När farmor blev kär i allsvenskan

Ellis farmor gick på fotboll för första gången i sitt liv.Kan ni gissa vad som hände sedan?Tiden. Den gör verkligen sällan som man vill. Antingen springer den alltför fort och det är söndagskväll så snart fredagsvinet lämnat strupen för magen. Eller så segar den sig fram så till den milda grad att en valrörelse bara fortsätter och fortsätter dagen efter att vi gått till urnorna. Mest är den ändå för få. För liten. Inte tillräcklig. Således hann en hel sommar rusa förbi utan att min son fick träffa sin farmor, men i helgen lyckades vi få till det. Jag förlorade min mamma för många år sedan. Ellis var inte ens en idé då, men min älskade treåring har ändå en farmor. Kvinnan som hade så stor del i att jag blev den jag blev är mer än ställföreträdande. Hon är det naturliga valet och de båda älskar varandra så som en pojke och en farmor gör. Därför var Ellis givetvis huvudperson när hon kom på besök, men vi hann prata om både det ena och det andra mellan bus, Bamseläsning och berättelser utan slut. Strax innan hon skulle gå släppte hon en bomb."Vet du vad jag gjorde i somras?""Nej.""Jag var på fotboll."Min bror, som bor i Vemdalen till vardags, hade varit på besök. Han bjöd sin mamma på fotboll och för första gången någonsin gick hon och såg en match live på plats. Jag tror knappt hon har sett någon på tv. Åtminstone inte i 90 minuter, men nu satt hon där mitt i alltihop."Det var så himla kul. Helt fantastiskt. Och den där klacken ... de sjöng ju hela tiden. Innan matchen började och efter att den var slut."Med sprittande röst berättade hon om hela upplevelsen och det var som att jag själv fick se min älskade fotboll för första gången och det har jag inte gjort sedan det verkligen var första gången för snart ett halvt liv sedan. Denna snart pensionsfärdiga kvinna var entusiastisk som ett barn när denne får reda på att et är lördagsgodisdags när hon satt i vår soffa och lät mig återuppleva det hela genom hennes ord. Jag hann inte ens föreslå att vi skulle gå på en match tillsammans vid något tillfälle innan hon hade sagt samma sak. Således är planeringen i full gång (har man små barn måste allt planeras långt i förväg) och kanske blir det en guldspurtsmatch för henne. Det här är givetvis en personlig berättelse, om än delad offentligt, men jag tror att den säger oss något. Jag tror att den säger att det finns människor där ute som förtjänar att få vara med om allsvenskan för första gången. Antagligen känner du någon. Kanske någon som mest läst och hört om hur farligt det är. Hur hemskt det är. Hur illa det är. Se dig omkring, bjud på en biljett om du har möjlighet och öppna ögonen på en människa så kan det bli en fantastisk upplevelse ni kan dela tillsammans. Jag har ofta tänkt på hur det ska bli när jag ska gå med Ellis för första gången, men den nyfikna blicken behöver inte tillhöra ett barn. Den kan lika gärna tillhöra en farmor som aldrig ens sett på fotboll på tv.