Drömmen som gick i kras

Nu var det fem veckor sedan jag senast skrev ett blogginlägg – OK, vi kallar det semester då – och när jag väl ska försöka hoppa upp i sadeln och försöka skriva något igen borde det kanske vara om något som rör mig. Så blir det inte riktigt utan istället får det bli om något som åtminstone berör mig. Det är nämligen så att jag inte kan låta bli att känna mig lite ledsen över att Novak Djokovic inte lyckades med det han så gärna ville, att vinna US Open i tennis och därmed ta en äkta Grand Slam. För den eventuellt oinsatte/-e är det att vinna alla de fyra största tennisturneringarna, Grand Slam-turneringarna, under ett och samma år och det är något som inte hänt sedan 1969. Nu hade serben Djokovic definitivt slagläge för att upprepa den nu 83-årige Rod Lavers bedrift från 1962 och 1969, men det ville sig inte. Rod Laver fanns på plats på arenan i New York och han fick se hur Djokovic faktiskt var närmast chanslös att vinna matchen. Serben förlorade sin serve direkt i matchen och första set slutade 6-4 till finalmotståndaren Medvedev från Ryssland. Både Djokovic och Medvedev spelade bra och det var många härliga bolldueller i matchen, men det var som att Djokovic denna gång inte riktigt räckte till. Det blev 6-4 till Medvedev även i set två och tre efter inte minst ett exemplariskt servande. Därmed slogs Novak Djokovics dröm om en äkta Grand Slam i spillror och hans frustration över att det inte gick hans väg visade sig i en matchsekvens där han massakrerade sitt racket mot banan och fick ta till ett nytt. Jag satt uppe och tittade på matchen igår kväll/i natt och det hade varit kul att få se Djokovic ta hem den där äkta Grand Slam-en. Nu har det under Djokovics 2021 blivit segrar i Australian Open, Franska Öppna och Wimbledon, men i US Open tog det stopp. Roger Federer är min favorit bland de tre stora just nu, men jag hade ändå gärna sett att Djokovic stått som segrare i natt. Nu blir han kvar på så långt totalt 20 segrar i Grand Slam-turneringar, exakt samma som Federer och Rafael Nadal. Fortsättning följer. Nu startar det på ny kula med Australian Open i början av 2022. Där har jag sett alla de tre stora spela och 2017 såg jag i en bra match Djokovic slås ut. Det året skulle han försvara sin titel från året innan, men han åkte alltså ut i den match jag såg. Det var säkert en snöplig förlust, men den igår/i natt var säkert än mer bitter. Det skulle ju ha varit hans triumf, big time. För 33 år sedan – ärligt talat, vart tar tiden vägen?! – var jag i Desio utanför Milano den här tiden på året och jag hade sett F1-loppet på Monza live. Då ledde de två McLaren-bilarna dubbelt ända till helt nära slutet, men det blev dubbelt Ferrari på hemmaplan. Igår såg jag årets lopp på Monza på nätet och denna gång blev det verkligen dubbelt McLaren. Tennisfinalen i US Open 1988 såg jag på TV samma kväll (eller om finalen låg senare det året) och då var det Mats Wilander som stod som segrare. Numera är han tennisexpert och han dök upp i rutan och kommenterade gårdagens match några gånger. Då 1988 fanns det fyra svenskar bland de 16 seedade i turneringen, numera är det ingen. Det är faktiskt förvånande att det inte kom några nya starka generationer av svenska tennisspelare efter den där perioden med Wilander, Edberg och många andra. Man kunde ju verkligen tro att det skulle komma flera nya stjärnor, men även det är något av en dröm som slagits i kras.