En julsaga

Jag är gammal.Jag har varit gammal länge.Gammal och slut.Men död är jag inte.Jag kommer aldrig att dö. Det fanns en tid då jag var glad att jag skulle leva för evigt. Jag minns än idag hur jag fick beskedet av Clement. Han är död nu. Död sedan länge. Befriad av evigheten. Men jag lever vidare trots att jag föddes innan han såg dagens ljus. Långt innan. 1499 år för att vara exakt. Men det var när Clement gav mig mitt uppdrag, min mening med livet, som jag föddes på allvar. Det var då jag blev den jag fortfarande är trots att Ni inte längre tror på mig. I början av livet, när jag inte visste något om min förbannelse, försökte jag bara vara god och det uppskattades. Människorna älskade mig. De började till och med prata om mig som om jag vore ett helgon. Det var en underbar tid. Till dess att folk insåg att något med mig var annorlunda. Att jag blev äldre och äldre, men att jag aldrig dog. Själv visste jag inte då att jag skulle leva för alltid. Jag väntade fortfarande på att döden skulle ta mig och kände mig inte annorlunda. Men människorna kände annorlunda. De som en gång älskat mig för min godhet,  skydde mig nu som pesten. De var rädda för mig. Det var då jag flydde. Lämnade själarna jag försökt rädda. Jag som var en man av folket blev en man av ensamheten. Vem eller vilka som spred nyheten att jag dog den 6 december år 343, 60 år gammal, vet jag inte. Jag kan förstå varför de gjorde det. De ville ha ett slut på pratet. Slut på skvallret. De var trötta på rädslan. Vilka de än var så gjorde de det bra. Idag är det ingen som känner till något annat om mig än att jag verkligen dog för 1667 år sedan. Åh, vad jag önskar att det vore så. Åh, vad jag önskar att jag nu låg begravd i jorden i mitt kära Myra. Men så är det inte. Istället sitter jag här mitt i världen där jag hittade min fristad när jag tvingades fly. I den ensammaste av världar gömde jag mig. Kanske var det en slump att jag byggde mitt hem vid 40°40′N 74°24′O40.667, 74.4. Kanske var det ödet. Hur som helst så var det perfekt för mig skulle det visa sig. Åtminstone när Clement fann mig bland bergen. Hur han visste var jag fanns och vem jag var fick jag aldrig klart för mig. Jag var bara så glad över att han kommit till mig. Jag var då en bruten själ.. Clement gav mig hopp. Han förklarade att min förbannelse egentligen var en välsignelse.  Att jag hade en uppgift.  Han gav mig mitt liv åter och med en dikt förklarade han mitt uppdrag för resten av världen. Återigen var jag älskad av folket. Jenny och Thomas gav mig tillsammans, men var för sig, en bild av hur jag skulle se ut och sedan dess har jag knappt förändrats. Jag har nästan sett likadan ut i 147 år nu, men samtidigt som jag varit densamma har världen runt om mig förändrats. Precis som då, för så många hundra år sedan, gick jag från betrodd till misstrodd. När Clement skapat mig blev jag mytomspunnen och verklig på samma gång. Nu? Nu är det ingen som tror längre. Jo, de allra minsta förstås, men deras inflytande räcker inte. Inte för att ge mig kraften att göra det jag en gång gjorde. I början gjorde jag precis som Clement sagt. Jag hittade de där fantastiska djuren och jag fick dem att lyda mig. Med glädje i kroppen klarade jag av mitt uppdrag trots att det innebar jobb året runt. De flesta trodde att det bara handlade om några få dagar om året. För det var då jag dök upp. Det var då jag syntes, men resten av tiden ägnade jag åt att bygga, skapa, måla, knåpa och sätta ihop det som skulle delas ut. Resorna var inte jobbet. Resorna var nöjet. Målet med allt annat jobb. Men inte nu längre. Nu tänker inte folk på mig när de öppnar sina paket. De tänker på en figur på en läskflaska. De vill inte heller ha det jag har att erbjuda. De vill ha sådant som är omöjligt för mig att skapa. Jag finns inte längre i folks medvetanden och således kan jag inte längre existera utanför min egen värld. Tiden är inte för mig längre och precis som den där gången för så många hundra år sedan känner jag att jag längtar efter döden. Men Clement sa att jag aldrig skulle dö. Jag har försökt avsluta det själv, men det går inte. Det finns ingenting att göra. Jag vågar inte lita till hoppet trots att det är det enda som håller galenskapen borta. Så jag hoppas på att Ni än en gång ska påminnas om mig. Då kanske jag kan få leva bland Er igen.  Till dess stannar jag här i mitt ödeland. I mina berg där värmen just nu har greppet, men där kylan så småningom kommer för att svalka och dämpa hettan i mitt bröst. Den hetta som ges näring av orättvisan som åter drabbat mig.  Jag var den gode och beundrade som blev den avskydde och hatade som blev den ensamme och bittre som blev den älskade och välkomne som nu är en saga och levande död.  Blir jag någonsin mig igen?  Bara Ni kan göra det möjligt. Så tro, snälla Ni. Tro. Skrevs den 15 augusti 2010