Driver's seat

En sak jag inte gjort på drygt ett år nu är att köra bil och det känns onekligen lite konstigt. Kommer jag att komma ihåg hur man gör när jag kommer hem till Sverige eller blir det att sätta sig på körskolan? Nej, det ska väl ändå gå, men nog kommer jag att känna mig lite ringrostig. Så här länge utan att köra har jag inte varit sedan jag började. Boende på landet som jag är hemma i Sverige är bilen en nödvändighet och då blir det ju att man kör var och varannan dag. Några alternativ finns inte. Är det längre resor på gång kan det förstås bli fråga om tåg, buss eller flyg sedan, men innan dess behöver man ju ta sig till lämplig tågstation eller annat så en del körande blir det förstås även då. Den 10 mars (som det ju är idag) är ett sådant där datum som fastnat i huvudet och det eftersom det var då jag tog körkort en gång i tiden. Jag gick på Växjö Nya Trafikskola och lite drygt två månader efter 18-årsdagen var det dags för den där uppkörningsdagen som förstås var något att se fram emot, men som också var oroande eftersom man inte kunde vara säker på att man skulle klara uppkörningen. Jag har för mig att det fanns någon sådan där kontrollant som kallades något med ”Kuggar-” och så ett namn, men jag kan inte säga jag minns det med säkerhet. Var det så var det i alla fall inte honom man ville ha vid sin sida den dag det var dags. Jag minns inte direkt något av själva uppkörningen, men jag har för mig att det var en ganska halkig dag så där i första halvan av mars. Den branta Himlabacken i Växjö hade det körts i en del för att känna in det så kallade dragläget, men om jag utsattes för den förrädiska lilla gatubiten på uppkörningsdagen kan jag inte dra mig till minnes. Jag minns dock lättnaden när jag fick veta att jag var godkänd och den blandning av stolthet och frihet som infann sig när jag väl sannolikt senare den dagen för första gången kunde sätta mig i en bil och på egen hand köra till Lilla Caféet i Väckelsång och parkera utanför det. Pappa hade väl lånat ut sin – eller snarare föräldrarnas kanske, men det var enbart han som körde den – relativt nya SAAB 900 och det var med den jag körde. Det var också i den bilen de första trevande stegen mot körkort togs lite knappt ett halvår tidigare. Man fick börja övningsköra tre månader innan 18-årsdagen och på en i högsta grad enskild väg körde jag mycket försiktigt ner mot sjön. Pappa vid sidan om och jag alltså i förarsätet för första gången. Vägen mynnar ut i vad som väl kan kallas en vall. Det hade nog tagits hö där på sommaren och det var tydligen jämnt nog till att försiktigtvis framföra en bil på det där området. Jag minns de där första rundorna där på vallen (eller om man säger äng). Det gick runt, runt där och jag bekantade mig med gas, broms, ratt, växelspak o.s.v. där några hundra meter från mitt föräldrahem. Det var ju relativt lugnt så långt, men onekligen lite mer av nervositet när vi senare skulle ut på riktig väg och framför allt då ut på landsvägen, väg 30 som den hette då. Nu kunde jag ju inte lusköra alltför mycket utan fick försöka hålla någorlunda det tempo som trafiken i övrigt höll även om viss förståelse säkert kunde förväntas eftersom det fanns en skylt med ÖVNINGSKÖRNING på hatthyllan innanför bakrutan. Jag vill minnas att det var så. Jag tyckte i alla fall att det kändes som att det gick jättefort trots att jag knappast vågade mig över tillåtna 90 km/h och kanske knappt det och det kändes stressande när det kom personbilar och någon lastbil ikapp bakifrån. Men… det gick ju att lära sig att köra även i trafik och lite drygt fem månader senare satt jag alltså där i bilen ensam och kunde köra utan att någon behövde sitta intill. Det där med körkort och snart egen bil – en grön SAAB 99 som såg lite lätt sportig ut var min första – utgjorde en stark känsla av frihet och möjligheter. Nu kunde jag röra mig fritt lite varstans. Körkort och bil är förstås också ofta en förutsättning för att få någon sorts anställning och bor man på landet är det som sagt en nödvändighet för att