Det är ingen självklarhet

Det är ingen självklarhet att fungera så som samhället vill att man ska vara. Samhället vill att man ska vara på ett visst sätt, man ska klara av vissa saker, man ska upprätthålla en fasad, en vardag osv.Men när man inte kan det? När det bara fungerar i perioder. Ibland går allt bra och ibland så funkar inget. Vad gör man då, när man hamnar i hopplösheten? När  man känner att allt man gör bara blir fel, när man inte kan styra det som är en självklarhet hos de flesta.. Ibland vänds allt upp och ned. Ibland tar det bara några sekunder, ibland dalar det saktare och ibland fortare. Jag önskade så att man  slapp den där bergochdalbanan som  sker inom en. Men hur ska jag kunna begära att någon ska förstå, när jag inte själv hinner med  många ggr. Alla dessa förväntningar, alla dessa krav, alla dessa ord, all mimiken, alla koder man ska förstå. Ännu en gång märker jag att jag tappar kontrollen, fotfästet, tappar balansen. Jag faller hårdare för varje gång jag misslyckas. Varje gång jag inte kan hålla mig inom  ramen för vad som är ”normalt”. Varenda gång blir jag lika förbannad, lika ledsen, lika nedstämd om  inte värre för varje gång jag dalar. Att leva med ADHD, emotionell personlighetsstörning, bipolär. Det är en cocktail, som är svår. Svår att leva med. Svår att handskas med.