I'm a rocket man

Jag fattar inte grejen med bengaler.Jag fattar inte varför de är så viktigaJag fattar inte, men jag fattar att jag inte behöver fatta och det räcker gott och väl för mig. Det är några år sedan nu som jag satt i det där redaktionsmötet inför en glödhet allsvensk match. Den allsvenska guldstriden skulle inte avgöras, men åtminstone ett av lagen skulle tvingas vakna ur sin gyllene dröm och något annat än stor stämning var således inte att vänta.  "Och när det gäller bengaler, så säg ingenting om att det är snyggt", sa en av flera chefer på mötet. "Det är olagligt." Tiden tycks rusa snabbare ju äldre man blir och det känns som en evighet och tusen knivhugg senare och på sätt och vis är det väl det. Men redan där och då var ämnet uttjatat och jag hade skrivit om det så många gånger i så många olika versioner att det är svårt att föreställa sig att det verkligen finns något mer att yttra i ämnet. Och ändå. Here I go again. För det här har ju aldrig handlat om bengaler. Det har handlat om ett segt, utdraget krig mot supporterkulturen och någon slags utmattningssyndrom var på väg att drabba åtminstone mig. Tur då att min roll är så minimal i detta. Nu hänger det givetvis samman med att det inte är mitt jobb längre. Jag gör det här av egen fri vilja och då är incitamentet att skriva samma text igen i ny tappning inte lika stark, men det kommer till slut ett tillfälle där det inte längre går att låta fingrarna vila mot tangentbordet och har man en gång startat en blogg kan man bland annat använda den till detta och vi kan väl börja med att förtydliga något. Jag tror att många ser mig som en försvarare av bengaler. Till och med min egen fru har undrat varför jag tycker om bengaler. Hon vet nu att jag inte gör det. Jag tycker inte om bengaler. Jag tycker inte illa om bengaler. Jag tycker ingenting om bengaler egentligen. De stör mig inte, de får inte blodet att koka av upphetsning inför det som komma skall, lika lite som nyårsraketerna får mig att studsa upp och ner av glädje. Visst, en gång i tiden var det något av det bästa jag visste, när himlen färgades i grönt, röttt, guld och silver samtidigt som det gamla året gav vika för det nya. Då var jag ett barn som tyckte kinapuffar var oerhört spännande. Senast jag verkligen tittade på ett fyrverkeri var när jag satt på Ocean Drive och såg Miami stad bränna av vad som måste ha varit tiotusentals dollar från Miami Beach samtidigt som jag sög i mig en sliskig och alldeles för stor drink på ett av uteställena som kantar gatan med det välkända namnet.  Wow-känslan lär ha haft sitt ursprung i var jag befann mig och det faktum att jag var något berusad. Senast jag tyckte det var häftigt med bengaler? Kanske i början av 2000-talet eller i slutet av det tidigare millenniet. För mig kunde de lika gärna försvinna, men det här handlar inte om mig, lika lite som det handlar om bengaler, även om det alltså är det man försöker få det att låta som.  Nu senast var det en polis som på Twitter ställde "frågan" om vad bengaler har med fotboll att göra. "Har svårt att förstå hur vissa kan stödja detta", avslutade han sin nobelprisvärdiga fundering. Det finns nog mycket han inte förstår glädjen i. Liksom jag. Anledningen till att jag inte tycker något särskilt om bengaler är för att jag inte är en del av den världen. Jag går inte ens på sittplatsläktare. En gång i tiden gick jag på pressläktaren, men en mer steril plats att uppleva fotboll kan ni inte föreställa er. Så jag har ingenting med det här att göra. Inte då och inte nu.  Jag tittar på tv. Jag tittar när Gif Sundsvall spelar. När Djurgården spelar. När IFK Norrköping spelar. När AIK spelar. När Elfsborg spelar. När Malmö FF ... ni fattar. Jag tittar på allsvenska matcher. Jag tittar på allt och lite till. För mycket antagligen, men jag är en älskare av allsvenskan och jag är en älskare av supporterkulturen. För det är jag. Bengaler eller ej. Flaggor eller ej. Det är sångerna. Det är fotbollens klang. Konserten som höjer intensiteten och jag säger att om det är bengaler dessa körer behöver så tänker jag inte bry mig det minsta om att det brinner. Jag vet hur det låter när läktarna dör. Det behövdes inte tio tysta derbyminuter för att påminna mig. Jag levde med det, i slutet av 1980-talet. Det var då några, i bästa fall, gick på en allsvensk toppmatch och tidningen Expressen på allvar funderade på att sluta rapportera om vår högsta fotbollsserie annat än i resultatform. Serien hade kunnat somna in där och då, men något hände. Äntligen ett VM-avancemang. Ett EM på hemmaplan. En VM-framgång. Ett återvändande Helsingborgs IF. Ett AIK i Cupvinnarcupen inför ett fullsatt Råsunda och utan att vi förstod riktigt hur det gick till lockade ett derby över 30 000 människor igen och den osannolika festen blev vardag. Då brann bengalerna och ingen brydde sig. Gnistan som fanns kvar blev till en eld.  En eld som växte och växte och fortsätter att växa. Allsvenskan räddades och idag är den större än någonsin trots att det tydligen finns massor av vanliga människor som inte vågar gå på fotboll på grund av bengaler.  Inte sällan ger samtiden mig syndrom som torde påminna om smärtfri migrän. Det blixtrar i skallen. Rasister här. Kvinnohatare där och i fotbollens värld människor som på allvar ser bengaler som det största hotet trots att vi så sent som idag kan läsa om hur den före detta Uefa-presidenten ska ha gripits av polis för korruption som slutade med att Qatar fick fotbolls-VM, något som har kostat mängder av människoliv. Vad är störst? Jo, ett derby i Göteborg.  Jag fattar inte grejen med bengaler, men jag fattar fotboll. Jag fattar allsvenskan. Jag fattar att den behöver supporterkulturen och supporterkulturen menar att den behöver bengaler. Det räcker för mig. **** Jag skriver som sagt sällan om bengaler numera, men det behövs ju inte när Oskar Månsson gör det så bra. Till skillnad från övertecknad lämnar han dessutom ofta känslorna åt sidan och ritar upp fakta på ett sätt som gör sakerna självklara. Så följer Oskar och inte minst hans Fotbollsthlm.se.