Krama en främling

Vad är fotbollen för något?Vad gör den för nytta?Ta på dig en blågul tröja och krama en främling så får du kanske svaret. En fotbollsspelare fällde en annan fotbollsspelare och en tredje fotbollsspelare skruvade in en boll i krysset. Mer behövdes inte för att hela världen skulle rasa samman. Åtminstone den värld vi rör oss i. Rasismens elaka ansikte visade sig i fullt dagsljus. Det gör det så ofta nu att jag inte sällan känner för att gömma mig i mörkret. En fotbollsspelare, hans familj och barn hamnade i en hatstorm, men han hukade inte. Kärleken strömmade in som en motreaktion, han tog den i handen, ställde sig upp och tvingades i ett lika delar sorgligt, lika delar mäktigt ställningstagande, bedyra sin svenskhet.  Bakom honom stod 22 andra fotbollsspelare och ett antal ledare. Tillsammans gav de rasismen fingret. Därefter vände de sig om och fortsatte med det de kommit till Ryssland för att göra. I går såg vi beviset för vad den här gruppen är kapabel till. De har bevisat det förr, men vi blir fortsatt lika överraskade och nu sitter vi här med en möjlighet att begrava 1994 tillsammans med 1958 på minnenas eviga kyrkogård och skapa en ny drömsommar för en ny generation som om 24 år kan prata romantiskt om VM-krönikan, Andreas Granqvist, Sebastian Larsson och Ola Toivonen. Det finns ingen Brolin den här gången. Vi har ingen Ljungberg. Vi har ingen Zlatan. Vi har en Forsberg, men det känns inte så. Han som skulle sätta spetsen på det jämna blocket som är "laget" och se till att vi kunde borra oss igenom allt motstånd har sökt med ljus och lykta efter formen och ändå har det inte spelat någon som helst roll. Inte ens ett osannolikt tungt slut mot världsmästarna kunde sänka det här gänget. Fuck det rimliga, liksom. En följd av det Jimmy Durmaz utsattes för var att världens största lek åter hamnade i skottgluggen. Precis som efter valfritt derby kunde jag se människor som på fullt allvar pratade om att den borde läggas ner. Vi som älskar fotboll är vana att ständigt försvara vår sport. Vi som kan hålla två eller fler tankar i huvudet samtidigt är också vana vid att hålla med om mycket av kritiken. Machoismen, kvinnosynen, våldet. Fifa. Uefa. Korruptionen. Döden. Allt detta följer i spåren på det här fantastiska spelet, men det är inte isolerat till det vi håller på med. Det är en följd av att vi är så många. Brister är ständigt närvarande och ju större och viktigare desto tydligare blir dessa brister. Fotbollen har massor.  Men för alla dessa brister väger den gemenskap den skapar tyngre. Vi har att brottas med gigantiska svårigheter, men vi har också överkommit mängder. Och för den som undrar vilken nytta fotbollen egentligen gör krävs det inte att man plockar fram siffror som visar att det monetärt är en jättevinst för samhället. Vi behöver inte heller prata om att det är omöjligt att mäta den sociala betydelsen av sporten som samlar upp så många barn och ungdomar. Det räcker att gå ut i valfri stad en tisdagseftermiddag i början av sommaren och se vad det gör med folk när Ludwig Augustinsson sparkar in 1–0 mot Mexiko. En Andersson har skapat en samhörighet där tio miljoner hänger ihop. En där vi kan vifta med flaggan utan att vara rädda för att det ska kidnappas av de som vill använda den för att skrämmas och hota. En där vi kan sitta i våra små och stora samhällen och höra grannarnas jubel och danssteg mot ditt tak. Själv var jag tvungen att jobba under matchen, men i två timmar delade jag mitt fokus med vad som pågick borta i Ryssland. I mitt flöde av sociala medier såg jag män och kvinnor, flickor och pojkar, gamla och unga. Jag såg bilder på en fotbollstränare jag tycker om, som kom till Sverige från Sarajevo 1991 för att spela fotboll i Vasalund, sitta med ansiktet målat i gult och blått och jubla. Jag såg en kompis som antagligen skulle behöva en kurs i offsideförståelse hoppa upp och ner i glädje och i en Facebook-grupp fylld av barndomsvänner där vi för det mesta desperat försöker hitta ett gemensamt datum för att hinna ses handlade allt om fotboll. Vi var alla ett. Vi dansade, jublade och kramades. Det var varmt, solen slösaktig, himlen blå långt in i natten och när jag till slut åkte hem tänkte jag på hur det var den där gången för 24 år sedan när jag gick hela vägen från stan till min dåvarande lilla lägenhet med kokvrå i Stureby efter att Sverige spelat 2–2 mot Kamerun  i Pasadena inför 93000 åskådare. Då visste jag inte att vi bara var i börja av sommaren som aldrig ville ta slut. Det var en statsskuld på 170 miljarder, 600 000 människor var arbetslösa och vi skulle snart dansa på gatorna till Glenmark, Eriksson och Strömstedt.  Fotbollen har varit vänlig mot mig. Ja, mer än så. Den gav mig ett sammanhang i unga år. Den gav mig vänskap och äventyr. När jag växte upp gav den mig ett jobb och genom åren har den delat ut kramar från mängder av människor jag aldrig mött förr eller senare.  Så om du känner att den är konstig. Att du inte förstår den. Att du är utanför. Ta chansen på tisdag. Ta kanske på dig något gult. Eller blått. Eller vad du vill. Måla ansiktet eller inte. Gå ut och sätt dig där andra människor sitter. Titta på fotboll i 90 minuter (eller mer, om det blir förlängning). Gör det, så kanske en mittback från Påarp, en mittfältare från Bromma, eller en anfallare från Degerfors, ser till att du får krama en främling.