Nu ska historien om IFK Göteborg skrivas igen

Pojken från 1986 skulle aldrig tro det.Men här är vi.Ett nytt blåvitt kapitel ska skrivas. Hans röst fyller natten. Gitarren övergår i de välbekanta tonerna när ljuset tänds över Slane Castle och 180 000 människor är fångar i musiken och således helt fria. Nyss en balad som badade i ljuset av tändare. En och annan mobiltelefon syns möjligen där i några sekunder, men de är bara framme hos någon promille och nu när han springer längsmed den hjärtformade scenen tittar ingen på något annat än det som pågår där uppe. Det är 2001, det är september, Jason Mcateer har precis skjutit Irland till fotbolls-VM. Det känns både nära och långt borta. Scenerna spelas upp på min tv. Jag ska åka på konferens. Jag packar min väska och låter konserten pumpa upp känslan av att det här är något mer än en vanlig arbetsdag. När jag står där och ser de få mobilerna är det 2001 jag tänker på. Jag måste gå in och kolla. Jag minns givetvis ettan, tvåan och trean detta år, men IFK Göteborg? Fyra visar det sig. Stefan Selakovic vann skytteligan på 15 gjorda mål, men han spelade i Halmstad, de regerande mästarna fram till dess att Kennedy Bakircioglu och de andra blev första lag någonsin att lyfta Lennart Johanssons pokal. Året efter kvalar IFK Göteborg sig kvar i högsta serien och det var beviset på att hur dåligt det än gick så kunde de inte åka ur.  Vi vänjer oss så snabbt vid hur saker och ting är. Det Blåvitt som nyss var totaldominanten är nu bara en i mängden. Okej, de kan inte åka ur, men de är inte längre vad de var. Minnet jagar fram pojken i mig. Han som var uppe i fjällen och åkte påskskidor och som satt framför tv:n och tittade utan att vilja tro på det han såg. Han som gick och la sig för att han inte vågade se straffläggningen och som dagen efter fick veta att Barcelona hade vunnit och så var det inte mer med det. Det var 1986. Torbjörn Nilsson ville också gå och lägga sig och så gick det som det gick. Han som antagligen bara hade en överman på fotbollsplanen just där och då i hela världen var också för nervös. Året efter vann IFK Göteborg Uefacupen för andra gången och det var sådär lagom speciellt. Så bra var de ju och allsvenskan var nästan lika mytisk för en pojke som ännu inte fick gå på matcher själv och som bara hade tidningar, radiosportens ordmålningar och SVT-Sportens referat att lita till. Inte som nu, när vi har vant vid att se allt. Vi som går på konserter och tittar på den genom mobilen istället för att bli fria fångar i musiken. IFK Göteborg var en självklar stormakt under min fotbollsuppväxt. Vann de inte det allsvenska guldet var det en avvikelse, men 1996 klev de ner från tronen och sedan dess har vi haft några kortare storhetsperioder, men för tillfället är allt bara spännande öppet vad gäller framtiden.  Blåvitt bestämde sig för att försöka något annat. Det kräver ändå mod och när man stod kvar vid Poya Asbaghi så visade klubben att de inte tänker vika av från banan de snitslat upp för sin framtidsriktning.  När en Joel Cedergren eller en Graham Potter trollar vackert med små medel applåderas det och många tänker och tycker att det där borde väl fungera hos oss också. Men ett Gif Sundsvall eller ett Östersunds FK är inte ett IFK Göteborg. Det är inte historien om hur Torbjörn Nilsson vann skytteligan i Europa. Det är inte historien om hur Magnus Erlingmark nickade in Blåvitts enda hörna mot Galatasaray. Det är inte historien om Manchester United besegrat eller ens den om sönderklippta kalsonger. Det kräver inte samma mod att göra den resan där.  Nu väntar Brommapojkarna och det är en ödesmatch. Förlust och klubbens beslutsamhet prövas ännu en gång. Vågar man fortfarande stå fast vid det man bestämde sig för. Vågar man lita på att man inte längre kan åka ur. Senast man gjorde det tog det flera år att komma tillbaka, men man gjorde det och en ung tränare med nya idéer fick så småningom chansen. Där, 1979, började den moderna historien om Änglarna att skrivas. Nu väntar ett helt nytt kapitel. Den som kan syna framtiden kan väl berätta hur det slutar, men vi andra får vänta. Snart har vi glömt 2018 också. Kanske. Om det inte visar sig att det började här. Det som man försöker göra.  Vi får aldrig se ett lag som det som nästan orkade hela vägen 1986. Vi får aldrig se ett lag som det som knäckte United, Barcelona och Galatasaray. Men det är givetvis inte heller målet. Klubben vill bara hitta en väg fram igen. De har gjort det förr. Upprepar sig historien eller ska den begravas i vetskapen att IFK Göteborg visst kan åka ur allsvenskan? Fortsättningen följer ...