Jag, en vit kränkt man

Livet är inte alltid så lätt. Det vet ni ju, ni andra vita medelklassmän där ute. Inte förrän man åker på en rejäl förkylning kan man tycka riktigt synd om sig själv. Jag menar, det finns ju liksom inget att bli kränkt av. På riktigt alltså. Tar man på sig foliehatten så går det givetvis att sätta ljuset på både det ena och det andra. I min roll som sportjournalist har jag genom åren till exempel sett män bli kränkta av kvinnor som spelar tennis och som har fräckheten att kräva lika mycket betalt som männen. Eller av kvinnor som spelar fotboll.Det duger dock inte för oss som försöker gå omkring och bli kränkta i verkliga livet. Jämfört med hur andra har det, ta… tja, ska vi säga kvinnor ytterligare en gång bara som exempel, är det vi har att komma med rent blaha-blaha. En spik i foten vs giljotinen. De har ju så mycket att bli arga på. Makten. Pengarna. Våldet. Hoten och så vidare och så vidare. Vi har…. Ja, vad har vi?För några månader sedan trodde jag ändå att jag hade funnit det. För några månader sedan var jag övertygad om att jag hade blivit kränkt. Jag, en vit medelklassman, mitt i livet.Jag och min fru gick in i den, till synes, lite finare barnspecialistbutiken inne i stan. Exakt vad vi var ute efter minns jag inte, men det slutade i alla fall med att vi köpte en alldeles för dyr kudde som på något sätt skulle förhindra platt skalle på det barn som var på väg att ta plats i våra liv. Innan vi köpte kudden, som vi köpte bara för att köpa något – sådär som man gör ibland i butiker som är så små att man känner sig uttittad av personalen var man än står och därmed känner sig skyldig om man lämnar utan att spendera – så gick vi runt och såg oss omkring.Jag upptäckte snart skyltarna som hängde på väggarna. Där en vacker mamma som ömt blickade ned mot barnet i sin famn. Här en vacker mamma som ömt blickade ned mot barnet i vagnen. Och där igen, en vacker mamma som ömt blickade ned mot barnet i spjälsängen. Så fortsatte det. Papporna saknades på alla bilder utom en. Lite bakom den vackra och ömt blickande mamman stod han likt en Ashley Cole som inte fått vara med på lagbilden. Lätt framåtlutad. Vacker givetvis. Ömt blickande, men ändå bakom och bortom det som pågick mellan barn och mor.När vi till slut klev ut i friska luften, med den lilla kudden i en onödigt stor påse, kände jag mig kränkt. På riktigt. Nöjt konstaterade jag detta och min fru höll med. Onödigt påpekade hon dock att där inte heller fanns några bilder på mamma/mamma eller pappa/pappa. Det störde ändå inte min känsla av att jag verkligen hade blivit kränkt. När jag sedan berättade om upplevelsen på jobbet fick jag understöd av andra män som berättade hur det är när de handlar kläder till sina barn och får frågan om de vet vilken storlek de letar efter. Ni vet, eftersom män inte tar hand om sina barn på riktigt utan i bästa fall är barnvakter.Ytterligare någon vecka senare förstärktes min känsla. På Nu-är-det-dags-att-bli-föräldrar-och-ni-har-inte-en-jävla-aning-om-vad-som-väntar-så vi-måste-utbilda-er-kursen på BB spelades en film upp om hur livet skulle bli när barnet väl fötts. Amningen var i fokus i allra högsta grad. Papporna gled omkring i periferin ända fram till slutet av filmen då det blev uppenbart tydligt vilka uppgifter som väntar. Till ljudet av en fnittrande publik konstaterades att rollen främst skulle bestå av att ”hjälpa till” med sysslor som dammsugning, plocka i och ur diskmaskinen, tvätta kläder samt gå till affären för att handla. Alla skrattade. ”Tänk så tokigt.”Se där. Jag, en kränkt, vit man. På riktigt.Jag gick omkring med den känslan ett tag och funderade på att jag skulle skriva om det när jag väl startade den här bloggen. Nu sitter jag här och gör just detta och så inser jag att jag är lurad igen. Bestulen på min känsla av orättvisa.För vad de där bilderna säger är att det är kvinnorna som ska ta hand om barnet. Ansvaret är deras i första hand. I andra hand också. Det är mammorna som måste finnas där. De ska vara ömma, vackra och närvarande. Vad de där filmerna säger är att kvinnorna i normala fall ska dammsuga, plockar ur och i diskmaskinen, tvätta kläder samt gå till affären, men nu kan ni åtminstone få ”hjälp” av oss när ni tar hand om våra barn.Problemet är att det inte går att skylla kvinnorna för detta. Män har själva satt sig i den här positionen. Genom att i alltför många år i alltför stor utsträckning valt att i bäst fall förlänga semestern med lite pappledighet snarare än att ta åtta, tio månader för att vara med sina barn. Oavsett vilka ekonomiska skäl man drar fram som ursäkt för att det ser ut på det sättet så har vi inga andra att skylla på än oss själva. Typiskt. Vilket dilemma. Moment 22.Så mycket för den där känslan av att få vara riktigt kränkt således. Det enda man göra nu är väl gå och vänta in vårförkylningen som lär komma som ett brev på posten. Då kan man i alla fall få tycka riktigt synd om sig själv.Skrevs den 2 mars 2015