på ön och det är förstås oroväckande. Anledningen till det kan man förstås fundera över. Ökat resande mellan öarna, ett visst påsläpp av turister från Europa och ökat testande är säkert alla tre bidragande orsaker till att nu fler fall konstateras. Vaccineringen är i gång här också så det ska väl kanske kunna pressas ner på sikt, men just nu känns det inte riktigt bra. Det är förstås en sak. Hade det inte varit för pandemin och hotet att bli smittad hade det väl varit helt frid och fröjd. Efter undantagstillstånd under 29 dagar för nu lite drygt ett år sedan har det sedan successivt lättats på restriktionerna och nu är det mesta i gång som vanligt på restauranger och barer. Avsaknad av de stora turistströmmarna gör dock att det oftast är glest på ställena. Det är förstås bra eftersom det är anmodat och tillrådligt att hålla avstånd. Man kan sitta tillsammans med andra utan att sitta alldeles tight ihop. Happy hour på La Tortue på Hotel Morabeza är något man ser en markant skillnad på nu mot hur det är normalt. Framför allt fredagskvällar kan det där ett normalt år vara väldigt mycket folk eftersom fredagarna blivit en kväll då expats väljer att gå dit. Lägg till det då att det är ett stort hotell och att många av hotellgästerna tar en sväng förbi baren. Nu kan det vara i princip tomt. En fredag för ett tag sedan var jag den ENDA gästen där under happy hour. Och då kan det alltså vara ett vimmel av folk en vanlig fredag ett vanligt år. Det är som det är. Oftast är det ändå några fler. Jag var där igår måndag och då var det också nästan bara jag, men ett par till var det i alla fall och det kom några ytterligare, matgäster, innan jag gick. Det ska väl kunna gå att flyga hem nu, tror jag. Det är inte lika lätt som det var förr för nu ska man göra ett PCR-test inom 72 timmar innan man ska flyga och det ska visa negativt resultat. Och frågan är om man till 100 % kan lita på de testerna, att de verkligen visar att man är coronafri även om man vet att man är det. Resultatet ska hinna komma i tid också. Det verkar vara att det hänger på gärdsgår’n med det. Har man inte fått sitt testresultat i tid eller om det visar positivt (korrekt eller inte) kommer man inte med flyget och då har man gått miste om de biljettpengarna också. Det är ju inte oöverstigliga problem, men det känns jobbigt med de här momenten av osäkerhet innan man ens kommer ombord. Jag har tittat lite på flyg mot slutet av maj eller början av juni, men jag har inte bokat något ännu. Ett krux är att det inte går att flyga direkt till Sverige eller Kastrup. Det måste till ett byte någonstans och så länge man då är i transit ska det väl fungera, men skulle nästa flyg bli inställt eller man inte hittar någon vettig förbindelse till att kombinera flyg kan det nog uppstå problem. Det här med karantänsbestämmelser finns i en del länder och jag känner fortfarande att jag inte vill fastna någonstans vare sig det är i Portugal, Polen, Paris eller Luxemburg eller vad det nu kan handla om för alternativ. Fortfarande kan förutsättningarna ändras inom loppet av några dagar och därför känner jag att jag inte vill boka alltför långt i förväg. Bokar jag närmare i tid innan avgång minimeras i alla fall risken något för komplikationer genom restriktioner och annat. Jag har som det är nu visum fram till 9 juni och vill jag stanna längre måste jag i god tid se till att ordna med att förlänga det. På det viset är ju det datumet att ta fasta på. Och det närmar sig, bara fem veckor dit. Ska jag vara ärlig känner jag faktiskt inte för att åka hem ännu. Det är mer så att jag känner att jag BORDE åka hem än att jag vill. Jag har en hel del saker jag borde ta tag i hemma och mycket är enklare att göra när det är sommar och långa ljusa dagar, men samtidigt är det väl