ÅNGESTEN

ÅngestenDet var inte oftaden ruinerade mig längreMen sen händer någotsom man visste var medpå kartläggningen av riskerOch jag vill skriva hur det kännsnär huden blir tusen myrorför obehaget som rymdes på insidaninte längre fick plats Och hur insidan inte räckte tillatt hålla det i schackHur organen vred sigoch hur musklerna slets ituHur du inte ens kunde behålladitt glitterDet togs ifrån digav en främlingsom du inte kändeMen som du förvandlats tillOch för varje känslablir nästa värreSpiralen blir ett faktumoch när du väl försöker kämpa emotFaller du bara snabbareJag kunde inte ta hand om den ikvällDen slet av mig klädernaDrog mig håret och tog allt mitt glitterOch jag lät denhade det inte i migatt veta hur man sa emotOch när känslan väl varit där tillräckligt längebörjar man till slut tro på denLyssna på denBli denVille inte hanågot med mig att göramen kunde inte hellerförsvinna härifrånDet gjorde ontatt hamna här igenDet fanns inget jag var så rädd försom föraktet mot mig självImorgon,kanskeså skulle jag se färger ocksåMen ikväll målade jag hela lägenheten svartorkade inte ensskrika i kuddenville barasova//En timme senareOm jag nu skulle envisas medatt kalla mig själv för slagordSå kunde jag lika gärna äga detSen tänkte jag på Ebba, på Nina och Kennyoch på alla andra på listanPå Mumford & Sonsi Köpenhamnnästan allra längst framJag låtsas att jag är därDansar och skrikerGrannarna måste troatt jag tappat detoch det hade jag nog ocksåJag lät känslan gåDen där som saatt jag var värdelösLikväl som den också fick stannaså länge den kunde samexistera med allt annatDet var viktigt att den inte fick ta överSen så dansade jag en värdelös dansför allt värdelöst som hänt migoch alla känslor av att vara värdelösSjälvklart var jag värdelös på även detMen jag såg ganska rolig ut när jag gjorde detoch det räckteför att distansera sigför alla känslorman inte skulle tro påOm livet nu var så jävla värdelöstså kunde jag iaf dansa mig genom detOm jag så dansade värdelöstså skulle jag fortsättaKanske fanns det något finti att inte litapå allt man kände