Bob Dylan
Bob Dylan fyller 80 idag, något som man inte kan undgå att få veta eftersom Facebook och andra plattformar överöses av information om det. Jag får väl helt enkelt också dra mitt strå till stacken. I mitt fall är det så att Dylan alltid (ja, eller sedan någon gång i tonåren) hört till ”husgudarna” och så gör fortfarande. De övriga är Ulf Lundell och Bruce Springsteen (även om jag förstås har många andra jag också lyssnat och lyssnar på mycket). I husgudsfallet är skillnaden att Bruce Springsteen och Ulf Lundell bjuder på det bästa man kan se i konsertväg i världen respektive Sverige medan Bob Dylan i mitt tycke är synnerligen tråkig att se live. Det gör mitt förhållande till honom lite ansträngt. ”Det är komplicerat” som det ibland sägs. Att jag finner honom tråkig att se live betyder inte att jag ogillar hans musik, inte alls, men det tar ju bort en bit av helheten. Och liksom när det kommer till Lundell och Springsteen har Bob Dylan de bästa låtarna bakom sig så det är mer det lite äldre materialet som tilltalar. Jag hade önskat att jag kunnat göra en tidsresa till runt 1966 för att vara med på en konsert med Bob då. De utgivna inspelningarna från den tiden vittnar om fantastiskt bra konserter. Det ena ger väl det andra när man börjar lyssna på musik och man hittar på olika vägar till de artister och band man ofta kommer ha med sig genom hela livet. I mitt fall kan jag nog inte säga i vilken ordning jag hittade till den här trion av låtskrivare och sångare/artister. Det kan mycket väl vara så att jag hittade till Dylan före Lundell och Springsteen och att Lundell kanske kom in sist i bilden för i fallet Lundell vet jag i alla fall att det var först på hösten 1979 jag hörde något som jag gillade och att jag då lite smått började upptäcka honom. Och till hösten 1980 innan jag fullständigt föll pladask. Och Springsteen kan nog möjligen ha dröjt till The river 1980 så det är inte alls omöjligt att Dylan smög sig in tidigare. Jag köpte LP-skivor med honom i alla fall och jag är tämligen övertygad om att jag hade de tre greatest hits-album som kommit innan jag köpte Shot of love när det albumet kom ut 1981. Ja, oavsett är det länge de här tre herrarna varit med och jag känner mig gammal när jag ser årtalen. Jag är inte 80 ännu på ett tag, men den aktningsvärda åldern uppnår alltså His Bobness idag. I samband med att han 2011 fyllde 70 var jag med vid en Dylanhyllning på Stora Teatern i Göteborg. Det var liveframträdanden av flera olika artister som framförde Bobs låtar och det var också en del annat på programmet. I vänkretsen finns de som sannolikt sett flest konserter med Bob, av svenskar i alla fall (utomlands finns säkert Bobcats som sett honom fler gånger), och de var förstås med där i Göteborg då. Jag har inga exakta siffror, men jag tror att dessa mina vänner och hängivna Dylanfans har sett Bob uppemot 200 gånger vardera, om inte mer. Det är nog inte långt kvar till 200 i alla fall och det är imponerande. Det här är ju ändå en artist man får jaga runt världen en del för att se så mycket. Det är lättare med Lundell då, han turnerar ju främst i Sverige (med några få utvikningar till grannländerna). Det är naturligtvis en seriös och uttrycklig önskan att se så mycket som möjligt med en artist och ingen jakt på siffror så jag har full förståelse för att man även vill se Bob Dylan om och om igen, men i mitt tycke är han alltså tämligen tråkig att se live. Nu alltså. 1966 hade det varit fantastiskt. Mitt åkande på konserter började så smått med att jag såg Lundell i december 1980 och sedan med de större konserterna 1983. Då såg jag Rod Stewart på Råsunda och David Bowie på Ullevi. Det tog till 9 juni 1984 innan jag såg min första med Bob Dylan och det var också på Ullevi. Jag och min kompis Rolle bilade till Göteborg för att se honom och den konserten minns jag som bra. Det var flera artister på samma bräde den där eftermiddagen och kvällen och efter en synnerligen trist konsert med Carlos Santana kom så Bob Dylan upp på scen. Och det var stort och efterlängtat. Han var ju som sagt redan då en av ”husgudarna”. Tittar jag på setlistan nu 37 år i efterhand ser jag att det började med Highway 61 revisited och sedan fortsatte med Jokerman, All along the watchtower, Just like a woman, Maggie’s farm, License to kill, Mr. Tambourine man och It ain’t me babe. Sedan följde bl.a. It’s all over now, baby blue och Like a rolling stone och som extranummer Tangled up in blue, Don’t think twice, it’s all right, Blowin’ in the wind, Tombstone blues, Love minus zero/No limit och The times they are a-changin’. Jag var nöjd och då hade jag ändå inte fått favoriter som I want you, Positively 4th Street och A hard rain’s