ens kunna ta sig någonstans (även om det från föräldrahemmet bara var en kilometer till busshållplatsen). Det blev en hel del körande de där första åren, turer på egen hand eller med kompisar. Ibland i min bil, ibland i andra. Man delade på bensinkostnaden om det var lite avstånd. En frihetskänsla var det onekligen med bilen och det är det fortfarande. Jag längtar efter möjligheten att kunna sätta mig i min numera Volvo S60 och köra någonstans, kortare eller längre. Bensinpriserna sätter käppar i hjulet för alltför vidlyftigt okynneskörande, men nog ska det få bli lite av sådant när jag kommer hem. Jag hoppas att jag inte ska behöva återvända till den där gräsvallen igen för att börja om från början igen, men nog kommer det att kännas lite ovant. Det är kanske tur att jag har automat numera. Ett moment mindre att tänka på.   Lite olika bilar har det blivit genom åren, men jag höll mig till SAAB i början. Jag hade nog en grön SAAB 900 direkt efter den där gröna 99:an och när den sedan började bil dålig var det väl så att jag på ett eller annat sätt tog över föräldrarnas – även den gröna – 900, alltså den jag först övningskört i. Det var nog med den det blev en tur neråt Österrike och Ungern tillsammans med kompisar en gång och oftast var det väl jag som körde eftersom det ju var min bil. Jag kämpade upp den uppför branta stigningar där i Alperna och vi tog oss hem från de resan helskinnade. Tyvärr gick det inte lika bra när jag sedan skulle sträckköra hem från festival i Oslo och en älg plötsligt kom i min väg lite utanför Värnamo. Det där kunde ju ha gått riktigt illa, men jag klarade mig själv med lite av blessyrer medan älgen tvärdog och bilen sedermera bärgades hem som skrot. Så var det med den bilen, men man fick förstås skatta sig lycklig att man överlevde. Det handlade nog faktiskt om millimetrar då. I övrigt inga sådana allvarliga olyckor genom åren, men en och annan avåkning i halka blev det under de första åren och med lite otur hade de också kunnat sluta värre än vad de gjorde. Jag har nog alltid kört lite för fort och med ålderns rätt ska jag väl försöka lugna mig på det planet, men jag har klarat mig förvånansvärt bra undan fortkörningsböter. Det blev en sådan på väg upp till Stockholm 1985 (har jag för mig) när jag på ett ställe på E4:an inte uppmärksammat 70-skyltar, men i övrigt inget förrän två nesliga sådana på senare år då fartkamera och annan typ av automatisk övervakning noterat överträdelser i Tyskland respektive Frankrike. Det är svårare att hålla reda på alla skyltar och kameror i utlandet. Det är inte alltid helt uppenbart hur det är med fartgränser och övervakning, tycker jag. Jag har aldrig varit i närheten av att förlora det idag jubilerande körkortet i alla fall och det är ju bra. Jag trivs ganska bra där i förarsätet och vill som sagt gärna köra på lite turer när jag kommer hem. Gärna (som jag tror att jag nämnde i något tidigare inlägg) neråt Europa vid tillfälle. I egen bil kanske helst, men det går ju att hyra också. Det har jag gjort en del på olika ställen genom åren. Det är ett bra sätt att ta sig runt lite lagom stora kanarieöar till exempel. Eller som de senaste åren i olika delar av Australien, Nya Zeeland och USA. Det blev mycket av körande av hyrbilar i det sist nämnda landet när jag var där för lite knappt två år sedan. Jag hyrde på olika platser och hade dem som utgångspunkt för turer runt om i delstaterna några dagar i taget. Miami, Atlanta och Los Angeles. Bilden som får illustrera det här inlägget är från den svarta VW Beetle-cabriolet jag hyrde i LA. Den var härlig att köra omkring i, inte minst när det var riktigt varmt inåt trakterna runt Indio där Coachellafestivalen just hölls. Där var det väl uppe i närmare 40° om jag minns rätt. Något sådant. Skönt med cabbe då. Eller A/C för den delen. Jo, nog längtar jag efter att få möjlighet att köra bil igen. One day. Tills vidare får jag väl till fots trampa gatorna i Santa Maria på Kap Verde lite till och det går ju bra det också. Men det rör ju inte på sig precis.