Till min son

”Jag kommer att få schampo i ögonen.” ”Jag lovar att du inte ska få något schampo i ögonen.” Promenaden ser likadan ut varje gång. Det blir ju så när man gör något tillräckligt många gånger. Vanor sätter in, tar över och blir det naturliga. In genom dörrarna. En snabb blick på tidningsstället till vänster där dagens upplaga står redo. Sedan ett hej till kollegorna i receptionen och fortsatt rakt fram. 55 steg på den blå mattan. En vandring genom den moderna historien. Händelser, stora och små. Löpsedlar som berättar om Charlotte Perrellis växande bröst delar utrymme med Christiaan Barnards hjärttransplantationer i Sydafrika. Där är brödernas Herreys gyllene skor och Kubakrisen som hotade hela världen. 55 steg.  Sedan en skarp sväng till höger. 40 steg till min plats, men det räcker att gå tio så syns den. Inklämd mellan kyssen som kungen och Silvia delade och dödsrunan över kommunismen. Det är den röda rosen man först lägger märke till. Den sticker ut. Sedan de stora svarta bokstäverna. Hedra Bobby. Sedan bilden. Till sist minnet tar minnet över. Bobby Äiklä skulle ha varit 20 år i dag. Han fick inte fylla elva. Han torterades till döds av sin mor och sin styvfar. När jag läser om honom på nätet och det han tvingades utstå är det bara det faktum att jag sitter på jobbet som gör att jag inte bryter ihop och börjar gråta. Du förstår inte vad det är att älska innan du får barn. Så sägs det. Jag har hört det själv i många år. Jag har aldrig tagit det där för givet. Jag gör det fortfarande inte. För vi ser bevis på motsatsen varje dag, över hela världen. Nej, kärleken är aldrig självklar. Jag är en av de lyckliga. Jag fick kärlek och jag får ge kärlek. Mitt hjärta svämmar över och jag vet vilken sorts förälder jag vill vara eftersom jag själv hade den sortens förälder. Jag kan gräva i det förflutna för att hitta viktiga händelser. Som när min pappa kom och hämtade hem mig när jag för första gången i mitt liv druckit mig full. Eller alla tal om vikten av att sköta sig i skolan. In genom ena örat, ut genom det andra. Allt tjat. Jag ville inte alltid lyssna, men jag hörde och en del fastnade. Oerhört viktiga saker. Avgörande. Livshändelser. Ändå är det något annat som kommer över mig när jag skriver det här. När jag tänker på vad jag ärvt och vad jag vill lämna efter mig till min son. Det är vardagen.Det är baddags. Värre än så. Det är tvätta håret-kväll. Jag vill inte.”Jag kommer att få schampo i ögonen”, säger jag.”Jag lovar att du inte kommer få schampo i ögonen”, säger han.”Jo, det kommer jag att få”, säger jag.”Jag lovar”, säger han. Så jag badar. Jag badar för att jag måste och kanske hoppas jag bevisa att han hade fel så att jag kan få reagera med barnets ilska. Håret tvättas och sedan sätter han sin hand i min panna. Vattnet sköljer och inte en droppe träffar mitt ansikte.Jag minns resan till Sundsvall. När jag blir sjuk, går på toaletten och kräks innan jag hinner öppna locket. Det är natt och jag väcker min pappa. ”Jag har kräkts”, säger jag.Han suckar, gnuggar tröttheten ur ögonen, suckar igen och säger: ”Gå och lägg dig.” Jag gör det. Han går upp och tar hand om det som är mitt. Ellis. Du vet det inte, men du har mig. Från första stund hade du mig och jag vill lova dig allt här i världen, men det enda jag kan garantera är det enda som borde vara givet, men aldrig är det. En evig kärlek. Vad du än gör här i livet så har du den. Du har mig i din hörna. Vi är sammanlänkade. Jag vaknar till dina mardrömmar. Jag skrattar när du har roligt. Jag har ont när du gråter. Det kommer att komma tider när du tycker att jag tjatar. Det kommer att komma tider när du tycker att jag är pinsam. Det kommer att komma i tider när du vill stänga mig ute, men när du öppnar dörren igen så kommer jag alltid stå där. Sådan är den, kärleken, och min är din.Det lovar jag, och jag lovar att du aldrig ska behöva få schampo i dina ögon. Skrevs den 29 augusti 2015"Kod för att importera min blogg till Nouw: 6729707118"