a-gonna fall. Och inte Heart of mine. Och inte heller Forever young. Och andra låtar jag fastnat för från hans gedigna låtkatalog. Jag var nöjd ändå. Jag hade sett Bob Dylan. Efter något lite av sömn rullade Rolle och jag vidare söderut och åkte färja över till Köpenhamn för att vara med och se den stora karnevalen som var där varje pingst. Det här var under ”turnéåren” när vi gjorde mycket av sådana här små ”turnéer”, småtripper. Men tillbaka till Dylan och det skulle ta lite drygt tre år innan jag såg honom live igen. Även den gången var det i Göteborg, i Scandinavium ett stenkast från Ullevi. Jag kan inte säga att jag minns så mycket av konserten, men jag har en minnesbild av att jag var en bra bit upp på läktaren och långt från scenen och att Bob var mycket lite upplyst. Tom Petty var med där också (och Roger McGuinn), men jag hade nog ännu inte fastnat för Tom Petty då så det var Dylan det var fokus på. Min minnesbild säger mig också att Tomorrow is a long time var det för mig mest minnesvärda från konserten. Nästa gång var det lite knappt två år senare, vid Christinehofs slott på Österlen, och det var nog helt klart där min kluvna inställning till Dylan inleddes. Bob äntrade surmulet scenen med keps och munkjackeluva över huvudet och rev av några låtar i en mycket kort konsert. Det var rejält besviken jag lämnade slottsområdet där efter konserten och om inte redan då i stunden så hade jag snart bestämt mig för att aldrig se Dylan live igen. Det skulle det dock bli, några gånger till i alla fall. 1996 såg jag honom i Malmö liksom 1998 och på någon av de konserterna var det faktiskt som att han log vid något tillfälle! Eller om det var kramp. Jag tyckte nog att det var OK konserter, men mer för att han är en så stor legend än att jag tyckte att det verkligen var jättebra. Inomhus på Olympen i Lund 2000 blev det också och sedan i Göteborg, Karlstad, Stockholm, Jönköping, Malmö och vid Sofiero. Jag tror att det är 13 gånger totalt jag sett Bob Dylan och utöver då efter Christinehof 1989 har jag vid två ytterligare tillfällen sagt att jag aldrig mer kommer att se honom. Därför blir nog spelningen vid Sofiero 2014 den sista gången. Inget är skrivet i sten ändå och skulle han komma till Borgholms slottsruin igen har jag bestämt mig för att jag vill se honom för det grämer mig att jag missade hans konsert där 2001. Men troligen har jag sett honom klart. Vill man för övrigt läsa om Bob Dylans konserter i Sverige, åtminstone fram till att boken kom ut, kan jag rekommendera min gode vän Göran Holmquists bok Visa oss vinden! – Bob Dylan i Sverige. Där har han skrivit om sina upplevelser. Sannolikt inget mer live med Bob för mig alltså, men låtskatten är ju enorm och jag lyssnar gärna på honom från skivorna. Det är ofta fantastiska låttexter och de där åren på 60-talet då han i mitt tycke var som allra bäst, och även för den delen 70- och 80-talen, har gett många mycket bra låtar. Det är ett ymnighetshorn att ösa ur om man så säger. Jag har köpt på mig boxar som jag ännu inte hunnit lyssna på – inte alla i alla fall – och det var LP jag lyssnade på förr och numera CD eller Spotify. Bob Dylan har ”alltid” funnits där och kommer säkert att göra så länge jag lever. Att jag sedan torde välja bort att se honom live är en annan sak. Tycka vad man vill om Bob live, men all heder åt att han hållit sin så kallade Never Ending Tour i gång sedan den inleddes med en konsert i Kalifornien 7 juni 1988. Det kan ibland kännas närmast patetiskt när band och artister presenterar sin absolut sista turné och sedan ändå snart är tillbaka med en comebackturné och kanske ytterligare någon sådan. Bob har låtit det rulla på hela tiden (även om pandemin har hejdat turnerandet på sistone) och han verkar ha en open end. Någon gång slutar förstås ändå denna never ending tour, men så länge hälsan står Bob bi fortsätter han nog. Han gör också lite som han vill och det tilltalar mig i viss mån. Han kunde gott ha bjudit på sig själv lite mer de gånger när han tilldelats Polarpriset och Nobelpriset i litteratur med flera priser, men jag gillar att han hittar nya vägar att nå ut och ställer upp i diverse sammanhang. Plötsligt dök han upp i en episod av sitcomserien Dharma & Greg i slutet av 90-talet, han har lanserat ett whiskeymärke, han var en del av supergruppen Traveling Wilburys, han har haft filmroller och så var det en radioshow som Bob hade och jag vet inte vad mer. Man vet aldrig riktigt vad han har i görningen. Stort grattis till Bob Dylan (född Robert Allen Zimmerman) på 80-årsdagen! Hoppas det tar många år till innan du är knockin’ on heaven’s door! Här är en gladlynt Bob i Dharma & Greg: https://www.youtube.com/watch?v=6Ix5Hn_NaTM