Håll fast vid det, svensk fotboll

Det som är bra för svensk fotboll är redan här.Vi såg det på Stamford Bridge.Vi hörde det på Stamford Bridge. Håll fast vid det. Bilden kommer tillbaka. Reklamen gör plats för fotbollen. I bakgrunden anas något. En doft från förr. När engelsk toppfotboll ägde en ljudpassion som nådde genom rutan och fick oss att sucka av avund. Oss. Vi. Vi som gick på allsvensk fotboll tillsammans med ett par tusen andra och oroade oss för om det som var vår serie skulle överleva ointresset. Nu är nu. En långboll senare och det som anats blir uppenbart. Där drar rökmolnet fram och sången blir tydligare. Malmö FF är på besök i den riktigt stora fotbollsvärlden igen och med sig har man det hemvävda. Deras tur att känna avund.  För i en match där ett ganska svagt Chelsea med en kraftigt ifrågasatt tränare och utbuad inbytt mittfältare, i en match där ett starkt Malmö FF länge gör en mer eller mindre perfekt match rent taktiskt, är det ändå uppenbart hur oerhört stora skillnaderna till slut är mellan ryska oljemiljarder och svenska, i sammanhanget, småslantar. Det blir 3–0. 5–1 totalt och rent sportsligt ändå en känsla av att MFF på något sätt är rätt nära. Vi skickade det rikaste och kanske (snart nog vet vi om några kan utmana) bästa vi har och det blev en målmässig överkörning.  Så vi jagar vidare mot Europa och det som är "bra för svensk fotboll", men det som är bra för svensk fotboll finns redan här. Det är engagemanget. Passionen. Den som brinner hett som en bengal. Den som får 3000 att låta mer än 37000. Förlorarna att se ut som vinnare och leda till rubriker om och hyllningar till de som är på läktaren. Det här är inget unikt för MFF, men det är unikt för allsvenskan. Vi är bara så vana vid det att vi tar det för givet. Vi visste att MFF-fansen skulle sjunga ut Chelseas dito. Vi vet att det kommer 30 000, 40 000, 50 000 till ett derby i Stockholm. Vi vet att betongen skakar och att män och kvinnor, pojkar och flickor står där i väder och vind ovärdigt en utomhusaktivitet.  Vi ser videos av en försäsongsträningspremiär färdas över världen när raketer och bengaler lyser upp den redan mörka eftermiddagshimlen över Skytteholm. Vi vet och vi tar det för givet, det som är svensk fotbolls hjärta. Men hjärtat måste vårdas. Det måste också få chansen att växa och är vi stolta över det på Stamford Bridge ska vi vara stolta över det på Gamla Ullevi också. Eller på Tele 2 arena. Eller på Olympia eller var det än må vara i vårt avlånga allsvenska land. Om det är 3000 eller 300 eller 30. Vi ska inte blunda för problemen, men inte heller överdriva.  Den där tiden när engelsk fotboll var det vi avundades. När vi var ett par tusen i allsvensk lunk. Den tiden är inte särskilt avlägsen. Det kan kännas osannolikt att vi någonsin hamnar där igen, men slappnar vi av är det inte omöjligt. Det finns de som blickar avundsjukt mot den lugna sittplatspubliken och fotbollsturisterna och tänker: "vi kan också." Men där vill vi aldrig hamna. Så Malmö FF får böter av Uefa för att det har bränts bengaler. Det är ett hederspris. Ta böterna, sjung ännu högre och visa vad allsvensk fotboll är. För evigt.