Tålamodets onödiga dygd

De första eldarna har brunnit hett och slocknat. De första sångerna har ekat i betongen.Förhoppningar har begravts i besvikelsens rasmassor eller fötts ur låga förväntningar. Vi har haft allsvensk premiär. Det kan inte finnas någon annan händelse som saknas så länge med bibehållen passion. I början av november slocknar strålkastarna och i fem månader ligger gräs och plast i ett kompakt fotbollsmörker. Tiden fylls av spekulationer och när våren kommer med sitt ljus syns inte sällan snart skavankerna smärtsamt tydligt. I serien vi älskar krävs det ingen fantastisk fantasiakrobatik för att tillåta sig visionen av en gyllene höstavslutning. Malmö FF må vara Champions League-pumpad favorit hos de flesta, men ännu har vi inte lärt oss något annat än att nedflyttningskandidaten från 2014 gick och vann hela grejen 2015 och på detta faktum kan vi hänga upp flera ton av förgylld övertygelse. Förutom IFK Norrköping är det sannerligen ingen skam att tro att AIK kan förvandla sina Isak-miljoner till 24 karat eller att Mikael Stahre ska balansera upp Peter Gerhardssons kompromisslösa offensiv med något som räcker till mer än vackert spel. Fler kan givetvis nämnas. Vad med Djurgårdens landslagshjältar från förr? Eller Elfsborgs entusiasm?Om detta kan det skrivas och spekuleras i dagar, veckor, månader. Nu var det inte det som den här texten skulle handla om. För det är med premiären i färskt minne jag lyssnar till de taktfasta slagen på tålamodstrumman. De är lika förutsebara som domarkritiken. Redan under försäsongen hörs detta mantra från fler håll än det går att räkna vilket på sätt och vis givetvis är fullständigt absurt. Det är ju inte nu uthålligheten behövs. Jo, visst finns det en och annan som kräver förändringar redan innan den första snedsparken landat uppe på läktaren, men det är ingen som lyssnar till dessa domedagsprofeter. Inte nu. De kan dock känna sig trygga i att deras dag kommer.Det är då tålamodet inte längre ses som en dygd utan snarare en styggelse. De stora lagens supporterhjärtan har en tendens att blicka lite drömskt mot de mindre lagens vision. När Östersund eller IK Sirius trillar boll sådär vackert så önskas inte sällan att en Graham Potter eller kanske en Kim Bergstrand ska ta plats vid deras sidlinje. Samtidigt glömmer man bekvämt bort att det då inte sällan handlar om åratal av utveckling. Sådant finns inte plats för hos den med gyllene ambitioner. Nutiden trumfar alltid framtiden. Vilken väg som är rätt att gå kan vi också prata om i en evighet utan att någonsin komma fram till svaret. Det enda jag vill säga är att en bön om tålamod nu är bortkastad. Den som inte orkar med en svag premiär sitter i förväntningsskiten på allvar. ***Å andra sidan. En förlust i premiären betyder att man missar guldet enligt en sanning som gällt sedan 1991 och framåt så det kanske är lika bra att slå fast att smekmånaden är över och att det är dags att prestera. Prestera.***Den här bloggen var tvungen att ske, men det kommer inte att bli en fotbollsblogg. Men ibland kommer jag att skriva om fotboll. Men ännu oftare säkert om annat. Så nu vet ni det.