Jag kan inte dela er rädsla

Jag ser er rädsla.Jag gör mitt yttersta för att förstå den.Men jag kommer aldrig att dela den med er.Jag kan helt enkelt inte. Det hände mer än en gång att jag och Ola pratade om resor när vi jobbade ihop för vad som nu känns som en halv livstid sedan, trots att det bara handlar om lite drygt elva år. Ola reste inte. Åtminstone inte i jämförelse med hur jag reste. Bara under tiden vi arbetade ihop hann jag avverka fyra världsdelar och mer än dubbelt så många länder. Sedan dess har det blivit många fler. Ola lockades inte på samma sätt. Själv har jag aldrig förstått det där, men det är som det är med de flesta människor. De är precis som du och ändå inte. Det finns lika mycket som förenar som skiljer åt och när man hittar den där som tippar över åt det förstnämnda blir de mer än människor som är en vardaglig del av ditt liv. De blir dina vänner. Har du tur så blir de riktigt nära vänner. Eller kanske den du vill dela resten av ditt liv med.  Ola och jag var kollegor. Inte mer.  Så vi pratade som kollegor gör och det kom således att handla om resor mer än en gång. Det är ett lättsamt ämne och inte minst för den som har rest en möjlighet att bre ut sig och verka mer intressant. I slutändan spelade det dock ingen roll om jag hade stått på Robben Island och försökt förstå hur Nelson Mandela kunde kliva ut i friheten med ett hjärta fullt av förlåtelse och värme efter att ha stängts in i 28 år av ett system byggt på hat, eller om jag sett en förvirrad pingvin kliva  upp på Lopes Mendes för att vila. Vi hamnade ändå alltid i det där förbannade flygplanet. Ola vägrade gå med på att jag kunde känna mig avslappnad i en aluminiumtub fullpackad med lättantändligt bränsle. Statistik bet inte på honom. Att han själv, rent statistiskt då alltså, utsatte sig för betydligt större risker varje gång han rullade ut med sin bil i Stockholmstrafiken var fullständigt ointressant.  "Där har jag själv kontroll", hävdade han och då bet inga argument om att det finns andra förare i trafiken också och att deras "kontroll" också har en viss betydelse.  Jag ville nog egentligen bara väl. Jag tyckte att han gick miste om något. Att det fanns så mycket att se där ute som för alltid skulle befinna sig i upptäckarskugga om han inte vågade pressa ner sig i den obekväma stolen och luta sig tillbaka. Så här i efterhand kan jag se att jag var lite väl tjatig. Att jag kunde ha nöjt mig med att försöka övertyga honom en gång och sedan bara låtit honom ha sin rädsla ifred.  Jag har tänkt en del på de där samtalen de senaste dagarna, nu när så mycket handlar om rädsla.  Min instinkt har varit, varje gång terrorhotet har kommit upp till diskussion de senaste åren - visst är det lite larvigt att de som nu säger "vad var det vi sa" tror att vi andra inte har hört deras eviga prat om att det kommer att hända här också, (det känns som att ämnet har kommit upp på varannan middagsbjudning i ett par års tid åtminstone), brist på panikartat eko är inte detsamma som döva öron - har jag rört mig mot det där statistiskt trygga i att döden känns betydligt mer hotfull från andra håll. Fram till dess att jag blev pappa (jag ber om ursäkt för att detta ämne återkommer gång på gång, men jag menade allvar när jag skrev att min sons födelse förändrade mitt liv i inlägget nedan) var jag relativt övertygad om min egen odödlighet. Inte så att jag gick omkring och trodde att jag skulle leva för evigt, men jag har alltid sett framför mig en skröplig stackare som till slut bara somnar och aldrig vaknar igen. Så tror jag fortfarande att det kommer att bli, men jag kan skrämmas av tanken på att tvingas lämna honom alltför tidigt. Innan honom existerade den tanken inte alls. Jag är av den fasta övertygelsen att när man är död så är man död. Jag skulle likna det vid att sova utan att drömma. Ett enda mörker där tiden inte längre existerar. Inget lidande, inget ljuvligt. Bara ingenting. Om det stämmer behöver jag inte känna någon ånger när den tiden väl kommer, men tanken på att han skulle växa upp utan några tydliga minnen av mig (han är 27 månader gammal) är tillräckligt ohygglig för att jag ska känna den där adrenalinstinna kylan dra igenom kroppen och få mig att rysa till.  När dessa bilder studsar runt i hjärnan handlar det alltid om ett fåtal sekunder och döden har aldrig något ansikte, men jag är ganska så säker på att jag skulle känna igen den om den kom i form av terror.  "Bete dig som vanligt, säger experterna. Det rådet kan ju bara en idiot lyda. Det bästa man kan göra i dagens folksamlingar är att antingen helt undvika dem. Eller snegla sig misstänksam omkring. Allt annat kan kostig dig hälsa - eller livet", avslutade Lena Mellin i en krönika i Aftonbladet.  Well, call me an idiot. Jag fortsätter att leva som jag alltid har gjort. Jag kommer att vandra nedför samma gator eller helt nya. Jag kommer att röra mig där andra människor är. Jag kommer att ta med mig min son. Jag kommer att träffa mina vänner och jag kommer att vara med min fru. Allt annat vore möjligen att existera, men det vore inte att leva. Jag offrar tillräckligt mycket som det är för att hålla mig någotsånär hälsosam. Jag menar, om jag fick göra som jag ville skulle jag äta cheesecake till frukost, lunch och middag samt en chokladkaka till mellanmål. Att de som hatar vill att vi också ska hata är inte förvånande. Tvärtom. De vägrar förstå det, men det är ett faktum att de har mer gemensamt med terroristen än med oss andra. Jag förstår inte deras hat, men jag jag ser det.  Jag kan även ha svårt att förstå rädslan. Men jag försöker. Jag vill inte att ni ska vara rädda, men jag vill inte heller tjata den ur kroppen på er. Ibland kan rädslan på ett lite udda sätt skänka någon slags trygghet, gissar jag. Så jag sjunker ner i flygplansstolen, ni tar bilen och så möts vi förhoppningsvis någonstans spännande ändå.