Det vi inte pratar om

Klockan är nästan exakt 04.00 när han vaknar. Sömnmönstret håller i sig med andra ord. Tre timmars sömn mellan maten. Planen är klar. För första gången på tre veckor ska hans mor få sova mer än tre timmar i sträck. Han har redan tagit flaskan vid två andra tillfällen så det ska nog inte vara några problem. Jag lyfter upp honom och går in i köket. Flaskan är inte ihopskruvad. Delarna ligger var för sig och jag förbannar tyst mig själv för att jag inte tänkt ett steg längre. Han har redan börjat gråta, men det är mer att han gnyr där i min famn. Efter ett patetiskt försök att sätta ihop den komplicerade konstruktionen med en hand inser jag att jag måste lägga honom ifrån mig. Jag går och hämtar babynästet och lägger ner honom i det på golvet. Det dröjer inte mer än någon sekund innan han reagerar. Är det ilska? Är det skräck? Är det både och kombinerat med hunger och ett behov av närhet? Det låter som att han ska skrika sönder sina små stämband. Det skär i mig. Fysiskt och psykisktJag svettas samtidigt som jag börjar klippa upp det lilla paketet som innehåller ersättningen. Jag föreställer mig ilskna grannar som svär över ljuden som skär genom natten och väcker dem när de borde sova som bäst. Till slut får jag upp den där pappförpackningen. Jag häller ersättningen i flaskan, in i mikrovågsugnen och så drar jag igång den på en halvminut. Jag plockar upp min son, men nu är det för sent. Han har gått in i rött. Jag svär åt honom genom sammanbitna tänder. ”Håll käften! Snälla.”Det oskyldiga lilla knyttet i min famn förbannas av en vuxen människa som på bara några minuter fullständigt har tappat det. Mikrovågsugnen plingar. Jag lägger ner honom igen, plockar ut flaskan och skruvar på locket. Ett snabbt test mot handleden. Inte för varmt. Tror jag. Vem vet egentligen? Jag lyfter upp honom igen, bär in honom i vardagsrummet, stänger dörrarna och sätter mig i soffan. Trugandet börjar. Han vägrar ta flaskan. Han kan inte sluta skrika och alla mina försök faller platt till marken trots att jag med stor ansträngning lyckats hålla mig lugn, fram till nu vill säga.Vi är bortom räddning. Efter bara tio minuter känns det som att vi har hållit på i en evighet och som att jag ska spricka av ilska. Jag ger upp och går in till min fru. ”Här, ta honom. Jag klarar det inte. Det går inte.” Ett par sekunder senare tystnar han. Närhet. Trygghet. Bröstet. Värmen. Jag lämnar dem i mörkret och återvänder till vardagsrummet. Jag försöker andas, men det kommer bara stötvis. Sedan väller tårarna upp i ögonen och jag sitter där tyst för mig själv. På tv:n rullar en film, men jag är mitt i min egen overklighet.Ett par minuter senare är det över. Jag är tillbaka, men är samtidigt förvirrad. Vad är det för fel på mig? Var är den där rosa bebisbubblan alla pratat om? Var är glädjen? Jag har snuddat vid den då och då. Jag har till och med skrivit om den själv på Facebook, men egentligen bara för att det är vad alla förväntar sig att man ska skriva. I verkligheten har det mest varit tungt.Av allt jag läst och hört har jag förstått att vi har haft ”tur.” Ellis gråter väldigt lite. Han är ”enkel”, tydligen. Och ändå. Jag kan inte sova om han sover. Jag vaknar hela tiden och lyssnar efter hans andning. Ibland kan jag inte trösta honom oavsett vad jag försöker. Tycker han inte om mig? Jag inser att tanken är irrationell. Han har inga sådana känslor alls ännu. Han är bara en kropp och hjärna av instinkt. Av överlevnad. Under de första fyra veckorna återkom jag ändå till det där tvivlet med jämna mellanrum.Det var då. Nu är nu.Ellis är tio veckor. På sex veckor har så otroligt mycket hänt. Hans leende dominerar dagarna. Han skrattar och pratar. Fortfarande kan han göra mig irriterad när inget tycks duga, men han botar det själv genom att se mig i ögonen samtidigt som hela hans ansikte spricker upp i glädje. När barnet är på väg talar sjukvården om Baby Blues. De talar om Shaken Baby Syndrome. Vad man ska göra när barnet skriker i flera timmar till exempel. De talar inte om vardagen. De talar inte om paniken man kan känna av bara fem minuters skrik. Det gör ingen annan heller. Inte innan vi verkligen talar om det.Då staplas berättelserna på varandra. Då berättas om dagar bortom den Facebook-målade drömmen dekorerad med kärleksglitter.Då får man höra om föräldrar som tröttnar på sina barn. Om mammor och pappor som gråter för att de känner sig otillräckliga och som blir arga på någon som ingenting förstår av den ilskan. Då förstår man att man inte är hemsk, man är bara människa. Då kan vi dela på den även inom familjen. Då kan man erkänna för kvinnan man annars erkänner allt för att det faktiskt är jobbigt ibland. Det är den tunga kärleken. Den som är full av ansvar. Ett ansvar som äter upp så mycket av glädjen. De första fyra veckorna var så och jag visste inte att det skulle vara så. Ingen pratar om det. Nu är det något annat.Nu är tiden av den lätta, bubblande kärleken. Fortfarande kan jag vakna mitt i natten och lyssna efter hans andning. I går natt när jag klev in i rummet satte jag fingret under näsan på honom för att känna hans andning. Sedan låg jag vaken till dess att han stönade till, men sedan sov jag till strax efter åtta. Då låg han där och sparkade i luften, på väg att vakna i sin egen takt. Sedan pratade vi. Han tycker om att prata på morgnarna. Vi känner varandra nu. Jag förstår vad skriken betyder. Hungrig, trött, blöjbyte, uttråkad.Vår relation tar små steg framåt hela tiden. Vilken sekund som helst kan det vara dags att upptäcka något nytt. Jag har älskat honom sedan jag såg honom vinka inifrån magen på ultraljudet, men jag har inte känt honom och han har inte känt mig. Nu gör vi det trots att det finns så mycket mer att upptäcka. Nu ser jag fram emot det med ett lättare hjärta.Skrevs den 6 mars 2015