inget som är absolut överhängande. Det verkar ju inte som att mycket av roligheter kommer att hända hemma den här sommaren heller. De konserter jag hade biljetter till 2020 ställdes in eller flyttades till 2021 och de har nu flyttats till 2022. Inte mycket planeras den här sommaren heller. Jag ser om festivaler och evenemang som ställs in. Det är ju så det är. Avsaknaden av sådan förströelse gör att det inte känns så lockande att åka hem trots att sommaren är (eller kan vara) en så fin tid. Det är nog helt enkelt så att jag känner separationsångest. Tidigare har jag aldrig varit mer än två veckor i taget i Santa Maria, men efter nu fem kvartal här känner jag mig mer hemma här än hemma. Här har jag en del nyvunna vänner och bekanta och allt känns enkelt. Det är förstås en kontrast till hur jag bor hemma också. Med boende på landet finns det ju inget utbud av någonting och ska man någonstans måste man ta sig dit medelst bil eller om det är längre sträckor kanske också med tåg eller flyg. Här finns allt tillgängligt inom hyggligt bekvämt promenadavstånd. Här finns ett stort antal matställen, från billiga lokala syltor till dyrare, och här finns barer och kaféer. Här går jag i shorts och flipflops varje dag och temperaturen ligger på som nu runt behagliga 25-26° på dagen och det kryper inte ner längre än till 21-22° nattetid så här års. På vintern kan det gå ner till så lågt som 18-19° på nätterna, men inte nu. Livet är helt enkelt lättare att leva här. Inte på alla sätt, men på många. Prisnivån är acceptabel så man behöver inte ruinera sig på att äta och dricka något, salgadinhas-snacksen på Morabeza är fortfarande lika spröda och goda och Caipirinhan på Brazilian Kiosk är också svår att motstå ibland. Här går det att njuta av de vackra vyerna mot sand, palmer och hav och här sitter man behagligt i skuggan och tittar på förbipasserande på Genuine Cabo Verde, ut mot det övre torget på Kyle’s American Diner eller mot stranden på Sal Beach Club. Här kan man också se de ännu publikfria stora sportevenemang som är på gång, som Champions League-matcher och formel 1-lopp. Det kan man med fördel göra på Sal Beach Club och Tam Tam medan man sippar på en pint Strela-öl eller två eller mer. Det hade jag inte gjort hemma, sett så mycket sport. Där hade jag antingen fått skaffa på mig all världens TV-kanaler eller fått ta mig till lämplig sportbar, med bil och sitta och suga på en Fanta innan jag körde hem igen. Nej, det känns onekligen enklare med det mesta här. Eller med mycket åtminstone. Det är gott att leva, lätt att leva. I det läget är det alltså nu, att jag mer känner att jag BORDE åka hem än att jag verkligen vill. Jag kan ju inte stanna här i all evighet heller, men trots kommande sommar hemma hade jag inte haft något principiellt emot att stanna här lite till. ”Should I stay or should I go?” skrev jag som rubrik till något tidigare inlägg och det är väl lite så det är fortfarande. Jag ”sliter med frågan” som den forne statsministern Fälldin väl uttryckte det vid något tillfälle. Det är inte helt lätt. Tills vidare tänker jag i alla fall smutta på ytterligare något glas vitt på Marcos @ Lombinha, vitt eller rött på Genuine Cabo Verde, äta gott på Tam Tam, njuta av cheesecake och en café Americano på Cam’s och av det härliga klimatet o.s.v. Jag får nog jobba lite med den där separationsångesten, väga för- och nackdelar mot varann lite grann till. Och kanske börja titta på flyg hem lite på allvar. Det går ju alltid att åka tillbaka också, kanske när det går mot vinter hemma igen. Sommaren är ju som bekant kort. Idag blir det i alla fall en sväng till Sal Beach Club för att se Champions League-semifinal och i morgon lär det bli samma ärende men då till Tam Tam. Och vad det nu blir mer. En dag i taget.