De digitala barnen

Av de 68 senaste bilderna jag lagt ut på Instagram föreställer 27 min son. Han fyllde nyligen fyllde tio veckor. 27. Ytterligare tre är direkt relaterade till honom utan att för den sakens skull vara en bild på honom. Jag tycker därmed att jag har varit ganska så återhållsam. Man måste ju hålla igen. Människor är ju egentligen så där lagom intresserade av andras ungar. Så 30 av 68. Det är alltså återhållsamhet från min sida. Jag vet inte om ni håller med? Det är en söt liten hand där. Det är en gullig liten fot där och så någon film på de där ljuden han utstöter som får det att bubbla inombords som vore mitt hjärta fullt av Sockerdricka.På ingen av bilderna syns dock hans ansikte. Detsamma gäller bilderna min fru har lagt ut. Varken där eller på Facebook, Twitter och alla andra platser man kan tänka sig att bilder skulle kunna beskådas. Det har inte varit helt enkelt att stå emot impulsen att tapetsera det nät jag hänger på så mycket med foton på hans tjocka små kinder, busiga leende och stora, mörka ögon. Ibland frågar min fru mig: ”Är den här okej att lägga ut?” Där syns lite av hans kind kanske? Eller kan man ana ett öga? När hon frågar så brukar det sluta med att vi inte gör det. Det är alltså där vi har hamnat. I en sorts publicistisk diskussion gällande impulstagna ”porträtt” på vår lille pojke.Vi bestämde, redan när vi började prata om att skaffa barn, att vi inte skulle lägga ut bilder på hen när hen väl kom. Det finns flera anledningar till detta. Som det faktum att man inte alltid vet vem som tittar. Stängd Facebook-profil? Jaha. Men hur är det egentligen? Är du verkligen Vän med alla du är ”vän” med där? Den där kollegan du hade i ett halvår, hur väl känner ni varandra? Den där sköna personen du träffade på den där grymma festen, hen verkade ju cool, men ni har inte setts sedan dess. Eller den där klasskompisen från sjuan.Jag brukar också tänka på en kvinna jag läste om. Bilder på hennes barn kopierades och spreds på nätet med en medföljande text där hon anklagades för att ha kidnappat sitt eget barn. När hon var ute på stan en gång kom en kvinna fram och frågade om det där verkligen var hennes barn. Hon hade sett ”efterlysningen” på nätet. Vem vet vilken väg bilderna tar på de digitala motorvägarna? Vet du exakt vem som följer dig på Instagram? Och så vidare och så vidare.Den främsta anledningen till att jag inte vill publicera hans ansikte är ändå en annan. Något som får mig att tänka på när jag tog studenten. Den där dagen vi sprang ut till våra stolta föräldrar som stod på skolgården med de hemgjorda skyltarna. På min, en liten Daniel sittandes på toaletten. Hukad med blicken riktad uppåt, rakt in i kameran. En kul bild där och då. Gullig absolut. En bild med vilken man lockar leenden. Men jag var inte bara lycklig. Jag skämdes också, så där som tonåringar gör när man vill vara den coola killen och samtidigt för en inre kamp med sin osäkerhet. Ändå var den bara tillgänglig för ett ögonblick. Lätt att glömma. Åtminstone för alla andra. Det har inte plågat mig. Tanken på hur jag hade reagerat om den bilden flöt omkring på nätet däremot… ouch.Hur kommer de digitala barnen känna i framtiden? Facebook har funnits i mindre än nio år, om man räknar det globala fenomenet. Instagram i mindre än fem år, för att ta två gigantiska exempel där bebisbilder är lättillgängliga. Många av de små som ovetandes figurerat på dessa sidor har ännu inte vuxit upp. De vet inte att bilderna finns där ute. Kanske kommer de inte bry sig. Majoriteten av alla foton är trots allt på gulliga, söta barn. Det är vackert helt enkelt och jag förstår fullt ut den längtan man känner inom sig att dela med sig av det vackraste man vet. Jag gör det själv nästan dagligen, men ibland undrar jag om vi inte borde tänka efter före.Nyligen såg jag en sammanställning av ”barn som ser ut som gubbar”, gjord utifrån bilder på helt okända barn som flyter omkring där ute antar jag. Vem har inte skrattat åt den där pojken som är på väg från tandläkaren som hög på bedövning säger väldigt märkliga saker? Nyligen fnissade vi här hemma i soffan åt bebisen som skrattar med en röst som tycks tillhöra en gammal man som rökt två paket Marlboro om dagen. Kommer han att skaka på axlarna åt det faktum att hela världen har sett hans film när han är gammal nog att förstå att det är så, eller kommer han att hata det? Kommer hans klasskamrater tycka att det bara är kul eller kommer de reta honom för det där om tio år. Om 15 år?Jag la upp en bild på Instagram för en vecka sedan av mig själv som barn. Saken är den att det var just jag som gjorde det. Jag hade full kontroll över bilden och valde att publicera den nu när jag kunde ta ett vuxet beslut. Ibland kan jag känna att fler borde få möjligheten att göra det.Skrevs den 5 mars 2015