En jävla massa förlorare

265 miljoner fotbollsspelare.Många förlorare blir det.Den insikten gör det lätt att förstå Sebastian Larssons beslut. – Det är titlarna som räknas, sa han. Han stod där i tv inför cupfinalen. Jonas Olsson har varit fotbollsspelare hela sitt vuxna liv. Han har varit proffs i Sverige, Holland och England. Han har spelat på stora arenor, mot stora spelare och gjort en mängd landskamper. Nu skulle han vinna sin första titel. En svensk cuptitel. Jag minns inte det exakta citatet, men det var något åt det hållet. – Det är titlarna som räknas. Den svenska cupen var länge ett skämt. Inte bara för att bucklan var av trä (det blev inte bättre när den gjordes om till det mer buckelkompatibla silvret. Nu ser den mest ut som något man slänger ner de där trötta tulpanerna ens släkting kommer med som tack för att de får komma hem till en och doppa en kärleksmums i kaffet) utan för att den inte ens togs på allvar av de som verkligen borde ta den på allvar. Förbund, ledare och spelare. Finaldatum och finalplats flyttades hej vilt, det vilades startnamn i match efter match och blev det respass mot något skogshuggargäng på någon blåsig IP i någon byhåla väckte det inte någon särskild ilska annat än oro för hur det egentligen skulle gå i allsvenskan om man inte ens kunde besegra Syltburkens IF. Jo, visst. När det väl var dags för final så skulle den givetvis vinnas, men fram till dess kom aldrig massorna till arenan och ibland inte ens då, (hej Gefle - Helsingborg på Råsunda 2006).  Nu, när cupen inte längre är någon cup i ordets rätta bemärkelse, har det hittats en nytta med den och statusen har ökat. Jag tror att om ytterligare några år kommer den att väga riktigt tungt och kanske byts till och med tulpanvasen ut för att accentuera detta ytterligare. Det märks redan av ett ökat intresse och har man turen att slutmatchen står mellan ett desperat favoritlag och ett gäng från huvudstaden så kan den väcka riktigt starka känslor. Så var det i år när Djurgården tog emot Malmö FF och vi vet ju hur det gick. Jonas Olsson fick sin titel och jag är glad för hans skull. Inte bara för att Jonas alltid har varit en genomtrevlig människa att intervjua utan för att jag unnar alla att få vinna. De flesta kommer nämligen att förlora. Exakt hur många som spelar fotboll i organiserad form är självklart svårt att uppskatta, men Fifa pratar om 240 miljoner ena gången och 265 miljoner andra gången. Oavsett vad som är sant är det en jävla massa och de flesta får aldrig vinna något. De får inte ens lyfta en tulpanvas över huvudet och jag tänker på det när jag nu ser att Sebastian Larsson ska vara klar för AIK.  När han var 16 år drog han till England. Där har han blivit kvar. Till skillnad från Jonas Olsson har han faktiskt vunnit något. Bucklan är, med engelska mått mätt (kom ihåg att det här är landet som delar ut Wimbledonpokalen) inte särskilt imponerande. Men som blomvas betraktad är den ganska mäktig. Ligacupens status går också att diskutera, men det lämnar jag till anglofilerna (och José Mourinho) som känner sig manade. Sebastian Larsson har dock lyft den över sitt huvud och det var självaste Arsenal som besegrades då, så nog har han vunnit alltid.Men om det är titlarna som räknas så misstänker jag att det är en av sakerna som lockar hem Larsson nu. Det finns större pengar att tjäna utanför våra gränser, men han kommer aldrig vinna något mer i England. Han skulle inte ha vunnit med Levante heller om han hamnat där. Vill han höja en buckla eller tulpanvas igen är det smart att dra på sig en allsvensk tröja. Att AIK går hela vägen i år är långt ifrån säkert, men manegen är sannerligen krattad för andrahandsfavoriten sedan MFF fallit bort. Att vinna en ligatitel är nämligen få förunnat. Det är verkligen inte många svenska spelare som har gjort det genom åren. Till och med Zlatan själv har ju haft svårt de sista åren. Marcus Rosenberg var tvungen att återvända hem för att få göra det. Kim Källström och Andreas Isaksson klarade av det innan de försvann utomlands. Kennedy Bakircioglu likaså och Daniel Tjernström spelade i elva år i samma klubb innan det hände och då gick han ändå till de regerande mästarna. Jag kan räkna upp massor med tunga namn som haft fina karriärer, men som aldrig fått ståta högst upp, men den här texten är redan alldeles för lång och det blir ju bara en sorglig vandring. För det är ju titlarna som räknas. Eller hur?