Ursäkta ... OM
Alla är så jävla lättkränkta nuförtiden.Man får fan inte ens använda rasism längre utan att folk blir förbannade.Var ska det sluta? Det brinner i poddvärlden. Jag följer inte med där. Jag vet inte varför det har blivit så, men jag lyssnar inte på poddar. Det har liksom inte fastnat hos mig. Okej, jag har lyssnat på StarTalkRadio med Niell deGrasse Tyson några gånger i bilen, men det beror på att det är det närmaste jag kommer den där drömmen om att bli astronom eller fysiker eller vad som helst som handlar om att studera, förstå och fantisera om det enorma som är "rymden." Via Twitter hamnade jag ändå där i morse och efter ett visst klickande på Instagram förstod jag att ett par vitprivilegierade människor skämtat om den amerikanska ursprungsbefolkning, blivit skolade i ämnet och svarat på den skolningen genom att håna den som erbjöd skolningen. Är ni intresserade av detaljer rekommenderar jag att ni går in på Instagram och söker lite så lär ni hitta svaret.Det här ska nämligen inte handla om det specifika fallet utan istället om ett par "fenomen" jag har gått och irriterat mig på ett bra tag. 1. Ursäkterna som inte är ursäkter. Ni har garanterat sett dessa ett antal gånger vid det här laget. Kanske till och med använt er av dem själva. Det låter som en ursäkt. Jag ber om ursäkt. Det börjar så. Därefter kommer tillägget. OM. Alltså. Jag er om ursäkt ... om någon tog illa upp. Översättning: Jag ber egentligen inte om ursäkt för att det jag sa, skrev, gjorde, var fel. Jag ber om ursäkt för att du tog illa upp. Om du inte hade varit så förbannat känslig hade jag inte behövt be om ursäkt, men nu gör jag det. För att du tog illa upp." Att bara säga: "Förlåt. Det var fel av mig", är tydligen att begära för mycket. 2. Ursäkten, med ursäkten. Det här gäller bland annat det aktuellt nämnda fallet ovan. Ni får översättningen direkt. Jag ber om ursäkt om ... och nu hatar alla mig. Jag får så mycket hat och hot. Jag är utsatt för ett drev. Jag gjorde bara ett litet fel, men alla andra som hatar mig är minst lika illa. Om inte värre. Jo, antagligen värre. Ni är värre. Det jag utsätts för nu är mycket värre än det jag utsatte någon annan för och det jag utsatte någon annan för var inte så illa, men jag ber i alla fall om ursäkt för det. OM. Men ni, ni är hemska och det är mest synd om mig nu. Eller hur? 3. Ursäkta det första felet. På tvåan följer nu kärleksflödet och i det väller de fram. De som ser verkligheten som den är. Som ser hur allt håller på att förändras. Hur allt tas ifrån oss av de lättkränkta. För nuförtiden får man fan inte skämta om någonting utan att någon ska bli arg och känna sig kränkt. De tar ifrån oss våra barnvisor, våra sagor och vår rätt att vara lite sådär vardagsrasistiska när vi köper konditoribitar. Var ska det sluta? Jag vet inte hur gammal jag var, men jag var tonåring. Kanske 14. Kanske 15. Vi satt bredbent längst bak i bussen och brölade sådär som grabbar har en tendens att göra. Skrattade, pratade högt och pikade varandra på ena eller andra sättet. Jag kallade någon för "ett jävla cp." Jag kommer aldrig glömma det som hände därefter. Kvinnan som vände sig, fångade min blick och frågade. "Vet du vad ett cp är?" Jag mumlade väl något till svar innan hon förklarade sjukdomen som hennes son hade. Vad det innebar för hans vardag. "Det kanske du kan tänka på, nästa gång du kallar någon för ett cp." Mitt ansikte brann och jag skämdes ända in i själen. Samtidigt försökte jag vara cool inför polarna, men det fastnade och jag sa förlåt. Inte förlåt OM. Jag sa bara förlåt och jag menade det. Människor har alltid sårats av våra ord. Enda skillnaden nu mot förr är att nu har de som sårats en röst. En möjlighet att bli hörda. De behöver inte ta det med oss en och en på en buss. De kan skriva det på sin Instagram och plötsligt har det potentialen att nå tusentals och det är bra för det betyder att tusentals kan lära sig också. Om vi bara är villiga att lyssna. Det är därför vi köper chokladbollar och det är därför Pippis pappa är Söderhavskung på Kurrekurreduttön. Svårare än så är det faktiskt inte.