Janne och jag

"Men det får du inte skriva", sa Janne.Nu gör jag det ändå.För nu kan ingen tycka något annat. Nattchefen håller på IFK Norrköping. Hans fotbollshjärta hamrar i otakt. Det är på väg att skita sig för "Peking" som förlorat mot Falkenberg med 4–2 och streckskräcken är verklig. Vad ska klubben göra? Det är frågan han vill att jag svarar på i en krönika. Orden har sedan länge tuggats sönder av tidens tand, men om jag anstränger minnet hamnar vi i rådet om att klubben bör sitta still i båten. Låt Janne Andersson vara kvar och Janne själv ska bara jobba lugnt vidare. Av allt jag sett av IFK visste jag att kvaliteten fanns där för att överleva. Mer än så var där inte att fundera på av naturliga skäl. Nu, med kampen i Milano alldeles purfärsk, kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket som egentligen stod på spel där och då utan att vi förstod det. Hur annorlunda allt kunde ha varit idag. För Janne givetvis. För nattchefen och alla andra Pekingfanz. För vi svenska fans, allihopa.  Första gången jag träffade Janne Andersson var 2004. Det torde ha varit på upptaktsträffen inför den allsvenska säsongen, men det skulle förvåna mig om jag ägnade honom någon större tid. Antagligen genomfördes någon slags enkät. För varför skulle någon annan än lokaltidningens reportrar bry sig om nykomlingen som tagit över efter att Jonas Thern lämnat? Vi tänkte mer på den som Janne Andersson än gång jobbat för. Tom Prahl hade nu sannerligen förutsättningarna att leda sitt Malmö FF till SM-guld. Stjärngänget var redo. Mästarna var Djurgården. AIK var som alltid AIK och IFK Göteborg var IFK Göteborg. Janne Anderssons HBK var i det stora hela givetvis ointressant. Sedan sprakade de igång serien med en kross av Örebro och sju segrar på de åtta första omgångarna innan första förlusten. Helt plötsligt var Janne mannen att hålla ögonen på. Vi kom bra överens. Vi pratade många gånger på telefon, på den tiden ringde jag i stort sett alla tränare inför alla matcher, och vi byggde upp ett förhållande som väl kan kallas kollegialt. Det var inte så med alla, men det är inget konstigt. Vissa kommer man bättre överens med. Janne Andersson är svårt att inte komma överens med för någon, tror jag.  Så jag var där när guldstriden skulle avgöras. Det blev spännande, men ingen skrälltriumf. Inget mirakel som räckte hela vägen. Markus Rosenberg, talangen som inte platsade i gulddestinerade MFF och blev skyttekung i en mörkare nyans av blått, gick sönder alltför tidigt, IFK Göteborg fick en straff och guldfesten blev till ett silverdepp som snart nog ändå övergick i en insikt om att klubben gjort en jävla säsong och trots allt ganska glatt humör. "Blir inte jag Årets Tränare så är det ett skämt", sa Janne till mig efter att jag lagt lämnat alla texter och lagt ner pennan. "Men det får du inte skriva", sa han. Det gjorde jag inte heller, men Janne fick priset. Han var i början av en helt egen karriär som inte skuggades av någon annan och han var redan på topp. Det fanns bara en väg att gå. I ytterligare fem säsonger tränade han HBK och blev mer och mer den där anonyme tränaren som han måste ha varit på sin allra första upptaktsträff som allsvenskt huvudansvarig. Vi vet hur det gick 2014. Hur han flyttade ner Andreas Johansson som mittback, fick till en stabilitet, räddade kontraktet och ett år senare stod jag på en balkong med en mikrofon i handen och väntade på att han skulle komma tillbaka från Malmö FF med bucklan i hand.  "Sjöberg, vad fan gör du här?" skrattade han rätt ut i en direktsändning och allting kändes självklart. Jag gick på föräldraledighet, mitt yrkesliv skrevs om och samtidigt som jag åter slutade skriva om allsvensk fotboll och landslaget, för den delen, så utsågs Janne Andersson till förbundskapten. Jag minns att jag twittrade något i stil med. "Om IFK Göteborg hade vunnit guldet, då hade vi kanske haft Jörgen Lennartsson som förbundskapten nu."  Fotbollens sliding doors. Om Peter Hunt fått panik och sparkat Janne Andersson när det såg ut som om Andersson var på väg att leda Hunts IFK Norrköping till superettan, vem vet hur det hade sett ut idag?  Tretton år har passerat sedan Janne Andersson sa till mig att det skulle vara en skandal om han inte utsågs till årets tränare. Tretton år har gått sedan World Soccer utsåg honom till en av världens 16 mest lovande tränare. Tretton år av Halmstads BK, Örgryte IS och IFK Norrköping. Han tog över ett landslag som alltför länge leddes från planen snarare än från sidan av den. Som alltför länge la allt sitt hopp framför magiska, gigantiska, ensamma fötter. Ett landslag som precis förlorat hundratals kamper av erfarenhet. Ett landslag som ingen trodde på. Ur detta skapade han något enormt. Han byggde en tro, en kunskap och ett lag som tog oss ända hit. Så nu skriver jag vad han viskade till mig en gång för tretton år sedan. Dels har väl preskriptionstiden gått ut. Dels tror jag inte någon säger emot dig. Janne Andersson är i sanning Årets Tränare.