Att förlora

Att förlora någon man älskar är svårt. Svårare är det när man har förlorat så många år som hade kunnat vara bra. Tillsammans. Åren som har gått kommer aldrig tillbaka. Aldrig. Aldrig någonsin. De är en försvunnen tid. En tid som vi aldrig får tillbaka. Som jag önskade att livet var annorlunda. Att åren såg annorlunda ut. Att vi hade fått mer tid tillsammans.  Efter denna erfarenheten så har jag lovat mig själv att alltid göra mitt yttersta och mitt bästa för att inte själv behöva ångra mitt liv. Jag vill inte behöva våndas över att jag la för lite tid på de människor som betyder något för mig. Jag vill inte behöva lämna jordelivet med ångest, jag vill kunna känna att jag har haft ett bra liv, inte behöva våndas för allt som jag aldrig gjorde.  Det smärtar att se, att höra hur en människa våndas över sitt liv. Att man borde gjort annorlunda med den tiden man haft. Att man borde ha prioriterat annorlunda. Varit mer närvarande, funnits där vid både glädje och sorg. Det är så sorgligt att se detta, att få uppleva en annan människas smärta. Hur personen försöker säga förlåt. Men det räcker inte till. Det lindrar ingens smärta, för vi vet båda att det ordet är så litet i det stora hela. Men det är första gången jag hör dig säga det. Ett ord som jag inte trodde att du kände till.  Ett ord som jag längtat efter att du skulle säga. I så många år. Men nu hatar jag ordet när du äntligen sa det. För nu förstår jag hur lite tid du har kvar. Jag vill ha dig kvar. Jag vill inte att du ska lämna mig. Jag behöver dig mer än jag någonsin trodde att jag behövde dig. Jag är inte redo. Långt ifrån redo. Jag vill inte behöva säga farväl. Det skrämmer mig hur nära det är.  Det gör ont, riktigt ont.  Var aldrig beredd på hur jag skulle reagera. Trodde inte att jag skulle bry mig, men det gör jag. Mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag är en del utav dig. Jag är mer lik dig än jag trodde. Ett barns kärlek, det är inget man bara får- det är något man måste förtjäna.