Då går jag ner i min källare

Om nu någon lever i villfarelsen att jag går och vankar alldeles sysslolös vill jag direkt bestrida det. Det är nämligen snarare fullt upp hela tiden, tycker jag. Inte minst handlar det om att ta hand om de tvättberg som byggts upp genom åren då jag varit hemma mycket begränsat. Och om att diska igenom en massa saker. Det är dels vanlig hushållsdisk som tillkommer efter hand, men så är det även en massa plastlådor och -backar med och utan innehåll som stått till sig och behöver diskas på nytt om det inte är första gången. Jag diskar det mesta som ser ut att gå att diska i den diskmaskin jag har. I mitt föräldrahem hade vi aldrig diskmaskin och det var ju tokigt kan jag tycka så här i efterhand. Det var ett slitgöra för framför allt min mamma. Det var nog tyvärr inte alltför ofta jag som barn och ungdom erbjöd mig ta hand om disken även om det hände. Pappa hade sitt med annat att göra också så det var nog mest de sista åren han bistod med lite hjälp i köket. Det var ju så förr. Som hemmafru var köket kvinnans plats i hemmet, i mångt och mycket. Ingen diskmaskin hur som helst och när jag sedan flyttade till lägenhet under några år fanns det visserligen en diskmaskin i köket där, men det påstods att den inte fungerade så den testades nog aldrig. Däremot har jag på diverse arbetsplatser, inte minst då på boenden av olika slag för ungdomar, med självklarhet kommit i kontakt med diskmaskiner och jag vill nog mena att det är Guds gåva till mänskligheten. Riktigt allt går inte att diska i maskin, men det mesta går och det är ju oerhört mycket enklare att bara fylla, köra i gång och tömma än att stå och diska för hand och få ont i ryggen på köpet. Efter alla år med diskmaskin på arbetsplatser bestämde jag mig för att jag ville ha en i mitt hem också. Det kändes som att det behövdes när jag vant mig vid det smidiga i arbetslivet. Det hela stötte dock på lite av patrull. Huset jag har är byggt någon gång i början av 50-talet (om jag minns rätt) och den köksinredning som fanns när jag köpte det 1993 behöll jag till stora delar. Jag målade upp de skåp som fanns och tog alla luckorna till sprutlackering så det enda som helt byttes ut i köksregionen i det skedet var nog egentligen bänkskivor, diskho och blandare. Så var det ny färg, nya tapeter, kakel och ny golvmatta också förstås – och ny kyl/frys – men det jag ville komma till var att jag inte gjorde något åt den standardhöjd som fanns i köket. Den rörmokare jag då hade sålde på mig en köksblandare med kopplingsmöjlighet till diskmaskin under förevändandet att ”diskmaskin kommer du vilja ha”. Det ville jag ju också, långt om länge, men det vi inte tänkt på då var att den standardhöjd som gällde tidigt 50-tal inte är samma som nu och nog inte heller var det vid köksrenoveringen 1993. När det väl blev aktuellt med diskmaskin visade det sig att sådan inte skulle gå in vare sig på höjden eller bredden, inte utan stora ingrepp i alla fall. Det här är kanske tre-fyra år sedan och jag var helt inställd på att skaffa diskmaskin så lösningen fick bli den lite annorlunda att ha diskmaskinen i källaren, i tvättstugan där. Där fanns det utrymme till den och det var lätt att göra kopplingar till el och vatten. Så fick det bli och det är förstås inte optimalt att behöva springa med disk från övervåningen via bottenvåningen till källaren och sedan upp igen med det när det är diskat, men det fungerar ju ändå och hellre det än att behöva diska allt för hand. Diskmaskin är alltjämt Guds gåva till mänskligheten, även om det innebär mycket trappspring. Så ligger det till och när jag nu påbörjat den synnerligen långa process det är med att ta ikapp i tvätthögarna och allt som ska diskas igenom och successivt försöka röja och organisera i huset blir det mycket rännande i trapporna. Det ska ju vara bra motion med trappor, men än så länge har det inte visat sig på vågen. Det hör ju också till trappors natur att även om man går ner så går man ju oftast upp igen… Det blev förresten ett gediget fall i trappan till källaren också häromdagen. Det var inte helt oväntat eftersom det så fort det regnar tillräckligt mycket tränger in vatten och lägger sig på källargolvet. Detta vatten har jag sedan tänkt att det kunde få dunsta bort snarare än att jag ska behöva driva det som inte själv hittar till golvbrunnen så att det kommer dit. Vatten på golv i kombination med att gå i blankslitna flipflops är inte bra och efter några vändor upp och ner för några dagar sedan och med så dags blöta – och blanknötta – flipflops på fötterna bar det sig inte bättre än att det blev platt fall bakåt i trappan och så bap-bap-bap några steg ner innan det tog stopp. Som tur var hade jag den gången inte en omgång tallrikar eller glas med mig i händerna utan bara ett stort tvättmedelspaket i högra handen. Inget porslins- eller glaskraschande alltså, men den tunga kroppen fick sig lite törnar. Allra mest var det vänstra sidan lite så där mellan rumpan och ryggen, i övergången där. Jag tittade igår eller när det var och det är inte bara ömt och varmt där utan jag har även begåvats med ett mycket mörkblått blåmärke på uppskattningsvis 15 x 10 cm eller något mer. Det är större än handflatan. Men inget brutet, vare sig där eller på vänsterhanden vars två yttre fingrar också tog en del av smällen. Ömt där också dock, och lite svullet. Det kunde förstås ha gått betydligt värre, men jag tror att extrakilona agerade lite av krockkudde när jag nu föll så hårt med ryggen/sidan mot trappstegskant/-kanter. Tvättmedelspaketet klarade sig också hyfsat. Det blev lite tilltygat, men det höll i stort sett. Sedan den här incidenten har jag i alla fall med hjälp av gummiraka tagit bort en del av det vatten som inte tycks försvinna av sig självt så innan nästa kraftiga regnskur är det därför betydligt torrare på den kritiska passagen där flipflops annars blir bedrägligt blöta och hala och kan få en att halka, antingen där eller just efter eller i trappan på väg ner nästa gång. Med sandaler med något bättre grepp undertill och med visst mått av försiktighet rör jag mig nu när jag går ner till min källartvättstuga för fixande med tvätt och disk. Jag hoppas kunna snygga till med lite ny färg på golven i källaren så småningom – det behövs efter 28 år även om jag nog målat om någon gång – och idag har jag tagit några steg i riktningen att få bättre ordning där nere. Dels bar jag ut en del utestolar för rengöring och sedermera flytt till föräldrahemmet för åtminstone några av dem, och dels och inte minst har jag beställt nedmontering av den numera oanvända oljetanken och transport av den olja som är kvar i den. När väl det åbäket på tre kubikmeter är borta kan jag städa upp i pannrummet, måla golvet och snygga till i övrigt. Det jag inte minst behöver är mer ytor att ställa och lägga på så det blir bra när det väl blir klart med det. Det där nedmonterandet av tanken blir nog inte gjort förrän tidigast om en månad eller så, men det känns skönt att ha det beställt. Jag vill så att säga återta kontrollen över mitt pannrum igen och den där oljetanken är ju mest – eller snarare BARA – i vägen. Nu är det förresten dags att – med försiktighet – gå ner i källaren igen, denna gång för att hämta tvätt från tvättmaskinen. Det är som sagt fullt upp hela tiden och jag är INTE sysslolös. Diskmaskinen ska jag dock inte tömma nu. Återkommer med annat ämne annan dag.