Robin Jansson - ett löfte till alla som vågar fortsätta drömma

Hur skriva historien om ett SM-guld?Jo, genom att titta på de mest minimala av marginaler.Genom att se hur fantasier blir till verklighet.Hur en saga kan bli sann. Jag tänker på Daniel Björkman idag. Jag känner egentligen inte till någonting viktigt om honom. Vet inte hur hans liv ser ut, vad han gör i detta nu en helt vanlig grå måndag i en novembermånad som hotar att pågå i evighet, eller vad som väntar honom i framtiden. Det enda jag vet om honom är vad han kunde ha varit idag. Han kunde ha varit svensk mästare. Så nära och ändå så långt bort och allt det träffar rätt nära ett projekt jag jobbat med under året. Det kommer att bli tydligare vad jag menar när allt är på plats, men låt oss hålla oss till här och nu. Eller rättare sagt, låt oss backa till tiden innan den här fotbollssäsongen satte igång på allvar.  Då när slagen kom tätt och träffade hårt i hjärta och mage hos de svartgula. När det färdiga guldbygget förlorade sitt hjärta, när ett ben trasades sönder och lungor var svaga. Tobias Ackerman letade djupt i sina anteckningar. Där fanns Daniel Björkman. Där fanns Robin Jansson. Kanske var det slumpen. Kanske var det det där cupmötet med Oddevold. Vad det än var så blev det inte Daniel Björkman. Det blev Robin Jansson och igår på Guldfågeln Arena handlade så mycket om denne Jansson. Han nickade, han tacklade, han sprang, han haltade, han slet och det smärtade, men när det var över stod han högst upp som ett bevis på att det inte behöver vara för sent. Du kan vara 26, spela i division 1 när dominobrickorna plötsligt faller så att du får din chans. Det räcker givetvis inte. Det krävs att du har modet ta den och är det något Robin Jansson har är det mod. Han har vågat kliva fram, vågat använda sin begåvade vänsterfot i lugna uppspel, vågat misslyckas, vågat stå inför hela Sverige i den där frisyren. Med denna djärvhet stack han in skallen i gröten av andra skallar, träffade bollen och styrde den i mål, skänkte ett lugn till eventuella guldnerver och sedan var det aldrig något snack om saken.  Laget grejade det och om Robin Jansson är hjälten är Laget allt annat. Ett enda stort "det var en gång" där Rikard Norling bara använt de mest nödvändiga av ingredienser för att skriva en början, en mitt och ett slut. Resten fick spelarna hitta på själva och det var rätt taktik för han visste att de var skickliga nog att göra det. Därmed är det vi till slut där vi hamnar. I laget.  Med en Oscar Linnér. Ynglingen vars blick inte sällan mimar den hos ett rådjur fångat i strålkastarljuset, men vars psyke snarare liknar det hos en 35-årig målvaktsveteran som redan hunnit förlora och vinna allt. Med en Per Karlsson som endast tusentals mästarrusiga supportrar lyckas klä av, något till synes lika många forwards försökt. Med en Alexander Milosevic som kom hem för att hitta sig själv och för att jaga sitt hjärtas titel. En kapten som inte behöver en bindel. Med en Daniel Sundgren som kunde ha kollapsat, men reste sig på något sätt. Spelaren som inte ens förlorar duellerna han borde förlora. Med Enoch Kofi Adu, den tystlåtne, försiktige mittfältsmagneten som aldrig sätter en fot fel och vars underskattade passningsspel skapar lugn. Med Rasmus Lindqvist vars vänsterfot endast överglänses av högern när det vankas möjlighet till vackra mål. Med en Sebastian Larsson som packade ner år av Premier League-inställning och över hundra landskampers erfarenhet i en allsvensk bag och bar den in på planen när det behövdes som mest. Med en Kristoffer Olsson som dansar fotboll vackrare än de flesta. Men en ständig blick mot de omöjliga passningarnas möjlighet. Med en Tarik Elyounoussi som la all stjärnstatus åt sidan för att springa Rikard Norlings taktik hela vägen in i mål. Med en Henok Goitom, eleganten med den smartaste av fotbollshjärnor som kan styra en hel matchbild bara genom att vrida sin kropp till höger eller vänster. Med en Heradi Rashidi som klev fram ur iskall bottenskugga och skänkte guldglans åt AIK det första han gjorde. Med en Budimir Janosevic vars fötter avundas Andreas Isakssons känsla, men som stod där när det behövdes som mest och såg till att aldrig förlora. Med en Robert Lundström som borgade för att AIK för en gångs skull rusade in i en säsong. Med en Panajotis Dimitradis som kom hem för att vara den sista pusselbiten, den som passar in överallt när någon annan saknades. Med en Nicolas Stefanelli som la skyttekungsjakt och ego åt sidan för att vara en truppspets bortom det vanliga. Med en Denni Avdic som fann sig i att vara den siste dörrvakten i match efter match. Med en Stefan Silva som ändå hann med att konstmåla. Med en Anton Salétros som visade sig vara bättre än någon förstått och därför försvann och med en Nabil Bahoui som fann fotbollsglädjen igen innan han gjorde samma sak. Ja, och så med den där Robin Jansson. När tränare får sparken talas det gärna om att de förlorat omklädningsrummet. Ibland stämmer det säkert, men jag tror att det är betydligt vanligare att de inte lyckas vinna omklädningsrummet. Entusiasmera omklädningsrummet. Sälja in en idé fullt ut till omklädningsrummet. Rikard Norling har petat i detaljer. Han har också vågat. AIK må vara gjutet i en defensiv tradition sedan åtminstone tjugo år tillbaka, men där finns också kraven på attack, på en offensiv vilja och att man ska vara störst, bäst och vackrast. Norling bestämde sig för att det räckte att vara bäst. Att triumfens nyckel fanns i defensiven. Han fick med sig spelarna och då blev individerna ett lag. Ett lag som inte vek ner sig när motgångarna kom slag i slag. Ett lag som inte darrade när det stod som mest på spel. Ett lag som räckte hela vägen.  Att bara förlora en enda match i en så jämn serie som allsvenskan är det som imponerar mest. Vilken väg man tar nu för att utveckla detta vidare blir intressant att se. Det skulle förvåna mig mycket om tränaren inte redan har det klart för sig, men det kan nog ändå vänta ett litet tag. För några som har längtat sedan 2009 är det knappast någon brådska.