Ni som inte skäms, ni borde skämmas

Jag ser det i era ögon.Ni skäms.Det är okej.Det är ni som inte skäms som borde skämmas. Det är märkligt hur många fullödiga tankar hjärnan hinner formulera på ett par sekunder när dessa inte behöver förvandlas till ord som ska passera läppar. Poff, sa det. Jag föll omkull. Rakt ner.  "Någon sparkade till mig", tänkte jag.  Sedan: "Nä, vad fan. Jag är i en glasbur. Det finns ingen bakom mig. Det kan det inte vara. Vänta nu. Ljudet?" Ja, det sa verkligen poff. Inte pang, men poff. Som när en pistol med ljuddämpare avlossas på film.  "Ja, ljudet. Nu vet jag vad det är som har hänt." Allt det hann rusa genom min skalle när jag låg där på det blå underlaget samtidigt som smärtan växte. Min medspelare och mina motspelare hann lira färdigt bollen. Jag har fortfarande inte fått klart för mig vem som vann den, men till slut var de framme vid mig. Jag kördes till sjukhuset och de konstaterade vad jag redan visste tack vare alla historier jag hört om just det där ljudet. Hälseneruptur. Ett läkarord för att hälsenan var av och för första gången någonsin i livet plockade någon fram kryckorna till mig.  Efter några dagar i tillfälligt gips (också första gången i livet) fick jag den pjäxa jag nu burit i snart tre veckor och ska ha på mig i fem veckor till. En hiskeligt ful sak i grå hårdplats och skumgummi. Den sitter där för att jag ska läka ihop och i mitt huvud föreställer jag mig trådar som sträcker sig efter varandra som sådana där utomjordiska geggor gör när de första upptäcks i sience fiction-filmer innan det visar sig att de är början till det monster som snart ska äta upp hela besättningen (jag såg Life nyligen). Så jag hoppar omkring på kryckor och det har varit en upptäcktsresa. Det började med insikten i hur jobbigt det är. Åtminstone när man är nybörjare. Ont i händerna, värk i axlarna och snubbelrisk de luxe. Min främsta iakttagelse handlar dock om mänskligheten. Okej, nu tog jag i. Min främsta iakttagelse handlar om den del av mänskligheten som reser kollektivt relativt lokalt i från Bromma och Sundbyberg och vidare i dessa områden.  Det här är nämligen inte bara första gången jag hoppar på kryckor. Det är, som en naturlig följd av detta kryckhoppande, första gången jag är i behov av att utnyttja de tjänster samhället erbjuder oss som har svårt att ta oss fram i vissa situationer.  När jag kliver på bussen tar jag således platsen längst fram direkt innanför dörren. På tågen tar jag de "prioriterade" sätena och när jag tar mig fram på tåg- och tunnelbanestationer utnyttjar jag allt som oftast hissen, definitivt så om det inte finns någon rulltrappa. Det är här det blivit intressant att notera hur det står till med välviljan hos medmänniskorna.  Ni är många som gärna sätter er på säten ni inte behöver sitta på. Ni är många som tar hissen trots att ni inte behöver ta hissen. Jag ser skammen i era ögon. Jag kan tänka mig att jag ser lite ynklig ut där jag kommer hoppandes. Så illa är det nu inte, men jag är begränsad och behöver verkligen ta vara på den hjälp som trots allt finns. Flera gånger har jag dock behövt be folk flytta på sig eller tvingats trängas på ett halvt säte med den skadade foten hängandes utanför själva området. Samma sak vid hissarna där blivit stående eftersom de varit fulla av människor som helt enkelt inte har lust att ta trapporna. Jag har varit den som vikt undan vid möte eftersom personen som gått emot mig haft näsan begravd i sin mobil.Majoriteten av människor gör det precis motsatta. De flyttar sig, erbjuder vänligt att stå och frågar om jag behöver hjälp och majoriteten av dem som onödigt åker hiss eller tar platser avsedda för människor som har svårt att gå har i alla fall anständighet nog att skämmas för sitt agerande. Men ni finns också, ni som fullständigt struntar i mina kryckor och jag tar för givet att det gäller alla andras också.Det är ni som inte reser er upp för gamla människor. Ni tvingar gravida att stå för att ni inte orkar ge upp er plats. Det är ni som hellre ser att er väska får vila på det enda lediga sätet än att ett litet barn får sitta. Det är ni som inte skäms och ni borde verkligen skämmas. Om fem veckor kommer pjäxan av. Då återgår jag till att ta trapporna, till att vänta på min tur i kön och till att stå upp i bussen eller på tunnelbanan om någon annan är i större behov av min plats. Eller så tar jag bilen. F att slippa er som inte skäms. ***En annan smärtsam upptäckt var att jag nu tydligen är i den åldern där hälsenerupturer är en av de vanligaste skadorna på män som spelar tennis, innebandy eller andra explosiva sporter (i mitt fall handlade det om padel). Det var det första läkaren sa: "Det här ser vi väldigt ofta på män i din ålder." ***Något som är positivt är att det nu är socialt acceptabelt att gå till jobbet i mjukisbyxor. Jag var tvungen att klippa sönder mina för att få de över den gigantiska pjäxan som pryder min vänstra fot och det är de enda byxor jag kan ha.