Erkan, Zlatan och Bono - alla vill vi vara älskade

Så kom han hem då. Till grönvitt, till Bajen, till kärleken.Erkan Zengin vid podiet och jag tänker på Zlatan. Och Bono.Som man ju lätt gör. En taxi mitt i natten. På väg hem från någonstans. Jag minns helt ärligt inte. Österrike kanske? Portugal? Ja, mycket möjligt. Det är mörkt ute och jag är trött som levde jag i den där enda sången som Jan Johansen sjungit. Jag fipplar med mobilen. Fem och ett halvt år av "tystnad" är över och som den är över. U2 vrålar ut Songs of Innocence över världen. Helt plötsligt ligger den bara där. Hela plattan. I min mobil. I min och i ytterligare en halv miljard.  "When Alexander saw the breadth of his domain, he wept for there were no more worlds to conquer."  Hans Gruber citerade Plutarchos lite sådär filmiskt galet, men det gör inte orden mindre sanna. U2. Världens största band. Vad spelar det för roll. De som erövrats har är inte lika viktiga som de som erövras kan. På jakt efter nya världar. De flesta har väl koll på hur det gick. Hur folk rasade, hånade, hatade och hur Apple tvingades ta fram ett verktyg som gjorde det möjligt att rensa luren på detta irländska virus.  Bono bad om ursäkt och förklarade hur de tänkt. I det svaret fanns, tror jag, den vackra, sköra sanningen: "... En djup rädsla att de här sångerna vi stjälpt ner våra liv i de senaste åren inte skulle höras. Det är högljutt där ute. Jag antar att vi blev lite högljudda själva för att bryta igenom det." Det finns människor som hävdar att de inte bryr sig, men jag tror inte att det är sant. Någonstans finns det något som sårar oss alla. Som får oss att längta efter de fina orden. Jag undrar om det inte är det som är grunden till att vi sitter här nu med Facebook, Twitter, Instagram och allt annat. Längtan efter att nå ut och bli omtyckta och när vi nått dit vill vi stanna kvar, växa, erövra nya världar.  Bono. Och Zlatan.  Mikael Lustig hann knappt galendansa klart på Giuseppe Meazza inför ögonen på hålögda italienare så instagramade han ut sitt tydliga budskap: "We are Zweden."  Ola Toivonens boll låg kvar innanför mållinjen på Friends och chockade fransmännen satt suckande på huk när ett rehabtränande forwardslejon publicerade den där videon tagen i sängen där han till märklig panflöjtsmusik visade upp ett par fotbollsskor.  Hallå, jag då. Se på mig. Glöm inte bort mig. Älska mig. Kanske tolkar jag fel. Kanske tolkar jag för hårt, men jag tror inte jag är ensam och Zlatan är inte heller ensam.  "Jag har inte sett en enda journalist som kritiserat en spelare i Turkiet. Inte en enda. Bara höjt, även om han varit dålig. Vad händer med den spelaren sedan? Han gör något riktigt bra för landet. Här är det tvärtom", sa Erkan Zengin och startade en debatt. Åtminstone på Twitter. Det är där journalister hänger. Erkan ville inte ha kritik. Han tyckte inte att det hörde hemma i blågula sammanhang. "Jag tycker inte att det ska finnas i landslaget i alla fall. Inte när man representerar Sverige. Det är vad jag tycker. Sedan om det är klubblag, då är det en annan grej. Men här jobbar man för landet, liksom", sa han när han skulle utveckla sina tankar.  Vi vill alla vara älskade. Eller som Hjalmar skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i bristdärpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Redan 1905 visste han att det var så. Det skulle dröja 102 år innan Iphone dök upp. Det var året Zlatan gjorde sin hundrade Serie A-match och han var världens bäst betalde fotbollsspelare sades det. U2 gjorde ingenting som vi märkte efter att året innan ha rest världen runt med sin nedmonterade atombomb. Erkan Zengin spelade Intertotocupen med Hammarby och nu är han tillbaka.  Någon Intertotocup blir det inte. Inget landslag heller, fick han slå fast. Så vad blir det? Många sköna citat, fina dribblingar, några mål, några vinster, några förluster, ett halvår och sedan Turkiet igen? Ingen vet. Inte ens Erkan, men han kan vara säker på en sak. Han kommer hem till kärleken och det är ju inte så jävla illa.  Daniel Sjöberg